Sommaren jag aldrig glömmer

Sommar och sjöVar börjar man berätta om sin diagnos? Jag tror att det bästa är att ta det från början… Jag fick min diagnos bipolär sjukdom typ 1, år 2007. Det är den klassiska bipolära sjukdomen då det växlar tydligt mellan stämningslägena med djup depression och klassisk mani.

Jag var 27 år och jobbade mitt första år i en högstadieskola och var överbelastad och undervisade i 7 olika ämnen. Jag var förtjust i en man som jag jobbade med och det var inte helt komplikationsfritt. När det blev sommarlov så såg jag fram emot att åka till Spanien ett par veckor, vilket jag också gjorde med min mormor. När jag kom hem så skulle jag reda ut relationen med mannen och det blev inte som jag hade tänkt mig.

Härifrån nu är minnena ganska fragmentariska. Jag slutade nästa äta, åt ett äpple på en dag, satt mycket framför internet och lämnade ut kontouppgifter på sociala medier, skrev långa texter till människor, hörde ljud knäppa i min lägenhet och jag såg till exempel. en lastbil med en reklamskylt och jag trodde att reklamen var riktad till mig. Mina systrar ringde mig och förstod att något var fel med mig. De beslöt sig för att komma och hämta mig. När de ringde på så fick de hota med polisen för att jag skulle öppna dörren. De tog med mig hem och vi umgicks. De märkte av att jag inte var som vanligt som när vi spelade kort, så kastade jag ut spelkorten på bordet. När mormor frågade mig vilket datum det var sa jag att det kunde vara alltifrån 14 juli till 22 juli.

På kvällen bestämde de sig för att ringa läkare och ett gemensamt beslut togs på att jag skulle bli inkörd till psykakuten. Där blev jag inlagd i 2 veckor på låst avdelning. Jag fick inte gå ut utan var nästan enbart på mitt rum och i matsalen. Jag fick mediciner som gjorde att jag kunde sova bra på nätterna och andra mediciner som gjorde att jag kom ned i varv. Jag fick sitta i flera möten med läkare som satt med var sitt kollegieblock framför sig. Vad jag sa då minns jag inte….men jag hade tydligen talat om att jag var utvald. Detta har mamma berättat i efterhand.

Jag fick lämna det här stället och kom hem till vår sommarstuga. Jag hade med mig mediciner och förstod att jag skulle äta de för att må bättre. Mer än så hade jag inte riktigt förstått. Jag blev kallad till ett möte och där talade läkaren om för mig att jag var bipolär. Vi gick tillsammans igenom en checklista med påståenden om bipolär sjukdom typ 1 och jag höll med om alla påståenden. Det kändes som det var en väldigt bra beskrivning på vem jag var.

Läs mer om bipolär sjukdom

6 svar på ”Sommaren jag aldrig glömmer”

  1. Hej!

    Vad bra att du delar med dig av dina erfarenheter på detta sätt. Jag, som har träffat dig IRL, visste inte att du lever med denna diagnos. Dels är det skönt och bra att veta det, dels så är det en bra utgångspunkt att lära sig mer om denna sjukdom, som förvisso är vanlig, men också mycket variabel hur den yttrar sig. Keep writing! 🙂

  2. Hej Carolina. Så fint att du skriver och beskriver. För den som är ny med diagnosen, är det viktigt att känna igen sig. Det som står i litteraturen är de STOOOORA sakerna, som säkert är riktigt för en del. För många är din berättelse mer nära och mer sann. Kram nina

  3. Hej. Så starkt och klokt att du delar med dig. Jag kommer att följa dig och det du skriver av flera olika anledningar, bl.a för att lära mig mer för att bättre kunna möta och hjälpa människor som jag träffar. Du visar också på ett förhållningssätt som jag beundrar. Vore jag yngre skulle den givna kommentaren vara ” coooolt”!!

  4. Eric- Tack för din kommentar! Jag ska förmedla mlna upplevelser av bipolärsjukdom så gott jag kan. Roligt att du följer..
    Nina- Viktig synpunkt, det är i vardagsberättelserna man finner det starkaste stödet tycker jag… Roligt att du läser min blogg
    Anette- Tack för dina kommentarer och roligt att du vill följa. Hoppas du lär dig något nytt!
    Monica- Klokt av dig, tack att du följer!

  5. Det ska bli intressant att följa din historia utifrån ditt perspektiv. Din blogg blir säkert till stor hjälp för andra som bär din diagnos. Och inte att glömma för anhöriga och vänner som lever i närhet med någon som drabbats.
    Lycka till!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *