Jag trodde det skulle bli lätt att fortsätta träna när jag kom hem från Mösseberg. Det var ju så enkelt där. Det gick nästan inte en dag utan att det stod träning på schemat och för det mesta två-tre gånger om dagen dessutom. Jag tyckte det var fantastiskt och jag var så glad att äntligen röra på mig på riktigt igen.
När jag kom hem hade mannen tagit fram alla mina träningsredskap och lagt under trappan precis som jag bad honom om. Jag hade en tanke om att det skulle underlätta men det har det visst inte gjort för jag har inte tränat en enda gång sedan jag kom hem. Jag har inte tagit upp en enda hantel eller tränat med gummibandet som jag blev så förälskad i under min vistelse.
Det är så lätt att bara gå rakt in i sina gamla vanor. Att göra som man alltid har gjort men riktigt så är det faktiskt inte. Jag har inte tränat men jag går mer. Mycket mer. Jag är inte rädd för att behöva ta bussen istället för bilen för jag vet att jag klarar av att gå en bit och jag vet att jag bara behöver sätta mig eller stå still en stund så kan jag gå en bit till. Där har det skett en markant förändring. Det andra som är skillnad är att jag gör mer hemma. Jag klarar av att städa. Till och med att dammsuga. Jag reser mig upp och hämtar saker själv även om mannen och barnen fortfarande hjälper mig mycket. Jag väljer dock oftare att göra det själv.
Jag är glad för dessa förändringar men träningen måste komma till. Den gjorde så stor skillnad och då kommer det såklart bli ännu bättre om jag fortsätter träna. Så skärpning Dorotea. Det jag ska göra är att lägga in ett träningspass om dagen. Det behöver inte vara länge eller tungt men någon form av rörelse och så ska jag börja promenera mer. Jag har ett mål som jag vill uppnå när det kommer till promenader som jag ska berätta mer för er om väldigt snart.
Det blir inte alltid som man har tänkt så då gäller det att tänka till ännu mer men framför allt att ta tag i det. Imorgon lovar jag er ett inlägg om första träningspasset.