Vad är det för fel på mig?

Jag har varit inne på det här förut, men tycker att det är såpass viktigt att det tål att pratas mer om. När man försöker få barn, men inte lyckas är det lätt att vända blicken inåt och fastna i självanklagelser. Varför fungerar det inte? Vad har jag gjort för fel? Vad är det för fel på mig?

Jag har själv snurrat runt i de tankegångarna många gånger, och de leder oftast ingenstans, mer än till självhat. Det är lätt att man fastnar i analyser kring om man är för tjock/för smal, om man stressar för mycket/vill för mycket, om man borde äta bättre/träna mer, sluta äta/dricka diverse saker eller om man borde äta mer av vissa vitaminer eller kosttillskott.

Det sägs att ofrivillig barnlöshet i en tredjedel av fallen beror på spermierna, i en tredjedel på ägget eller livmodern och en tredjedel är ”oförklarligt barnlösa”, dvs man hittar inte orsaken. Jag väljer att förhålla mig lätt skeptisk till den generaliserande indelningen (som jag aldrig har hittat någon källhänvisning till) och tror också att det alltid finns en orsak, även om man inte alltid hittar den. En läkare vi träffade utomlands sade att för att lyckas behöver man ett bra ägg, en bra spermie och en bra miljö för embryot i livmodern. Hon sade också att en väldigt stor del beror på ägget. Allt detta är faktorer som är väldigt svåra för dig själv att påverka och mitt råd är att söka hjälp så snart som möjligt om det inte fungerar. Oavsett ålder, men viktigare ju äldre du är.

Det är så mycket som kan vara den felande länken, och ju längre jag har försökt och ju mer jag har lärt mig, desto mer fascinerad blir jag över att det för de allra flesta faktiskt blir barn utan några problem alls. Det är så mycket som ska klaffa. Diagnoser som kan ställa till det för kvinnan är till exempel pcos och endometrios, polyper/cystor i livmodern, för tidigt klimakterium eller dålig äggkvalitet. I mannens fall handlar det oftast om avsaknad av spermier, eller att spermierna inte är tillräckligt bra.

Men oavsett vad problemet är, så är det är ofta större problem och inget du själv kan fixa genom att sluta dricka kaffe eller äta stora doser Q10. Men jag vet också hur desperat gärna man vill kunna göra något, på egen hand. Man vill kunna kontrollera det okontrollerbara och därför är det lätt att börja testa små saker som man kan göra, saker som har med ens egen kropp att göra. Det kan ju aldrig skada att prova… För det värsta som finns är att bara sitta still och vänta. Men det är lätt att det växer och till slut kontrollerar dig istället för tvärtom. Jag minns hur dåligt samvete och hur usel jag kunde känna mig när jag bröt mot mina egna hårt uppsatta regler och tog en ruta choklad, trots att jag inte skulle äta socker. Jag lade allt på mina egna axlar. Och ska vi orka med den här ofta långa och tuffa resan måste vi vara snälla mot oss själva och inte döma oss själva så hårt.

Att bara vänta är oerhört svårt…

Ett tag funderade jag på om barnlösheten var något straff jag skulle uthärda på grund av att jag inte varit snäll i ett tidigare liv. Eller kanske för några elaka saker jag gjort i min barndom och ungdom. Eller om jag helt enkelt inte fick bli mamma för att ”någon” tänkte att jag inte skulle bli en bra mamma. Det är så lätt att fastna i självanklagelser. Numera tänker jag att jag bara har haft otur. Och att jag tyvärr redan var lite för gammal när någon äntligen kunde tänka sig att bilda familj med mig.

Om du ser dåligt kan du behöva hjälp med att få glasögon, om du hör dåligt kan du behöva hjälp med hörapparat och om du har svårt att få barn kan du behöva hjälp med provrörsbefruktning, hysteroskopi, donerade ägg och/eller spermier. Men lika lite som dålig syn är ditt fel är svårigheterna att få barn inte heller ditt fel. Var snäll mot dig själv och sök hjälp.

Här kan du läsa mer om ofrivillig barnlöshet och vad du kan få för hjälp på 1177 Vårdguidens sida.

Var snäll mot dig själv.

Barnlöshet, skuld och skam

Som barnlös är det lätt att drabbas av känslor av både skuld och skam. Det är oerhört lätt att slå på sig själv och hela tiden fråga sig själv vad man gjort för fel? Både vid misslyckade försök och missfall är det lätt att man får svåra skuldkänslor, som gör allting ännu tyngre.

Jag lade under flera år oerhört stort fokus på vad jag hade gjort eller underlåtit att göra, som kunde påverka våra chanser att lyckas. Efter första missfallet tänkte jag att det var för att jag varit på gymmet och tränat för hårt som jag fått missfall. Nästa graviditet tränade jag inte alls (men fick ändå missfall). Under en period blev hela mitt liv ett enda kontrollerande av allt jag stoppade i mig – jag slutade med gluten, mjölkprodukter och socker och min medicinlåda var fullproppad med diverse kosttillskott. Hela tiden undrade jag om jag hade gjort tillräckligt? De ständiga skuldkänslorna lade ytterligare sten på en redan tung börda.

Idag försöker jag vara snäll mot mig själv och jag tror inte längre att alla våra misslyckanden och missfall berodde på mig eller vad jag gjorde eller inte gjorde. Jag tror att det berodde på min ålder, mitt allt för starka immunförsvar och ren och skär otur. Det var inte mitt fel.

Det är inte ditt fel.

Skammen är svårare att hantera. Den är inte logisk. Den handlar inte om vad jag har gjort eller inte gjort, utan om vem jag är. Skammen visar fortfarande sitt fula tryne ibland och den lever sitt eget liv. Det spelar ingen roll att andra säger åt mig att jag inte har något att skämmas för. Det spelar ingen roll att jag vet att det inte är mitt fel. Det spelar ingen roll att min hjärna säger att jag inte borde skämmas – jag gör det ändå, ibland.

För mig har det ofta handlat om att jag har känt mig misslyckad och mindre värd som kvinna på grund av att jag inte har några barn. Andra använder ofta det faktum att de är småbarnsföräldrar som ursäkt för att de är trötta på kvällarna, för att de inte orkar vara sociala, för att de har det ostädat hemma, för att de inte satsar på karriären eller för att de inte hinner ta hand om sig själva. Jag gör inte heller alla de där sakerna, men jag har inga barn att använda som ursäkt. Jag är bara patetisk, misslyckad och värdelös. Lyckas inte ens med det mest naturliga i världen – att bli med barn.

Det är lätt gjort att försöka gömma undan och hemlighålla skamkänslorna. Men det gör inte att de försvinner, kanske snarare att de förstärks. Jag tror att vi måste våga erkänna skamkänslorna, för oss själva, men också för andra. Våga erkänna att vi ibland känner oss små, bristfälliga, odugliga och sårbara. Medge vår svaghet och försöka inse att vi duger ändå. Återigen – försöka att vara snälla mot oss själva. Det är svårt, men jag tror att det är enda sättet att mota bort skammen.

Vad tror du?

Barnlöshet och högtider

Igår var det Fars dag. En fin dag för många – en dag att visa omtanke och kärlek, ofta både för sin egen pappa och för barnens pappa. En dag att bli firad med frukost på sängen, tårta och aktiviteter. En dag i familjens tecken. Men precis som alla andra högtider kan det också vara en enormt tuff dag, för dem som inte passar in i normen.

I fredags begravde vi min svåger, som gick bort för några veckor sedan, bara 60 år gammal. Hans barn har inte längre någon pappa att fira på Fars dag. Nu i november är det fyra år sedan min pappa gick bort och ett år sedan min mans pappa dog, så vi har inte heller några pappor att fira. Men jag tänkte lite extra på pappa och alla fina minnen igår och kände en stor tacksamhet.

Fars dag är också en tuff dag för alla vars högsta önskan är att någon dag få bli kallad ”pappa”. Det är en jobbig dag för alla ofrivilligt barnlösa män, eftersom hela dagen är en enda stor påminnelse om det man saknar. Sociala medier svämmar över av fina bilder på familjer som firar pappa och ens egen sorg och längtan gör sig extra påmind. Samma sak är det för alla ofrivilligt barnlösa mammor på Mors dag.

Fars dag som ofrivilligt barnlös

Dagen före Mors dag är det alltid Ofrivilligt barnlösas dag. Det är inte många som känner till den och inte många som firar den. Men jag tycker att vi borde bli firade då, alla vi som kämpar och kämpar för att uppnå vår allt överskuggande önskan att få bli någons mamma eller pappa. Ofrivilligt barnlösas dag är dagen för oss som aldrig har upplevt lyckan att få bli uppvaktade på mors eller fars dag. Dagen för oss som kanske aldrig kommer att bli föräldrar. Dagen för oss som har ett hål i hjärtat. Vi är också värda att firas.

Många ofrivilligt barnlösa upplever även andra högtider som extra jobbiga. Påsken, då bilder på söta små påskkärringar sprids i alla sociala medier. Skolavslutningstider, då diskussionerna på jobbet kretsar kring barnens sommaravslutningar. Midsommar som är barnens högtid med dans runt midsommarstången och glada lekar. Halloween, då barnen återigen ska sminkas och pumpor ska karvas. Pumpor som känns tomma och hålögda utan tindrande barnaögon som ser på när den grinande lyktan sakta växer fram. Och sedan julen, som kanske är den värsta högtiden av alla för oss ofrivilligt barnlösa. Många påminns då om att ännu ett år som barnlös har gått och att ännu en jul måste firas utan barn, utan någon som bryr sig om tomten, utan någon som inte kan sova av spänning natten före julafton och ser fram emot att klä granen, att få julklappar, och att se på Kalle Anka.

Ofrivilligt barnlös på jul

Jag älskar fortfarande julen. Inte ens barnlösheten kan ta ifrån mig det. Jag älskar långa lediga dagar, tid att umgås med familjen, tid att vara ute i naturen, elda i kaminen, läsa böcker och laga och äta god mat. Men jag önskar att jag någon gång i framtiden kan få fira jul hemma hos mig, som jag vill och skapa mina egna traditioner, istället för att alltid behöva anpassa mig till andras barn och vad de vill göra på julafton. För det är barnen som bestämmer över julen och vi har inga. Högtiderna kretsar kring barnen och tomheten för oss ofrivilligt barnlösa känns ofta extra påtaglig just då.

Att möta sorgen och stå kvar

Jag har funderat en del på det här med sorg och varför många har så svårt att veta hur de ska bemöta den. Visst är det svårt att möta människor som sörjer. Vi lider av att se andra lida och vill bara att sorgen ska försvinna. Men det fungerar inte så. Sorgen måste få ta plats. Sorgen måste få ta tid. Inget du säger eller gör kan få sorgen att försvinna, eller ens minska. Det enda du kan göra är att stå kvar…

Sorgen efter ett dödsfall är nog från början mer definitiv och kanske på ett annat sätt tvingar till acceptans, medan sorgen vid ofrivillig barnlöshet är speciell eftersom den är så utdragen och hela tiden befinner sig i samma tveksamma limbo av ”kanske” eller ”snart.” Sorgen böljar fram och tillbaka och försvinner aldrig helt och hållet. Inte så länge hoppet om att en dag lyckas fortfarande lever.

Sorg

Det verkar ibland vara svårt för andra att förstå hur man kan sörja något som man aldrig ens har haft. Men det kan man. ”Håller ni fortfarande på med det där”, sade en vän till mig när jag berättade om vårt fjärde IVF-försök. Det är svårt för andra att se hur stor plats sorgen över att inte ha några barn tar i alla oss barnlösas liv.

Det absolut värsta jag som barnlös vet är när någon kommer med goda råd om att ”det bara är att försöka igen” eller när någon försöker säga till mig att det nog ”fanns någon mening” med mitt missfall. Eller när någon kommer med tröttsamma klyschor som ”bättre lycka nästa gång”, ”tiden läker alla sår” eller ”efter regn kommer solsken.” Eller säger ”se det positivt, du blev i alla fall gravid.” Jag förstår att alla dessa uttryck är ett sätt för den som uttalar dem att försöka bli av med det jobbiga istället för att stå kvar och möta sorgen. Men det förminskar min sorg och säger att den inte räknas. Det skuldbelägger mig för att jag är ledsen. Och det gör bara allting värre.

Det är lätt gjort att undvika den som sörjer när vi inte vet vad vi ska säga. Vi är så rädda att klampa i klaveret och göra saker värre. Vi är rädda att göra den sörjande ledsen. Men det är sällan du som gör personen ledsen, det är förlusten. Sorgen finns där redan. Vet du inte vad du ska säga – säg hellre just det: ”Jag vet inte riktigt vad jag ska säga”. Men försvinn inte. Även om den som sörjer inte är mottaglig för din hjälp just för tillfället, tala om att du finns där.

För jag tror att oavsett vad anledningen är till att man sörjer så är det enda som hjälper, det enda som tröstar, när någon står kvar och lyssnar. Utan att döma, utan att komma med råd, utan att försöka slå bort eller förminska sorgen. Bara lyssna. ”Var ett hjärta, med två öron, utan mun”, som jag läste någonstans. Fråga om det finns något du kan göra. Tala om att du finns för den sörjande. Om du behöver säga något, bekräfta bara sorgen genom att säga ”vad svårt det måste vara för dig” eller ”jag förstår att det gör ont”.

Här kan du läsa mer om sorg på 1177 Vårdguiden.

Hur mycket får ett barn kosta?

Syftet med det här inlägget är inte att någon ska tycka synd om oss för att vi har lagt en hel förmögenhet på att få barn. Det har varit vårt val. Däremot tror jag att många har en felaktig bild av hur mycket det kan kosta att behöva hjälp för att försöka få barn och därför vill jag berätta om hur det kan se ut.

Många småbarnsföräldrar upplyser gärna sina barnlösa vänner om allt de borde ”passa på” att göra innan de får barn – som att resa på lyxiga weekendresor, använda semestern till långresor till spännande länder, gå ut på restaurang och äta så ofta som möjligt och passa på att gå på teater och konserter. Kanske har vi tid till det, men ofta finns varken ork eller pengar, för varenda krona går till att uppfylla vår högsta dröm – drömmen om barn, drömmen om en familj.

Men landstinget betalar väl…? Ja, vissa kan få tre IVF-försök betalda av landstinget. Men när vi började försöka var åldersgränsen för kvinnan 38 år (och jag var 42). Idag har många landsting höjt gränsen till 40, men är du äldre får du söka hjälp privat. Är du yngre än 25 och inte vill vänta får du också söka hjälp privat. Om du väger för mycket kan du också tvingas söka hjälp privat, eller utomlands, där BMI-reglerna inte är lika hårda. Inga landsting finansierar syskonförsök, så om du redan har ett barn får du söka hjälp privat. Alla lyckas inte heller på sina tre landstingsfinansierade försök och även då återstår de privata klinikerna.

Ett IVF-försök kostade när vi började (vilket är några år sedan), ca 35.000 kr. Till det kom fertilitetsutredningen för ca 5.000 och kostnad för mediciner upp till högkostnadsskyddet på 2.300 kr.

Efter fyra IVF-försök i Sverige vände vi oss utomlands och även om priserna för behandling ofta inte skiljer sig så mycket så tillkommer kostnad för hotell och resa och för alla mediciner, som inte längre går på högkostnadsskyddet. IVF-mediciner är dyra, riktigt dyra. Vi fick också stå för alla ultraljud själva och ett besök hos gynekologen kostade inte längre 100 kr eller 300 kr, utan 1500 kr per gång, tre-fyra gånger inför varje försök. Ett äggdonationsförsök börjar på runt 70.000 kr.

Ni förstår poängen. Det tickar på. Som ofrivilligt barnlös lever du ofta med en hungrig flodhäst vars stora, svarta gap slukar varje krona du har och ändå blir den aldrig mätt. När vi var uppe i 200.000 kr skämtade vi och sade att vi hade kunnat köpa en ny bil eller en båt istället. Men vem vill ha en bil när man kan få ett barn? Nu har vi lagt mer än fyra gånger så mycket och någonstans på vägen har vi nästan tappat förmågan att se pengarnas värde. Jaha, blodprover för 2.000 kr? Jaja, det är bara att betala och se glad ut, det är ju ingenting i det stora hela.

Att försöka få barn kostar pengar

Det är absurt mycket pengar. Vi har haft turen att ha god ekonomi och lågt belånat boende. Vi har fått viss hjälp av släktingar och vi har lånat mer pengar på lägenheten. Alla är inte så priviligierade – vissa måste ge upp sin dröm om barn av ekonomiska skäl. Andra säljer sitt boende eller tar dyra banklån.

Jag vet att det finns vissa som tycker att man är en idiot som kan lägga så mycket pengar på att försöka få ett biologiskt barn när det finns så många barn som far illa i världen. Jag har själv tänkt den tanken ibland. ”Ni kan väl bara adoptera”, säger de som tänker så och har ingen aning om att även adoption är en oerhört dyr process. De vet inte heller att jag hela tiden varit för gammal för att vi ska få sätta upp oss i adoptionskö. (Den övre åldersgränsen för adoption togs bort först i år, 2019)

Min kurator säger ibland att det är som att spela på en enarmad bandit. Man lägger i en peng till och en peng till och tänker hela tiden att snart måste vinsten komma. Just när man börjar tänka att det är dags att ge upp får man kanske en liten vinst i form av en graviditet, men ett tidigt missfall, och man blir sporrad att försöka bara lite till. Men för vissa kommer aldrig vinsten och det är svårt att veta när man ska sätta stopp. Om inte banken gör det åt en.

Det finns förstås inget svar på frågan om hur mycket ett barn får kosta. Svaret i vårt fall har varit – nästan hur mycket som helst. Det har inte varit pengarna som har gjort att vi varit på väg att ge upp, det har varit orken…

Läs mer om IVF på 1177 Vårdguidens sida.
Läs mer om adoption på 1177 Vårdguidens sida.

Är du avundsjuk?

Varje vecka ser jag nya inlägg i olika barnlöshetsforum som på ett eller annat sätt handlar om avundsjuka. De handlar om hur svårt det är när alla runt omkring blir gravida. De handlar om hur ont det gör när bästa vännens graviditet fortskrider, medan man själv sitter med smärtan över ännu ett missfall. De handlar om sorg, utanförskap, och avund.

Jag har varit enormt avundsjuk genom åren som gått. Avundsjuk på alla som lätt blir gravida, avundsjuk på alla som inte får missfall, avundsjuk på alla som får barn, avundsjuk på de som fått fler än ett barn, när jag inte fått ett enda. I början fyllde avundsjukan mig med självförakt. För överallt hörde jag bara hur fult det var att vara avundsjuk. En av de sju dödssynderna. Skuldkänslorna över att jag kände avundsjuka gjorde skammen ännu värre, skammen över att inte klara av att glädjas med andra.

Jag önskade verkligen att jag hade kunnat glädjas med mina vänner, men allt jag kände var sorg och tomhet. Maktlöshet och orättvisa. Det var inte det att jag var missunnsam. Jag önskade mina vänner allt det de drömde om och lite till. Jag var bara avundsjuk. Jag önskade bara att jag också kunde få. Jag, som kämpade och kämpade, men ändå inte fick det enda jag önskade, ett barn. Jag tror inte att avundsjuka nödvändigtvis måste föda missunnsamhet. Men den föder lätt utanförskap, ensamhet och avståndstagande.

Avundsjuka föder ensamhet
Avundsjuka föder lätt utanförskap, ensamhet och avståndstagande

Numera har avundsjukan trubbats av. Jag reagerar inte längre med avundsjuka direkt när jag ser en gravid kvinna på stan. Jag reagerar inte längre med ilska när någon förutsätter att jag har barn, eftersom ”alla” i min ålder har det. Jag ser numera avundsjukan för vad den är – ett symptom på en brist. En saknad och en sorg över något som fattas mig. En smärta över en dröm som inte går i uppfyllelse. En rädsla över att den aldrig kommer att göra det. En sorg som gör så ont att jag helt enkelt inte orkar uppleva någon annans lycka.

Jag tror inte på att trycka undan avundsjukan och låtsas som att den inte finns. Jag tror att vi måste sluta att så snabbt döma ut avundsjukan och istället försöka bemöta den med medkänsla och förståelse. Jag försöker själv numera att bemöta den så. Både hos mig själv och hos andra.

Bemöt avundsjuka med medkänsla.

Bita ihop eller bryta ihop

Jag tror att de flesta som drabbas av ofrivillig barnlöshet i viss mån blir experter på att bita ihop. Kasten mellan hopp och förtvivlan är så många och så tvära och det går inte alltid att bryta ihop och visa alla känslor utåt.

Vi tvingas bita ihop när den sjunde vännen i rad glädjestrålande berättar om sin graviditet. Vi tvingas bita ihop när samtalet vid fikabordet på jobbet eller glöggfesten återigen handlar om någon aspekt av föräldraskap som vi har svårt att relatera till. Vi tvingas bita ihop på jobbmötet efter ännu ett misslyckat försök. Vi tvingas bita ihop när vi för tjugofemte gången lägger oss i gynstolen och blottar vårt mest intima för någon som inte fullt ut förstår hur viktigt alltihop är för oss. Vi tvingas bita ihop när vi får ännu ett oönskat råd om hur vi ska göra för att bli gravida eller en plump kommentar om när det är dags att skaffa barn. Vi tvingas bita ihop när den fjärde gynekologen i rad nekar oss hjälp eftersom vi gör behandling utomlands.

Men kanske biter många av oss ihop för mycket och för länge. Kanske borde vi tillåta oss att bryta ihop lite oftare. Jag vet att jag genom åren borde ha gjort det. Jag tror att jag hade mått bättre då. Istället har jag bitit ihop om tårarna och ilskan som vällt fram och tänkt att jag sparar dem till senare – när jag inte är på fest, när jag inte är på jobbet, när jag inte är hos gynekologen. Jag har tänkt att jag tar det när jag kommer hem. Men då är det ofta försent. Det går inte att bara stänga av och sätta på känslor efter när det passar.

Bättre att bryta ihop än att bita ihop

Jag har nog också hela tiden legat ett steg före och inte riktigt tillåtit mig att sörja. Redan under ruvartiden vid vår första IVF funderade jag över hur snart vi kunde gå vidare med nästa försök om vi inte skulle lyckas. Ständigt låg jag ett steg före, för att försöka dämpa besvikelsen över ännu ett misslyckande. Kastade mig in i planerna för nästa steg utan att sörja det som inte blev. Jag har länge puttat all den där sorgen framför mig och jag undrar ibland om den en dag ska slå tillbaka. Den gjorde väl det på sätt och vis, när jag blev sjukskriven. Den satte sig i hela kroppen – i axlar, nacke, huvud och psyke – och gjorde det omöjligt att jobba.

Visst har jag också brutit ihop ibland. Jag bröt ihop efter mitt första missfall, när jag inte hade en tanke på att något kunde gå fel. Jag bröt ihop många gånger under tiden när jag och min man var på olika ställen i vår barnlängtan. Jag bröt ihop efter mitt andra missfall, när vi äntligen började slappna av i vecka elva och tänka att det skulle gå vägen den här gången, men all vår framtid återigen rann bort med blodet mellan mina ben.

Det är lättare nu, när alla vet. När jag slipper sätta upp en falsk fasad och låtsas att allt är som det ska. Ändå orkar jag inte alltid visa allt i alla sammanhang. Men jag tror generellt att vi alla mår bättre av att bryta ihop ibland istället för att bara bita ihop…

Just nu tillåter jag mig att bryta ihop rejält. Jag har nyss har förlorat min livskamrat sedan drygt tolv år tillbaka, min älskade pälsbebis Elsa som tröstat oss båda så många gånger under den här svåra resan och som varje dag har fått oss att skratta mitt i all sorg. Den här förlusten är svårare än allt vi har gått igenom hittills under våra sex år av försök…

Elsa - min pälsbebis
Elsa, vår glädjespridare och pälsbebis, har lämnat oss och sorgen är enorm…

Läs mer om sorg på 1177:s sida. Sidan handlar om när en person har dött, men samma känslor och samma råd gäller även om det är ett älskat husdjur som har dött eller efter ett missfall.

Att överge sina egna ägg

Jag var 42 år första gången jag blev gravid och jag hade hunnit fylla 43 när vi satte igång medd vår första provrörsbefruktning. Eftersom jag var över 40 vände vi oss direkt till en privat klinik (gränsen för att få göra landstingsfinansierad IVF var då 38, men är idag 40 i de flesta landsting). Hos den privata kliniken var åldersgränsen 43, men kliniken gjorde en fertilitetsutredning innan vi fick klartecken att sätta igång och det jag fick höra var att mina värden såg bra ut och att vi gärna fick försöka. Jag hade fertilitet som en 37-åring, sade de och eftersom min egen mamma var 41 när hon fick mig tänkte jag att vi i min familj nog är fertila länge. Jag tänkte att det var i elfte timmen, men jag hade inte en tanke på att jag redan kunde vara för gammal.

Ingen pratade med mig om att allt utredningen visade var att jag hade bra äggreserv för min ålder, dvs att jag hade relativt många ägganlag kvar, förmodligen skulle svara hyfsat bra på stimuleringen och få ut många ägg. Ingen på IVF-kliniken nämnde att kvaliteten på äggen är av avgörande betydelse. Ingen nämnde statistiken och de förhållandevis små chanserna att föda ett levande barn efter att man passerat 42.

Vi fick mycket riktigt många ägg för min ålder – 7-8 varje gång och 5-6 av dem blev befruktade och utvecklades till blastocyster, 5-dagars embryon. Mycket bra resultat var det enda vi fick höra av läkarna. Jag blev också gravid på mitt andra IVF-försök (men fick ett nytt missfall, i vecka 11). Ingen talade om att missfallet med stor sannolikhet hade med min ålder och äggkvaliteten att göra. Först efter vårt fjärde IVF-försök rekommenderade läkaren att vi skulle vända oss utomlands och göra äggdonation. Det var första gången jag hörde talas om äggdonation, första gången jag konfronterades med tanken på att ge upp mina egna ägg.

Jag var inte redo. Jag blev ju gravid. Det måste fungera. Fortfarande pratade ingen om äggkvalitet. Fortfarande visade ingen någon statistik. Visst hade jag läst att äggkvaliteten blev sämre med åldern och jag hade gjort mitt bästa för att boosta äggen genom att hålla strikt diet och äta diverse kosttillskott som höga doser Q10 och DHEA (som är dopingklassat i Sverige, men som jag lyckades få tag i från utlandet).

Vi valde att fortsätta med IVF-försöken, men utomlands istället. Planen var att göra flera äggplock och samla ihop ett antal blastocyster innan vi gjorde ett sista återförande. Men från att ha fått många ägg fick jag vissa gånger bara 2-3 stycken. Ett par gånger fick jag 8-9 stycken, men då var flera äggblåsor tomma och vissa omogna. På fyra äggplock och flera avbrutna stimuleringar lyckades vi till sist skrapa ihop två embryon som vi satte tillbaka, men försöket misslyckades. Vid det laget var jag så trött på allt att jag faktiskt hade vant mig vid tanken på att ge upp mina egna ägg och gå över till att använda donerade ägg.

Bra äggreserv

Men det tog lång tid att landa i det beslutet och det var svårt att ge upp mina egna ägg. Det kändes orättvist att jag skulle behöva ge upp mina gener när det var männen jag älskade som hade tvekat och tvingat mig att vänta. Min pappa hade nyligen dött och jag sörjde verkligen att aldrig få se hans stora näsa eller hans glittrande ögon hos mitt barn. Jag ville att mina älskade släktingar skulle leva vidare genom mina barn. Men till slut insåg jag fakta. Jag var för gammal. Mina ägg var för gamla. Om det skulle bli några barn alls måste det bli med en annan kvinnas ägg. Bättre det än inga barn alls. Men det var många tankar som snurrade i huvudet. Tankar kring ifall jag skulle älska barnet lika mycket om det inte var mina gener. Tankar kring om barnet skulle älska mig lika mycket om det visste att jag inte var genetisk mamma. Men jag läste på om epigenetik, som visar att jag som bärare av barnet faktiskt påverkar vilka gener som som slås på och av, och det kändes spännande. Det blir ju ändå jag som blir biologisk mamma.

Nu har jag landat i att det kommer att bli mitt barn, vårt barn, även om det inte är mina gener. Men det tog tid. Jag önskar så innerligt att någon hade visat mig statistiken över ålder och äggkvalitet redan innan vi satte igång vår första IVF. Det hade kunnat bespara mig ett par år av misslyckade IVF-försök utomlands och många hundratusen kronor innan vi gick över till äggdonation. Men jag antar att det skulle varit en dålig affär för IVF-klinikerna i Sverige. Förhoppningsvis kan det kanske ändras nu när dörren för att göra äggdonation i Sverige har öppnats även på privata kliniker.

Så här ser det ut. (Kom ihåg att jag var 43 när vi började…)

Äggkvalitet och ålder
Källa: American national summary on assisted reproductive technology success rates. National Center for Chronic Disease Prevention and Health Promotion, December 2011

Från och med i år går det att göra äggdonation privat även i Sverige. Men det kan vara långa köer för att få hjälp. Läs mer om att donera ägg eller spermier på 1177:s sida.

Att vara på olika ställen i sin barnlängtan

Andra frågar mig ibland vad som varit det svåraste på vår långa resa för att få barn. Jag skulle kunna säga att det varit missfallen. Särskilt det andra, det i vecka 11, som kom när jag äntligen hade börjat sänka axlarna, slappna av och tänka att det kanske var vår tur den här gången. Istället fann jag mig en sommardag mitt i juli i kö till toaletten på Statoilmacken i Spekeröd med blodet rinnande i floder nerför benen medan människor runt omkring mig funderade över om de ville ha senap och ketchup på korven och vilket godis de skulle köpa till bilresan. Ja, missfallen har varit bland det svåraste.

Läs mer om missfall på 1177 vårdguidens sida.

Folk som är spruträdda undrar ofta om det inte är sprutorna som varit det värsta. Folk som tycker att det är obehagligt att gå till gynekologen undrar över alla ultraljud. Men både alla sprutor och att ligga i gynstolen och spreta med benen blir så småningom vardag. Det är inte svårt. Inte alls.

Sprutor IVF

Det finns annat som varit svårt förutom missfallen, men det svåraste är ofta det som andra inte ens reflekterar över. De där vardagliga situationerna – när kollegorna kommer till jobbet med andan i halsen och beklagar sig över hur stressig morgonen har varit eftersom barnen har krånglat. När du ser den tredje ultraljudsbilden i Facebookflödet på en månad och funderar över hur du ska orka skriva grattis utan att det känns falskt. När du dricker ett glas rosévin på altanen som du önskar att du inte kunnat dricka, men som du ändå häller i dig eftersom mensen ändå har kommit och ännu ett försök har misslyckats. När alla julkort på glada bebisar börjar dyka upp i brevlådan och du tvingas göra bokslut över ännu ett år som barnlös.

Men det som varit det absolut svåraste för mig var när jag och min sambo var på olika ställen i vår barnlängtan. Efter mitt första missfall när allt jag ville, allt som fick mig att stå ut och kliva upp på morgonen, var tanken på att försöka igen och han plötsligt inte ville längre. Då kunde jag inte längre dela sorgen över alla gravidbesked och födda bebisar med honom. Då stod jag ensam med all min förtvivlan, all min längtan och all min sorg. Jag kunde inte dela den med honom eftersom det var hans tvivel som satte stopp, hans tvekan som gjorde att vi inte kom vidare. För varje månad och varje ägglossning såg jag min fertilitet rinna ur mig som sanden i ett timglas och min maktlöshet var förlamande.

Att vara på olika ställen i barnlängtan

Månader av frustration passerade. Jag ville leva med honom även om vi aldrig fick några barn, men jag kunde inte leva med att vi inte ens försökte. Jag insåg att det enda det skulle leda till var att jag skulle börja förakta både honom och mig själv. Efter ett tag gick vi till en terapeut och till slut ändrade han sig. Idag är jag glad att vi redde ut det, men om du frågar mig vad som varit svårast under alla de här åren så svarar jag att det var tiden då vi var på olika ställen i vår barnlängtan. I allt det andra har vi delat svårigheterna och stöttat varandra, men under den tiden stod jag ensam.

Det är inte ovanligt att man är på olika ställen i sin barnlängtan i ett förhållande och mitt hjärta värker för er som vill mer än er partner. Det är en oerhört svår situation. Men den är inte omöjlig att lösa. Det gick för oss.

Har du barn?

Är det egentligen okej att ställa den där till synes oskyldiga frågan – ”har du barn?” Eller är det bättre att låta bli? Här delar jag med mig av min syn på saken.

Att som ofrivilligt barnlös mitt under försöken att bli gravid få den frågan kan för många vara oerhört känsligt och väldigt ångestladdat. När någon frågar: ”har du barn?”, är det som att de ber att få bli insläppta i den barnlösas mest intima rum, ända in i sovrummet. Det är särskilt svårt att få den frågan om man, som de allra flesta, inte är öppen med sin barnlöshet. Man vill inte bli påmind om det som ändå upptar ens tankar större delen av dygnet – infertiliteten, försöken, misslyckandena. Man är också rädd för följdfrågorna som oundvikligen kommer när svaret blir ”nej”. 

Har du barn?Problemet med att få frågan är att de flesta som frågar inte nöjer sig med ett enkelt ”nej”. Sanningen är att de flesta som frågar inte ens är beredda på att svaret kan bli något annat än ”ja”. Så det första jag tänker är att om du ställer frågan måste du vara beredd på att svaret kan bli nej och veta hur du ska reagera på det. Blir svaret nej – fråga då inte direkt ”vill du inte ha barn?” utan hellre ”vill du prata om det?”

Jag förstår att du är nyfiken, men i ärlighetens namn tycker jag faktiskt inte att du alls behöver ställa frågan. Om du inte vet om personen som sitter mittemot dig har barn eller inte, så känner ni förmodligen inte varandra särskilt väl. Fråga något annat istället, som: Vad har du för intressen? eller Vad tycker du om att göra på fritiden? Om personen har barn garanterar jag att det då inte dröjer många minuter innan du har fått reda på det. För i stort sett alla som har barn berättar mer än gärna om dem och de är ofta en stor del av fritiden. Och har personen inte barn och inte vill prata om det, så har du erbjudit en utväg.

Måste du ändå tvunget fråga – gör det inte vid fikabordet på jobbet, på konferensmiddagen eller på glöggminglet hos gemensamma vännen. Vänta tills ni är på tu man hand. Det kan faktiskt hända att personen du frågar börjar gråta…

Har du barn?Känner du däremot den andra personen väl och redan vet att han eller hon inte har barn, men inte varför, då tycker jag att du försiktigt kan fråga. Men återigen, välj rätt tillfälle. Det är inte säkert att din vän vill prata om det, men då kan du säga att du finns där och gärna lyssnar om/när han eller hon vill prata.