Underbara barn

Jag har kallat min blogg här på 1177, allt är inte svart. Och de som läst mina tidigare inlägg ser några nyanser av grått. Nu ska jag berätta om en mycket mörk händelse. Jag har fått en oönskad present av mina föräldrar – en defekt på DNA-strängen som gör att synnerven förtvinar. En dag på Drottning Silvias barnsjukhus i Göteborg fick jag reda på att jag lämnat denna present vidare till min dotter Emma. Färden hem var tung och dyster, plötsligt hörs från baksätet:
”Pappa om jag blir blind får jag låna din vita käpp då?”
”Du får nog en egen” svarade jag.
”Okey bra” sa hon.

Vilket ansvar jag har att leva på ett sätt så att tanken på synnedsättning eller till och med blindhet inte uppfattas alltför negativt. Naturligtvis kommer hon under sin uppväxt att bli både arg och ledsen på ödet och på mig för att hon drabbats. Vad då göra? Jo Emmas pappa kommer aldrig att skjutsa henne till scouterna eller danslektionerna (ja det finns färdtjänst, men en retur till dansen kostar 240 kr och vi kommer en timma före alla andra och får vänta nästan lika länge på att åka hem), men han gör världens godaste morotspannkakor Det finns många saker Emmas pappa inte gör som andras pappor gör. Men jag gör många andra saker: pratar med blommorna, renoverar huset, bygger båt, och slåss för att min dotter ska få det så bra som möjligt.

Jag har varit på Emmas skola och berättat om hur det är att inte kunna se och hur det är att gå med ledarhund, samt att Emma inte har solglasögon för att vara cool. Numera hjälper kamraterna henne att komma ihåg dem. Även lärarna har fått lite tips, blå penna på vit tavla är ingen hit om man ser dåligt men svart text på gult papper kan vara skillnaden på väl utförd läxa eller inte. Vi brukar ha en frågestund när jag är i skolan. Vilka härliga frågor man får, allt från om jag tycker om godis till den vanligaste” om jag kan börja se igen?”.

Även inom mitt engagemang inom Synskadades riksförbund går tankarna till de yngre. Emma säger med stolthet i rösten: ” Jag är med i Synskadades riksförbund och vi gör många roliga saker. Vi klättrar på klättervägg, kör go-cart, paddlar kanot och mycket annat”.

Jag har nu under 3 månader som gästbloggare här försökt dela med mig av mitt liv som blind. Hoppas jag lyckats förmedla att livet går vidare fast synen fallerar, även om det är opraktiskt att inte se.
Om ni drabbas av funktionshinder – sluta inte leva det är livsfarligt.

Tack och hej leverpastej.