Månad: juli 2015

Jag är i grunden en positiv person. Min farmor berättade en historia som jag burit med mig genom åren. Två käringar köpte sig varsin spickeskinka, de hängde upp dom på vinden. Den ena käringen gick upp och tittade på sin skinka och tänkte: ”Den biten börjar se dålig ut. Bäst jag äter upp den”. Den andra käringen tittade på sin: ”Den biten ser god ut. Den måste jag smaka på!” Detta upprepades var dag. Till slut var bägge skinkorna uppätna. Den ena av käringarna hade bara ätit dålig skinka och den andre hade bara ätit god skinka.
Men detta till trots drabbas jag ibland av sorg och eftertanke. Jag har ett ansvar gentemot min dotter Emma, som ärvt min synskada, att visa att livet som blind inte är dåligt, bara opraktiskt. Men också att det är tillåtet att känna sorg.

När jag känner mig dämpad läser jag gärna en bok. Nu kommer vi till en positiv sak med att inte se. Vi har tillgång till punktskrift och talboksbiblioteket. Där finns 100 000 titlar att välja mellan. Med dagens teknik är inte böckerna längre bort än min smartphone. Jag har just läst ut Vävarnas barn av Per Anders Fogelström, den passade min sinnesstämning denna vecka.

Jag har även i lugn takt laddat husvagnen så snart bär det iväg mot Falkenberg och Vallarna där en syntolkad föreställning av ”Bröllop i kikaren” väntar.

Jag har ju tre utflugna söner, de är för närvarande husockupanter. Sönerna får ibland någon form av hemlängtan, då dyker de upp tillsammans med kvinnliga toalettockupanter. Då ser hallgolvet ut som en småbåtshamn efter en orkan. Som tur är så har jag mina skodon i ett skoskåp så jag slipper att på alla fyra leta efter mina.

Det nya köket är på plats, nu ska bara muskelminnet tränas. Att hitta alla grejor på sina nya platser tar lite tid. Men jag är väldigt nöjd.

Igår var jag, min fru Helena, min dotter Emma och hennes kompis på Liseberg. Töserna försvann direkt innanför entrén. Så Helena och jag fick själva trängas med halva Sveriges befolkning. Liseberg har ett mycket trevligt bemötande mot oss funktionshindrade. Vi åkte till min dotters stora förvåning Balder. Det var bara något häftigare än vissa färdtjänstresor jag åkt. Kvällen avslutades med att vi tog del av syntolkningen av Lotta på Liseberg. Syntolkningen ger ytterligare en dimension till upplevelsen. Nu vet även jag vad Lotta hade på sig, och att Claes Malmberg kan vicka på höfterna.
Läs mer om syntolkning.

Väl mött snart igen. Nu förbereder vi en liten husvagnssemester.

Det har blåst en del, och det är en av de två väderlekar som jag och mina synskadade vänner tycker illa om. Vi kallar blåst för ” blinddimma”. Den andra väderleken är snö. Jag har ett litet stycke att gå till soprummet, och det händer att jag går vilse när det blåser eller har kommit snö. När man inte ser orienterar man med hjälp av ljud och känsel. En fläkt, en flagglina som slår, talar om var jag är. En trottoarkant, en stig eller gångväg med gräskant är lätt att följa. Men vid snö och blåst försvinner detta. Då är jag glad att jag har min Iphone så jag kan ringa frugan och fråga var jag befinner mig. Hon ser var jag är med hjälp av appen ”Hitta min Iphone”. Den har hjälpt mig flera gånger.

Nej det är inte sant att man får bättre känsel eller luktsinne när man tappar synen. Man blir bara bättre på att använda det man har. En seende lägger 90 procent av sin koncentration på synen. Så det blir många procent över till andra sinnen för mig. Gör ett experiment om du är intresserad. Ställ dig nära mot en vägg och lyssna, blunda och tänk på vad du hör och inte hör så förstår du vad jag menar.

Det finns många typer av syndefekter. Ibland kan anhöriga få pröva fingerad optik – detta är jättebra för att förstå en synnedsättning. Däremot tycker jag inte om när man skrämmer politiker och andra, med att sätta ögonbindel på dom. Man behöver gå med bindel åtminstone i tre månader för att börja förstå.

Nu ska jag ut i blinddimman och rasta Nilsson, min ledarhund. Han är en klippa.

Väl mött snart igen.

Jag brukar säga att ommöblering och halvöppna dörrar, betraktar jag som mordförsök. Denna vecka har jag stått för dom flesta mordförsök själv. Vi byter kök. Att jag inte ser är en påfrestning både för mig och för dom jag lever med. Mattor bör ligga där dom ska. Jag använder dom för att med fötterna veta var jag är. Att flytta mina grejor är också en dödssynd, flytta min mobil en halv meter och den är för mig borta.

Min mamma ler nog förvånat i sin himmel när hon ser att jag blivit ordningsam. Jag gillar att laga mat, därav köksbyte. Lådor istället för skåp hjälper till att ha ordning. En riktig utmaning har varit att hitta spishäll, ugn, micro och diskmaskin med vred och knappar. Jag är inte kompis med menyer och touchknappar. Men nu har jag lyckats och ser fram emot att laga mustiga höstgrytor. Frugan säger att jag måste göra ordentligt med matlådor till henne om jag ska få åka på mina kurser i höst.

Ordning och reda ute i samhället kan vara tillgänglighetsanpassning. Detta kan bli tokigt. Jag har på min vårdcentral efterfrågat att få ett ledstråk från entrén till kassan. Då slipper jag ha en brottningsmatch med diverse rollatorer och kafébord. Men nej, dom sa glatt att nu har dom tillgänglighetsanpassat sig. Nu kan jag känna utefter väggarna och på punktskrift få reda på både städförråd och elcentraler. Rollatorerna är dock fortfarande lika ilskna.

Kommunen har storsatsat med hjälp av EU-bidrag på våra övergångsställen. Nedfasade kanter, ljusa plattor så släta jag inte hittar dom med käppen. Till råga på allt finns det övergångsställen som är åtgärdade bara på en sida av gatan.

Många tokigheter kan man råka ut för. På sjukhuset Näl, har man fina ledstråk från entrén. Men oj när jag skulle ta mig till hjärtmottagningen. Plötsligt tar det bara slut och man kan få springa runt en rund grej tills man blir helt slut.

Jag bliiir sååå trött …