Det är inte lätt att komma igång med träningen

Jag trodde det skulle bli lätt att fortsätta träna när jag kom hem från Mösseberg. Det var ju så enkelt där. Det gick nästan inte en dag utan att det stod träning på schemat och för det mesta två-tre gånger om dagen dessutom. Jag tyckte det var fantastiskt och jag var så glad att äntligen röra på mig på riktigt igen.

Dorotea Pettersson 1177

När jag kom hem hade mannen tagit fram alla mina träningsredskap och lagt under trappan precis som jag bad honom om. Jag hade en tanke om att det skulle underlätta men det har det visst inte gjort för jag har inte tränat en enda gång sedan jag kom hem. Jag har inte tagit upp en enda hantel eller tränat med gummibandet som jag blev så förälskad i under min vistelse.

Dorotea Pettersson 1177

Det är så lätt att bara gå rakt in i sina gamla vanor. Att göra som man alltid har gjort men riktigt så är det faktiskt inte. Jag har inte tränat men jag går mer. Mycket mer. Jag är inte rädd för att behöva ta bussen istället för bilen för jag vet att jag klarar av att gå en bit och jag vet att jag bara behöver sätta mig eller stå still en stund så kan jag gå en bit till. Där har det skett en markant förändring. Det andra som är skillnad är att jag gör mer hemma. Jag klarar av att städa. Till och med att dammsuga. Jag reser mig upp och hämtar saker själv även om mannen och barnen fortfarande hjälper mig mycket. Jag väljer dock oftare att göra det själv.

Dorotea Pettersson 1177

Jag är glad för dessa förändringar men träningen måste komma till. Den gjorde så stor skillnad och då kommer det såklart bli ännu bättre om jag fortsätter träna. Så skärpning Dorotea. Det jag ska göra är att lägga in ett träningspass om dagen. Det behöver inte vara länge eller tungt men någon form av rörelse och så ska jag börja promenera mer. Jag har ett mål som jag vill uppnå när det kommer till promenader som jag ska berätta mer för er om väldigt snart.

Det blir inte alltid som man har tänkt så då gäller det att tänka till ännu mer men framför allt att ta tag i det. Imorgon lovar jag er ett inlägg om första träningspasset.

Om rehabiliteringen – ett första försök

Jag måste erkänna att jag har försökt om och om igen att skriva ett inlägg om mina tre veckor på rehabilitering men jag lyckas inte. Det var så mycket som hände under den här tiden och jag inser att jag fortfarande processar allt i mitt huvud.

I korthet kan jag säga att dessa tre veckor har ändrat min syn på vad det betyder att leva med reumatiska sjukdomar. Förut hade jag egentligen bara kunskap om mig själv och mitt sätt att hantera min värk och smärta men nu fick jag insyn i hur andra har det. Jag har ingen nära vän som har samma sjukdomar som mig så jag har aldrig riktigt haft någon att jämföra med.

ledord från en ledsjuk

Vad lärde jag mig? Jo, jag lärde mig att vi alla skattar smärta på olika sätta. Det visste jag väl egentligen redan men här blev det väldigt tydligt. Jag lärde mig att vi är ett mycket envist släkte. Vi tar i fast det gör ont. Vi dyker upp på aktiviteter fast vi egentligen inte orkar. Och jag lärde mig att vi alla tycker om att dela med oss av det vi har lärt oss genom livet. Tips & trix så att säga.

Och ja, det blev mycket prat om våra sjukdomar och det blev en hel del gnäll också men det var skönt. Det var skönt att den jag pratade med förstod vad jag menade. Att personen inte försökte byta samtalsämne för att det kändes obekvämt att prata om. Vi tog och vi gav så att säga.

ledord från en ledsjuk

Men mest skrattade och skojade vi. Oj, vad vi hade roligt. Och vi hejade fram varandra. Det är inte fel att ha en hel hejarklack när man ska träna en kroppdel som man har stora problem med. Och vi gladdes tillsammans åt varandras framsteg. Det var underbart att få applåder efter att jag för första gången på tre år klarade av att gå i åtta minuter i streck. På ett gåband. Som jag grät av lycka efter det. Vilken känsla att ha någon att dela detta med.

ledord från en ledsjuk

Detta är vad jag kommer att minnas mest av min rehab. Det känslomässaga och vänskapliga men det var så mycket mer. Det andra ska jag fortsätta att försöka formulera. Jag vill berätta om den fantasiska personalen och den träning vi fick utföra. Jag vill dela med mig av hur mycket man kan åstadkomma på så kort tid och jag vill ge hopp i att det finns läkare som lyssnar, förstår och sätter ord på det man gått och försökt att formulera för sig själv.

Med andra ord: Det kommer mera!

Ingen medicin på kvällen betyder katastrof på morgonen.

Nu i melodifestivaltider blir det självklart så att vi sitter bänkade framför teven på lördagarna. Barnen älskar verkligen mello och jag kan inte direkt säga att jag ogillar det. Den här veckan åkte vi till min syster för att titta tillsammans med henne och hennes familj vilket vi uppskattar väldigt mycket. Både min syster och hennes man är alltid väldigt insatta i vilka deltagare som ska vara med och hur de är rankade. Själv har jag oftast ingen koll på.

Så i alla fall vi åkte dit och åt en fantastiskt god middag, pratade massor och sedan dukades snacksen fram och teven sattes på och vi satt och bedömde låtar, dansade (barnen) och skrattade. Tanken var att vi skulle åka hem efteråt. Så blev det inte för det hade fått för sig att börja snöa. Snö är ju inte så farligt men vi bor i Göteborg och snö här brukar betyda halka. Så vi stannade. Och pratet blev långt in på natten.

Vi sover ofta över hos min syster. Hon har ett stort hus och vi kan vara stora sällskap men jag brukar vara mer förberedd. Det var jag inte denna gången. Jag skulle ju hem på kvällen. Och eftersom jag skulle det hade jag inga mediciner med mig. Ingen medicin på kvällen betyder katastrof på morgonen.

Värken började redan under kvällen och när jag sedan vaknade på morgonen kunde jag inte röra mig. Ont precis överallt. Så där så jag till och med hade ont i tänderna. I emaljen. Har du haft det någon gång? Det är ett tecken på rejäl smärta i min värld. Hemskt. Jag tog mig upp till slut och satte mig vid matbordet och där satt jag. Min syster satte hårsnodden i håret för att lyfta armarna var det inte tal om och jag åt min frukost med vänster arm. Min högra arm fungerar inte så bra i vanliga fall så nu var den inte mycket att ha alls.

Sakta men säkert släppte i alla fall stelheten. Framåt ett-tiden kunde jag röra på mig. Med smärta förvisso men jag kunde resa mig upp och jag kunde klä på mig. Så vi packade ihop oss och åkte hem. Jag stålsatte mig och körde bilen hem. Min man kör inte bil för tillfället så det var tvunget att jag kunde köra oss hem. Jag såg till att placera händerna på ratten och få den att svänga dit bilen behövde gå. Det är magiskt hur mycket man kan göra med envishet och extremt mycket vilja.

ingen medicin

Lärdom: Ha alltid med medicin i plånboken.