Om rehabiliteringen – ett första försök

Jag måste erkänna att jag har försökt om och om igen att skriva ett inlägg om mina tre veckor på rehabilitering men jag lyckas inte. Det var så mycket som hände under den här tiden och jag inser att jag fortfarande processar allt i mitt huvud.

I korthet kan jag säga att dessa tre veckor har ändrat min syn på vad det betyder att leva med reumatiska sjukdomar. Förut hade jag egentligen bara kunskap om mig själv och mitt sätt att hantera min värk och smärta men nu fick jag insyn i hur andra har det. Jag har ingen nära vän som har samma sjukdomar som mig så jag har aldrig riktigt haft någon att jämföra med.

ledord från en ledsjuk

Vad lärde jag mig? Jo, jag lärde mig att vi alla skattar smärta på olika sätta. Det visste jag väl egentligen redan men här blev det väldigt tydligt. Jag lärde mig att vi är ett mycket envist släkte. Vi tar i fast det gör ont. Vi dyker upp på aktiviteter fast vi egentligen inte orkar. Och jag lärde mig att vi alla tycker om att dela med oss av det vi har lärt oss genom livet. Tips & trix så att säga.

Och ja, det blev mycket prat om våra sjukdomar och det blev en hel del gnäll också men det var skönt. Det var skönt att den jag pratade med förstod vad jag menade. Att personen inte försökte byta samtalsämne för att det kändes obekvämt att prata om. Vi tog och vi gav så att säga.

ledord från en ledsjuk

Men mest skrattade och skojade vi. Oj, vad vi hade roligt. Och vi hejade fram varandra. Det är inte fel att ha en hel hejarklack när man ska träna en kroppdel som man har stora problem med. Och vi gladdes tillsammans åt varandras framsteg. Det var underbart att få applåder efter att jag för första gången på tre år klarade av att gå i åtta minuter i streck. På ett gåband. Som jag grät av lycka efter det. Vilken känsla att ha någon att dela detta med.

ledord från en ledsjuk

Detta är vad jag kommer att minnas mest av min rehab. Det känslomässaga och vänskapliga men det var så mycket mer. Det andra ska jag fortsätta att försöka formulera. Jag vill berätta om den fantasiska personalen och den träning vi fick utföra. Jag vill dela med mig av hur mycket man kan åstadkomma på så kort tid och jag vill ge hopp i att det finns läkare som lyssnar, förstår och sätter ord på det man gått och försökt att formulera för sig själv.

Med andra ord: Det kommer mera!

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *