Underbara barn

Jag har kallat min blogg här på 1177, allt är inte svart. Och de som läst mina tidigare inlägg ser några nyanser av grått. Nu ska jag berätta om en mycket mörk händelse. Jag har fått en oönskad present av mina föräldrar – en defekt på DNA-strängen som gör att synnerven förtvinar. En dag på Drottning Silvias barnsjukhus i Göteborg fick jag reda på att jag lämnat denna present vidare till min dotter Emma. Färden hem var tung och dyster, plötsligt hörs från baksätet:
”Pappa om jag blir blind får jag låna din vita käpp då?”
”Du får nog en egen” svarade jag.
”Okey bra” sa hon.

Vilket ansvar jag har att leva på ett sätt så att tanken på synnedsättning eller till och med blindhet inte uppfattas alltför negativt. Naturligtvis kommer hon under sin uppväxt att bli både arg och ledsen på ödet och på mig för att hon drabbats. Vad då göra? Jo Emmas pappa kommer aldrig att skjutsa henne till scouterna eller danslektionerna (ja det finns färdtjänst, men en retur till dansen kostar 240 kr och vi kommer en timma före alla andra och får vänta nästan lika länge på att åka hem), men han gör världens godaste morotspannkakor Det finns många saker Emmas pappa inte gör som andras pappor gör. Men jag gör många andra saker: pratar med blommorna, renoverar huset, bygger båt, och slåss för att min dotter ska få det så bra som möjligt.

Jag har varit på Emmas skola och berättat om hur det är att inte kunna se och hur det är att gå med ledarhund, samt att Emma inte har solglasögon för att vara cool. Numera hjälper kamraterna henne att komma ihåg dem. Även lärarna har fått lite tips, blå penna på vit tavla är ingen hit om man ser dåligt men svart text på gult papper kan vara skillnaden på väl utförd läxa eller inte. Vi brukar ha en frågestund när jag är i skolan. Vilka härliga frågor man får, allt från om jag tycker om godis till den vanligaste” om jag kan börja se igen?”.

Även inom mitt engagemang inom Synskadades riksförbund går tankarna till de yngre. Emma säger med stolthet i rösten: ” Jag är med i Synskadades riksförbund och vi gör många roliga saker. Vi klättrar på klättervägg, kör go-cart, paddlar kanot och mycket annat”.

Jag har nu under 3 månader som gästbloggare här försökt dela med mig av mitt liv som blind. Hoppas jag lyckats förmedla att livet går vidare fast synen fallerar, även om det är opraktiskt att inte se.
Om ni drabbas av funktionshinder – sluta inte leva det är livsfarligt.

Tack och hej leverpastej.

Pelle och Emma visar sina solglasögon.

Blommor o blader

Här va de blommor o blader. O vackra gossar i långa rader.
Det där med gossar var bara ljug. Men blommor och blader tycker jag om. Men bor man i Bohuslän och har en tomt om 154 kvadratmeter och huset täcker 90 av dessa så är man hänvisad till krukor. Det går ju mot höst och jag har massor av krukväxter som ska övervintra i vårt uterum. Det börjar bli trångt, växter har en benägenhet att växa speciellt om man hotar med papperskorgen då och då. De räkmackor vi brukar njuta av i uterummet är starkt hotade av utrymmesskäl. Som jag ser det har jag två val, antingen börja odla bonzaiträd eller bygga ut uterummet. Ivrigt påhejad av min fru blev det alternativ nr 2. Detta är mitt nästa stora projekt här hemma. Glaspartier och takplast anländer på onsdag. Så ännu en gång får jag använda tumstocken med punkter på.

De växter jag tycker bäst om är de som luktar gott eller de som jag har en minnesbild av i huvudet. Först på våren blommar persikoträdet – det luktar ljuvligt. Sen följer citrusträden. Men som sagt nu blir det vintervila. Och jag ser fram emot nästa säsong

Nu till något helt annat.
Tita (ledarhunden) och jag tränar på våra rundor men precis som med min fru så är vi inte helt överens om vem som bestämmer.

Gubbarna och jag har kommit ytterligare en bit på väg med ekan. Dock brann Stures magnifika konstruktion för att koka spant i. Som tur hann vi klart. Och några fler båtar har vi inte tänkt oss. Vi har även hållit föredrag om vårt båtprojekt i Kungshamns Folkets hus. Den lilla filmen som jag länkade till i förra bloggen fick applåder.

Ha de gött!

Uterummet

Tre män i en båt. Eller tre gubbar och en eka.

Pelle borrar i ekan.
Efter ett sommaruppehåll så har vi kommit igång med vårt båtbyggeri igen. Det hela började på syncentralen i Vänersborg. Efter det att min syn försvunnit gick jag en IT-utbildning där. Läraren var en smått galen gubbe som hette Janne. Vid ett tillfälle när jag tyckte synd om mig själv, sa jag till Janne att jag inte hunnit renovera färdigt vårt hus.
– Vadå inte hunnit! Du är bara blind inte död! sa Janne.
Han hämtade en del mätverktyg med punkter på, och visade mig en app med talande vattenpass.
– Gå hem och gör färdigt! sa han.

I tre dagar satt jag hemma och flinade och tänkte att den gubben saknar mer än synen – han är ju inte klok. Sen började jag fundera på att försöka. Det gick ju riktigt bra. Frugan säger att jag är noggrannare nu än när jag såg. En dag när jag kom till syncentralen sa Janne att han hade namnet på en gubbe som ville bygga en båt, Sture hette han. Han sa samma sak till Sture. Vips så var vi tre galna gubbar som byggde båt: två blinda och en som ser fyra procent nere i högra hörnet i synfältet.

Vi beställde ritningar på en så kallad GKSS-eka. När vi lagt upp dom på bordet frågade vi oss om vi hade rätt sida upp? Min fru syntolkade och vi memorerade en del mått. Material införskaffades och vi satte igång.

Vi har lärt oss massor under byggets gång. Går det inte på ett sätt får vi pröva ett annat sätt. Vårt självförtroende har vuxit rejält. Vi säger: Våga pröva – man kan mer än man tror (fast Sture och Janne får nog pröva om ekan flyter, jag vabbar den dagen).

Vi har kommit riktigt långt. Senast basade (ångkokade) vi spant som vi satte i båten. Det finns en liten tanke om att ekan ska vara med på båtmässan i Göteborg i vår. Vi skramlar ihop lite pengar genom att hålla föredrag om vårt projekt och positivt tänkande.

Det dyraste med projektet är våra resor – vi är ju tvungna att resa med färdtjänst. Min resa till Munkedal kostar 356 kronor var gång. Jag tycker att vissa fritidsaktiviteter skulle klassas som rehabilitering. Då skulle en resa bli betydligt billigare och högkostnadsskydd kunna användas. Att göra något man tycker om med likasinnade är medicin för både kropp och själ.

Tack o hej.

PS. ”Tre män i en båt” är dessutom en läsvärd bok.

Fotnot: Här kan du se en film på när Pelle bygger båt.

Hjälp! Jag behöver hjälpmedel.

I mitt dagliga liv använder jag en rad olika hjälpmedel. Tekniken har utvecklats enormt. Jag är glad att jag blev blind nu och inte för 20 år sedan. En arbetsplatsanpassning med dator och tillbehör vägde då 27 kg. Idag får allt plats i den smarta telefonen.

Nåväl, som jag har berättat är min ledarhund ett viktigt hjälpmedel. Det är så skönt att rymma till skogs när frugan ordnar hinderbana här hemma med hjälp av dammsugarslangar och skurhinkar.

Med den nya svenska Siri i mobilen blir det riktigt roligt, nästan som en korsning mellan frugan och mamma. Hon gör oftast det man ber henne om. Man kan med röststyrning be Siri utföra många saker: ställa väckarklockan, skicka meddelanden, skapa möten i almanackan och mycket mer. Ibland hör Siri lite dåligt och en gång när jag sa sådana ord man inte får säga så hörde jag genast från telefonen: ” Så där skulle jag aldrig säga till dig Per”.

I mobiltelefonen har jag många appar som hjälp. Färgindikator har jag berättat om tidigare. Streckkodsläsare är bra om man vill ta reda på om mjölken i kylen lever. Appen ”Tap Tap See” talar om för mig vad jag har framför mig. Jag tar ett kort med mobilen. Sedan berättar en röst vad som finns i rummet eller på vägen. Den kan till exempel tala om för mig vad det är för slags vägskylt jag har framför mig.
Min dotter Emma gillar den inte. Om jag tar ett kort på Emma när hon ska till skolan får jag reda vad hon har på sig för kläder. Attans om det inte stämmer med vad mamma har sagt vad Emma ska ha på sig!

Mina bankärenden sker också via en app. Jag skannar in texter och lyssnar på talböcker och så skriver jag med hjälp av en app, bland annat den här texten. Jag talar i mobilen och så skrivs en text in i ett ordbehandlingsprogram. Sedan kan jag spara texten i till exempel en Word-fil.

Jag har också något som kallas ”Pen Friend”. Med den märker jag saker med en liten prick och spelar sedan in vad det är. När jag sedan för den ficklampsliknande mojängen mot pricken hör jag min egen ljuva stämma tala om vad jag märkt upp.

En talande stektermometer är min vän i köket.
Punktskrift har jag lärt mig för enkla anteckningar.

Detta är lite om vad som lättar upp min vardag. Något annat som lättar upp är att vi är tre tokiga gubbar som bygger en båt! Om detta ska jag berätta om nästa gång.