Jag vill också ha riktiga vänner

ViktoriaJag har två familjer, en biologisk och en fosterfamilj. Jag har växt upp med min fosterfamilj för att mina biologiska föräldrar inte kunde ta hand om mig. Familjen betyder allt för mig och jag har sex syskon, tre halvsyskon i min fosterfamilj och tre biologiska halvsyskon som jag inte känner lika väl. Jag älskar dom lika mycket oavsett om det är blodsband eller inte.  

Jag är en lättsam, rolig tjej, som folk tenderar att tycka om, de tycker att jag sprider mycket glädje. Min CP-skada gör att jag känner väldigt starka känslor av glädje, ledsamhet och ilska osv. När jag känner, känner jag väldigt mycket.  Det är nog en av anledningar till att människor tycker om att ha mig runtomkring sig. Men trots det så kan jag ibland känna en viss avsaknad av riktigt nära vänner! Jag har aldrig direkt haft ett riktigt kompisgäng att umgås med, ingen har bjudit hem mig eller frågat mig om jag vill komma hem till dom, eller hitta på något. 

När jag började högstadiet så gick jag över till en särklass och då tappade jag kontakten med de riktiga vänner som jag hade i klassen på lågstadiet. Efter det har jag inte haft några riktiga vänner i klassen under högstadiet och gymnasiet. Jag har haft det tufft i skolåren. Jag har blivit utfryst av så kallade kompisar, inte mobbad men utfryst så att det blev psykiskt och fysiskt jobbigt för mig att gå till skolan. Vad skulle jag göra i skolan om det inte fanns någon att umgås med? Dom fick mig att känna mig annorlunda. 

Jag blev bara omtyckt när jag hade fina kläder. När klasskompisarna väl följde med mig hem så ville dom bara kolla på mina kläder och accessoarer. När jag gav dom någon gullig komplimang så fick jag aldrig någon respons eller något tillbaks, aldrig. Dom var helt enkelt bara ute efter min vänskap för jag var och är väldigt givmild mot dom jag tycker om, vilket dom utnyttjade till fullo. 

Jag har idag en riktig vän som jag ser det, som jag kan prata om allt med, och som finns där för mig när jag behöver det. Men jag har aldrig haft många vänner som visat att de funnits där för mig, när vissa saker blir tuffa och man känner att man behöver prata så lyser dom med sin frånvaro. 

Vad hjälper det att ha många bekanta och vänner på Facebook, när ingen finns där när man behöver dom? Det känns ibland som att de inte bryr sig, det känns som att om dom trycker ”like” på Facebook så har de gjort vad en vän ska göra eller något. 

Men när jag skriver på Facebook eller bloggen om hur det är och vad jag känner, så blir det lite blandad respons. Många tar illa vid sig och vissa tar det jag skriver personligt vilket inte är min mening. Jag vill ju bara kunna få ur mig det jag känner, och det är enklast för mig att genom skrivandet. Jag menar inte något eller någon illa, det är bara det att ibland blir jag så himla frustrerad över att jag känner mig missförstådd och att jag bara måste få skriva av mig. Mitt Facebook-konto och min blogg, de är mina klotterplank eller dagböcker, det är där jag känner att jag kan dela med mig av mina inre tankar och känslor. 

Jag har en CP-skada, den gör att jag inte har så lätt alla gånger att kommunicera rent språkligt med tal, och det är därför jag skriver på Facebook och i den här bloggen. Jag tror att det lätt blir missförstånd när jag kommunicerar rent språkmässigt, för att då tänker mina vänner: ”Vem fan tror du att du är?”
Men ska jag inte ha samma rätt att uttrycka mig som alla andra? 

 Jag har alltid haft min familj som förstår mig, den älskar mig för den jag är och för hur jag tänker och känner. Jag har alltid varit som vilken familjemedlem som helst för dem men det är inte lika självklart för vissa utomstående att ta mig för den jag är istället för att bara se mitt funktionshinder, vilket gör det svårt för dem att se att jag är som vilken annan tjej som helst. 

Detta är ett stort problem i min vardag för jag måste kämpa mer för att synas och höras vilket inte är lätt. Vill jag få min röst hörd så kan jag flytta berg för att nå ut till alla med vad jag har att förmedla, för vill jag så kan jag.

 

6 svar på “Jag vill också ha riktiga vänner”

  1. hej bra skrivet du är en söt tjej fint hår. hoppas du finner vänner jag är en kvinna på 41 år har inte så många vänner att gå ut med .

    1. Hej! Tack så mycket!! Jag tycker att du ska försöka gå ut mer istället för att isolera dig själv. Det finns alltid någon för alla oavsett vad, vännen. jag hoppas du hittar dina riktiga vänner!
      Ha det så bra kära du <3
      kram Viktoria! <3

  2. Hej hej, Viktoria!

    Min svenska är inte perfect, men jag hoppas att du förstår mig. Vi är alla speciella, alla ser vad de vill se. Till exempel, jag är invandrare, och för mig är det mycket svårt att hitta vänner bland svenskarna. Alla mina vänner är invandrare. Varför? Jag vet inte, men ibland är jag jätte orolig…

    Men jag ser att du är en god människa och jag behöver din hjälp.

    För närvarande har jag ett stort intresse och en omfattande ambition att hjälpa barn med cerebral pares. Min önskan är att komma i kontakt med forskargrupper inom Sverige, vars arbete fokuserar på biotekniska metoder åsyftade att avhjälpa och bistå patienter med denna diagnos. Vet du dem??

    Jag har läst om olika neurologiskortopediska rehabiliteringsanordningar för barn i utlandet, och jag kan föreställa mig att sådana även existerar I Sverige: Om inte, är det verkligen dags att konstruera en.

    Det är alltså inte bara ett mycket intressant område arbetsmässigt för mig som ingenjör, utan även synnerligen personligt.

    Tack så mycket för din tid!

    Var bor du? Vill du dricka kafe?=)

    Mvh,
    Alina Andersson

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *