Självklart påverkar sjukdomen mitt liv. Har du läst mitt senaste inlägg så kan du läsa om att jag behöver sömn, balans, regelbundna måltider, lugn och ro. Det är ett pussel att få ihop livet. Jag är ensamstående (enastående) mamma till en liten kille så det är mycket planering som måste göras. Jag har inte bara mig själv att tänka på. I mitt yrke har jag inte heller bara mig själv att tänka på utan jag måste kunna fokusera på andra.
Jag har faktiskt bara mötts av förstående personer på mitt arbete och i min vardag. Jag har inte berättat för alla jag träffat att jag är Bipolär men har jag haft en relation till någon under en lite längre tid så har jag sagt det. Jag är väldigt glad för att människor är förstående och också intresserade av att veta mera.
Det som min sjukdom har påverkat mest är nog mina relationer. Jag orkar inte ha så många relationer, alltså vänner som jag anförtror mig till och som jag umgås regelbundet med. Det är en skillnad på hur det har varit i mitt liv. Jag har alltid haft väldigt många kontakter, under flera år var jag engagerad i kyrkan och där byggde jag många relationer.
Numera har jag en handfull av vänner som jag pratar med, träffar, ringer, hittar på saker med. Det har blivit så att de relationerna jag har, har blivit djupa vänskaper. Jag känner de vännerna väldigt väl och de känner mig. Det är jätteskönt att ha det så för mig. Jag tror att det som bipolär är viktigt med ett socialt skyddsnät. Människor som känner en vet också när det inte verkar vara helt hundra. Mina vänner har varit väl insatta i mina psykoser och i min sjukdom.
Jag är glad över att jag inte har mött några negativa människor som haft fördomar om psykiskt sjuka. Jag känner mig inte sjuk. Jag får medicin och fungerar fullt ut i min vardag. Jag är ju en vanlig människa egentligen bara att jag måste tänka på lite saker för att må bra men det måste ju alla göra.