Jag väljer livet före värken

 

Jag kan inte minnas en tid i mitt liv då jag inte haft ont. Ont någonstans. Värk i knät ena dagen och i ryggen nästa dag. Men mest ryggen.

Min pappa tog mig till alla möjliga läkare men alla sa att det bara var att träna mer så skulle jag nog bli bättre. Tränade gjorde jag redan och träna mer vore inte hälsosamt. Pappa tog mig till privatläkare och betalade onödigt mycket pengar men ingen kom på vad det var. Alla prover var ju som de skulle. Men ont det hade jag.

När jag senare i livet var gravid med mitt första barn, min dotter, gick värken över i smärta. Jag kunde inte stå eller gå. Knappt sitta. Foglossningar hette det men jag var inte övertygad. Min dotter föddes och kort därefter började jag få utslag, sår på hela kroppen. Det kunde läkarna enkelt diagnostisera. Psoriasis. Och där börjar min riktiga resa mot en diagnos för all denna värk jag alltid känt. Men det skulle ta flera år till ändå.

2009 var jag gravid med mitt andra barn, min son. Då steg smärtan ännu mer och mina ben fastnade när jag stod still så jag kunde inte förflytta mig framåt. Jag fick sitta i rullstol från fjärde månaden ungefär. Efter att sonen föddes gick smärtan inte ner. Det tog mig sex månader innan jag kunde gå normalt och nu blev det fart på läkarna. Äntligen fick jag komma till reumatologen och till experterna. Jag minns hur glad och lättad jag var för detta. De tog prover, mätte och gjorde röntgen. De kollade det ena och det andra. Men inget kunde de se. Eftersom jag ju hade psoriasis så bedömde man att det nog helt enkelt var psoriasis artrit och jag var nöjd med den diagnosen. Jag var glad att ha ett namn.

Jag fick hjälp och jag fick mediciner och jag mådde bättre. Mycket bättre. Jag kom igång med att träna på riktigt igen. Jag tränade mycket och jag tränade hårt. Nu skulle jag inte kunna få så ont igen. Jag hade ju mediciner och jag tränade. Precis som jag var tillsagd.

I oktober 2013 började jag få ondare och ondare och jag insåg att jag gått in i mitt första riktiga skov. Det skovet har inte släppt än dryga tre år senare. Jag gick från att träna styrketräning och yoga två gånger om dagen, sex dagar i veckan till att sitta i soffan och inte röra mig alls. Och såklart gick jag upp i vikt. Mycket.

Mitt liv blev en ständig planering i steg. Hur långt behöver jag gå om jag ska ta mig dit och sedan behöver jag dessutom gå lite mer senare på dagen. 100 meter här och 100 meter här. Max 150 meter i taget. Så begränsad.

Idag när jag skriver detta har jag nyligen kommit hem från tre veckors rehabilitering på Mösseberg i Falköping. Oj, vilken skillnad det blev. Soffa till träning tre gånger om dagen. 288 meter på sexminuters-gångtestet första veckan till 500 meter efter tre veckor. Från att inte tro att jag kunde lyfta en hantel till att köra hela pass. Låg nivå och lätta vikter men jag tränade.

Första dagen i gymmet kom tårarna. Inte för att jag orkade göra något vettigt den dagen men för att jag var tillbaka. Jag älskar gymmet och jag älskar att lyfta tungt. Jag kände att jag kommit hem. Och som jag kämpade under de här tre veckorna. Och smärtan gick ner. Jag fick min diagnos bekräftad men också bekräftat att jag även har Bechterews som jag själv länge misstänkt. Jag åkte därifrån lycklig.

Nu är jag hemma igen och jag ska applicera allt jag lärt mig till min vardag och min verklighet. Ut ur bubblan och in i verkligheten som jag kallar det.

Dorotea Pettersson heter jag och är 44 år. Jag har som ni förstår två barn och bor med och min man i Näset i Göteborg. Och tillsammans med oss bor också Jack Russeln Charlie.

DoroteaPettersson

Jag kommer blogga om min vardag med värk och smärta men främst om hur det alltid varit viktigt för mig att inte låta sjukdomen vara ett hinder. Jag har jobbat och idag driver jag eget företag. Jag gör sådant jag tycker om. Låter passionen leda mig och vägrar tillåta sjukdomen få mig sängliggandes. Det är inte ett alternativ.

Pain is inevitable. Suffering is optional.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *