Respekt för alla!

Jag är en vanlig tjej bara att jag har ett fysiskt och psykiskt funktionshinder, vilket gör att jag sitter i rullstol. Mitt funktionshinder är medfött och uppkom av syrebrist vid födseln. Men egentligen skulle jag bli en vanlig tjej som kan göra allt det som de flesta klarar av, trots att jag har assistans dygnet runt. Jag har alltid velat ha ett liv som ungdomarna i realityserierna. Att vara 23 år och drömma om att vara i en kändisvärld där jag kan jobba som en kläddesigner, journalist, eller en eftertraktad bloggare och att ha en bra lön för detta. Jag vill kunna shoppa, äta gott, leva i ett stort rikt hus, med en pool och bar och solsängar. Gå på de finaste festerna, att vara i ett gäng där man festar och har kul tillsammans. Detta är min Amerikanska dröm men det verkar omöjligt inom Sveriges gränser. För jag sitter i en rullstol och jag vill ha ett kompisgäng. Det har alltid varit svårt för oss rullstolsburna.

Perspektiv 1

Mellan er som kan gå med egna ben och oss sittande i stol är det skillnad, till exempel:
Angelina ska ha en fest och bjuda 10 vänner. Bara för att hon är populär och snygg kommer alla att tacka ja.  Dom dricker, dansar, har förfest, har intriger och drama på plats.  Och de som vill hänga på utgång, gör det.  Dom åker till stan, dansar i ett gäng, super loss och bara hänger ihop hela natten på nattklubben.  Det blir drama mellan några vänner och dom går hem ledsna och besvikna medan de andra stannar kvar och festar vidare.  Och de blir fulla innan de drar till efterfesten.
Angelina sitter i soffan och så kommer det 2 snygga fulla killar, och kör ölspel med henne. Angelina blir så full så hon tappar minnet.  Johan, den ena killen, bjuder upp henne och de dansar och börjar kyssas, och han tar hem henne till sig och har ”one night stand”! Angelina vaknar på morgonen och ringer direkt till hennes kompisar och berättar det hon kommer ihåg.

Perspektiv 2

Jag och Matilda är bästa vänner och sitter båda i rullstol.  Jag frågar på Facebook om någon vill komma på fest?  Jag har 1000 personer på Facebook som är bjudna, och fem svarade att de kanske vill på fest.  På fredagen så tackade dom nej, så det blev ingen fest.
Det är bara Matilda som kommer, och förfest blev det ändå.  Vi dansade och drack och åt snacks, medan assistenten var i personalrummet.

Matilda och jag skulle ut på stan. Vi duschade, fixa till oss och sminka oss medan vi lyssna på hög musik. Grannen kom upp och sa till oss att sänka volymen tack.  Så musiken blev sänkt. Vi kände oss inte peppade längre, men vi kände ”äschhh, vi går ut ändå” för att ha kul och ingen skulle förstöra vår stämning.  Så ut gick vi.
Folket på samhället kollar på oss som om vi är annorlunda, bara för att vi sitter i rullstol, men det är vi inte.  Vi är två unga tjejer som är ute och har kul som alla andra. Jag och min assistent, och Matilda går in på nattklubb och betalar inträde, Matilda hänger av sig ytterkläderna.  Vi kommer in på klubben och bara tittar runt lite, så att allt va lugnt, och det är det. Alla säger hej till oss.

Vi två rullar in på dansgolvet och dansar loss. De andra dansar också medan assistenten hade koll på mig. Lite senare försöker jag ragga på en kille som verkar trevlig och vi börjar prata några ord tillsammans, vi kramades men inget mer än så.  Jag vill byta telefonnummer, men Pedro sa nej.  Jag blev ledsen och tänkte ”what ever”!
Jag ville att Pedro och hans kompisar skulle följa med hem på efterfest – jag känner ju mig som alla ungdomar gör. Men assistenten – som är i vår ålder – fick ragg men hon jobbar ju, så de kan inte ragga på assistenten. De frågar om vi två tjejer som är där som har rullstolar, kan prata eller inte????????????? Men hallå eller? Viktoria kan prata, säger assistenten men ändå fattar folk ute på natten ingenting och det är så här alltid med att ha ett hinder…
Jag och Matilda dansade vidare tills dom stängde nattklubben. Vi gick till ”Dånken” för att äta lite fyllemat och sen hem.

Så här är det att vara rullstolsbunden.  Jag känner mig så oaccepterad när jag är på ute bar och klubb. Jag accepterar inte att bli behandlad så som det är idag.  Jag vill bli accepterad och behandlad så som du vill bli behandlad!

Ingen person är perfekt !

Alla har något funktionshinder!

R. E. S. P. E. K. T…………………..

Viktoria

 

5 svar på ”Respekt för alla!”

  1. Dra inte alla över en kam nu! En av mina barndomsvänner som jag växte upp tillsammans med sitter i rullstol och har gjort det hela livet. Han blev alltid bjuden till de coolaste festerna (jag blev inte ens bjuden dit trots att jag kan gå) och han hade fler flickvänner än vad jag hade under uppväxten. Det har inte alls med rullstolen att göra tror jag. Det handlar om vilka man hänger med och med vem man identifierar sig med…

    1. Hej!
      Ja det finns i alla grupper av folk, men enligt mitt perspektiv så är det så som jag berättar i inlägget. Det finns alla typer av fester och fester med allt slags folk , I know. Din kompis har/hade tur i livet för att han hade kanske inte svårt att umgås med allt folk. Jag är en av dem som har haft svårt med det. Jag gick i en vanlig klass, först med vanliga gående, men sedan när jag kom upp i tonåren så fick jag byta skola och det var ett sär- högstadium och gymnasium där de behandlade mig konstigt och bjöd inte mig när de skulle på fest. På vanliga gymnasiet är det så att där bjuder de vem som helst och umgås med alla. Men det är ju vissa i vanliga skolan som heller inte blir bjudna, och det kan jag reta mig på så förbannat på. Jag vet inte om hen du berättade om gick på vanliga skolan eller särskola, men hen hade tur! / Viktoria Andersson

  2. Hm, jag måste säga att jag ändå blir lite fundersam när jag läser detta inlägg!
    Jag får samtidigt större förståelse i hur du menar att man blir behandlad annorlunda, dock tror jag att det kan bara pga att folk är outbildade inom området och inte riktigt vet vad dom ska göra! Så mer bloggar som denna för folket!

    Sen det jag blir fundersam över.. Du skriver att du vill ha liksom ”american teen life”, men det är inte så underbart som det kanske låter.. Man får dock lätt bilden av det från serier. Men det ät faktiskt väldigt utmattande och tär på psyket. Den amerikanska versionen är ju även mer extrem än den svenska ”versionen”!
    Och du skrive om Angelina som blir så full att hon tappar minnet, det är verkligen inget att eftersträva eller något man vill göra! Det kanske låter som att då har man festat till max, men det har man inte riktigt. Man har ju egentligen bara förgiftat sin kropp så illa att den måste stänga ner för att kunna arbeta ordentligt.
    Och sen är det heller inte kul att vakna med minnesluckor och kanske få saker återberättade för en och man känner sig totalt hopplös för man minns inte vad man gjort men måste ändå stå för det.
    Drama med vänner är inte heller så roligt, jag kan dock tänka mig lite hur du menar med det – att det liksom händer grejer och ”grytan blir lite omrörd”, men det är ju inte så roligt att det är något att efterlängta.
    Det är härligare att ha en harmoni och ett avslappnat kompisgäng som inte faller pga något som händer på fyllan liksom! 🙂

    1. Hej! Tack så mycket för kommentaren! 🙂 Jag tycker det du skrev var din åsikt och respekterar dig för det. Alla vi som är i funkislivet blir behandlad som ett fack, om du förstår vad jag menar :). Vi vill bli behandlade som alla andra vill bli behandlad…
      Ha det så bra! <3
      Kram Viktoria <3

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *