Ingen medicin på kvällen betyder katastrof på morgonen.

Nu i melodifestivaltider blir det självklart så att vi sitter bänkade framför teven på lördagarna. Barnen älskar verkligen mello och jag kan inte direkt säga att jag ogillar det. Den här veckan åkte vi till min syster för att titta tillsammans med henne och hennes familj vilket vi uppskattar väldigt mycket. Både min syster och hennes man är alltid väldigt insatta i vilka deltagare som ska vara med och hur de är rankade. Själv har jag oftast ingen koll på.

Så i alla fall vi åkte dit och åt en fantastiskt god middag, pratade massor och sedan dukades snacksen fram och teven sattes på och vi satt och bedömde låtar, dansade (barnen) och skrattade. Tanken var att vi skulle åka hem efteråt. Så blev det inte för det hade fått för sig att börja snöa. Snö är ju inte så farligt men vi bor i Göteborg och snö här brukar betyda halka. Så vi stannade. Och pratet blev långt in på natten.

Vi sover ofta över hos min syster. Hon har ett stort hus och vi kan vara stora sällskap men jag brukar vara mer förberedd. Det var jag inte denna gången. Jag skulle ju hem på kvällen. Och eftersom jag skulle det hade jag inga mediciner med mig. Ingen medicin på kvällen betyder katastrof på morgonen.

Värken började redan under kvällen och när jag sedan vaknade på morgonen kunde jag inte röra mig. Ont precis överallt. Så där så jag till och med hade ont i tänderna. I emaljen. Har du haft det någon gång? Det är ett tecken på rejäl smärta i min värld. Hemskt. Jag tog mig upp till slut och satte mig vid matbordet och där satt jag. Min syster satte hårsnodden i håret för att lyfta armarna var det inte tal om och jag åt min frukost med vänster arm. Min högra arm fungerar inte så bra i vanliga fall så nu var den inte mycket att ha alls.

Sakta men säkert släppte i alla fall stelheten. Framåt ett-tiden kunde jag röra på mig. Med smärta förvisso men jag kunde resa mig upp och jag kunde klä på mig. Så vi packade ihop oss och åkte hem. Jag stålsatte mig och körde bilen hem. Min man kör inte bil för tillfället så det var tvunget att jag kunde köra oss hem. Jag såg till att placera händerna på ratten och få den att svänga dit bilen behövde gå. Det är magiskt hur mycket man kan göra med envishet och extremt mycket vilja.

ingen medicin

Lärdom: Ha alltid med medicin i plånboken.

Jag väljer livet före värken

 

Jag kan inte minnas en tid i mitt liv då jag inte haft ont. Ont någonstans. Värk i knät ena dagen och i ryggen nästa dag. Men mest ryggen.

Min pappa tog mig till alla möjliga läkare men alla sa att det bara var att träna mer så skulle jag nog bli bättre. Tränade gjorde jag redan och träna mer vore inte hälsosamt. Pappa tog mig till privatläkare och betalade onödigt mycket pengar men ingen kom på vad det var. Alla prover var ju som de skulle. Men ont det hade jag.

När jag senare i livet var gravid med mitt första barn, min dotter, gick värken över i smärta. Jag kunde inte stå eller gå. Knappt sitta. Foglossningar hette det men jag var inte övertygad. Min dotter föddes och kort därefter började jag få utslag, sår på hela kroppen. Det kunde läkarna enkelt diagnostisera. Psoriasis. Och där börjar min riktiga resa mot en diagnos för all denna värk jag alltid känt. Men det skulle ta flera år till ändå.

2009 var jag gravid med mitt andra barn, min son. Då steg smärtan ännu mer och mina ben fastnade när jag stod still så jag kunde inte förflytta mig framåt. Jag fick sitta i rullstol från fjärde månaden ungefär. Efter att sonen föddes gick smärtan inte ner. Det tog mig sex månader innan jag kunde gå normalt och nu blev det fart på läkarna. Äntligen fick jag komma till reumatologen och till experterna. Jag minns hur glad och lättad jag var för detta. De tog prover, mätte och gjorde röntgen. De kollade det ena och det andra. Men inget kunde de se. Eftersom jag ju hade psoriasis så bedömde man att det nog helt enkelt var psoriasis artrit och jag var nöjd med den diagnosen. Jag var glad att ha ett namn.

Jag fick hjälp och jag fick mediciner och jag mådde bättre. Mycket bättre. Jag kom igång med att träna på riktigt igen. Jag tränade mycket och jag tränade hårt. Nu skulle jag inte kunna få så ont igen. Jag hade ju mediciner och jag tränade. Precis som jag var tillsagd.

I oktober 2013 började jag få ondare och ondare och jag insåg att jag gått in i mitt första riktiga skov. Det skovet har inte släppt än dryga tre år senare. Jag gick från att träna styrketräning och yoga två gånger om dagen, sex dagar i veckan till att sitta i soffan och inte röra mig alls. Och såklart gick jag upp i vikt. Mycket.

Mitt liv blev en ständig planering i steg. Hur långt behöver jag gå om jag ska ta mig dit och sedan behöver jag dessutom gå lite mer senare på dagen. 100 meter här och 100 meter här. Max 150 meter i taget. Så begränsad.

Idag när jag skriver detta har jag nyligen kommit hem från tre veckors rehabilitering på Mösseberg i Falköping. Oj, vilken skillnad det blev. Soffa till träning tre gånger om dagen. 288 meter på sexminuters-gångtestet första veckan till 500 meter efter tre veckor. Från att inte tro att jag kunde lyfta en hantel till att köra hela pass. Låg nivå och lätta vikter men jag tränade.

Första dagen i gymmet kom tårarna. Inte för att jag orkade göra något vettigt den dagen men för att jag var tillbaka. Jag älskar gymmet och jag älskar att lyfta tungt. Jag kände att jag kommit hem. Och som jag kämpade under de här tre veckorna. Och smärtan gick ner. Jag fick min diagnos bekräftad men också bekräftat att jag även har Bechterews som jag själv länge misstänkt. Jag åkte därifrån lycklig.

Nu är jag hemma igen och jag ska applicera allt jag lärt mig till min vardag och min verklighet. Ut ur bubblan och in i verkligheten som jag kallar det.

Dorotea Pettersson heter jag och är 44 år. Jag har som ni förstår två barn och bor med och min man i Näset i Göteborg. Och tillsammans med oss bor också Jack Russeln Charlie.

DoroteaPettersson

Jag kommer blogga om min vardag med värk och smärta men främst om hur det alltid varit viktigt för mig att inte låta sjukdomen vara ett hinder. Jag har jobbat och idag driver jag eget företag. Jag gör sådant jag tycker om. Låter passionen leda mig och vägrar tillåta sjukdomen få mig sängliggandes. Det är inte ett alternativ.

Pain is inevitable. Suffering is optional.