Ett samtal med min mamma

Bebisfötter med strumporJag har funderat på om mina föräldrar märkte att jag hade en diagnos när jag var liten så jag tog mig ett samtal med min mamma.

Mamma berättar att det som stack ut var att jag ofta rymde när jag var liten. Jag var hos kompisar till sent på natten utan att säga var jag var och detta gjorde mina föräldrar väldigt oroliga. Jag sa aldrig till vart jag gick och mina föräldrar visste inte hur länge jag skulle vara borta.

Jag hade en kreativ sida då jag hittade på sagor som jag läste för min lillasyster.

Jag hade alltid rena kläder på mig till skolan men när jag kom hem var de jätteskitiga. Jag hade spelat fotboll och bandy på rasterna.

Jag städade väldigt sällan mitt rum och hade inget ordningssinne. Jag slängde mina grejer på golvet och min storasyster fick hjälpa till och städa upp.

När jag var tonåring så gick jag in för det ”religiösa livet”. Läkaren sa till min mamma att när jag fick mediciner så skulle jag sluta med det. Det är intressant för det blev som läkaren hade sagt och mamma trodde knappt sina ögon. Jesus, Gud och Bibeln hade varit så viktigt för mig under alla år och efter jag fick mediciner så spelade det inte huvudrollen i mitt liv längre.

Mamma säger att psykosen var min kropps sätt att säga ifrån. En del andra människor blir utbrända och min kropp ”spårade” ur när påfrestningarna blev för höga.

Hur är en bipolär person? Ja det är en bra fråga egentligen. Vem är jag med mediciner? Vem är jag utan mediciner? Det är frågor som jag brukar ställa mig!

Jag hade en hel del beteenden som jag kände igen hos mig själv när jag gjorde screeningen 2007 för bipolaritet vilket jag skrev om i ett annat blogginlägg. Nu har jag kommit fram till att det viktigaste är att jag mår bra idag och kan leva ett bra och balanserat liv.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *