Det är inte lätt att komma igång med träningen

Jag trodde det skulle bli lätt att fortsätta träna när jag kom hem från Mösseberg. Det var ju så enkelt där. Det gick nästan inte en dag utan att det stod träning på schemat och för det mesta två-tre gånger om dagen dessutom. Jag tyckte det var fantastiskt och jag var så glad att äntligen röra på mig på riktigt igen.

Dorotea Pettersson 1177

När jag kom hem hade mannen tagit fram alla mina träningsredskap och lagt under trappan precis som jag bad honom om. Jag hade en tanke om att det skulle underlätta men det har det visst inte gjort för jag har inte tränat en enda gång sedan jag kom hem. Jag har inte tagit upp en enda hantel eller tränat med gummibandet som jag blev så förälskad i under min vistelse.

Dorotea Pettersson 1177

Det är så lätt att bara gå rakt in i sina gamla vanor. Att göra som man alltid har gjort men riktigt så är det faktiskt inte. Jag har inte tränat men jag går mer. Mycket mer. Jag är inte rädd för att behöva ta bussen istället för bilen för jag vet att jag klarar av att gå en bit och jag vet att jag bara behöver sätta mig eller stå still en stund så kan jag gå en bit till. Där har det skett en markant förändring. Det andra som är skillnad är att jag gör mer hemma. Jag klarar av att städa. Till och med att dammsuga. Jag reser mig upp och hämtar saker själv även om mannen och barnen fortfarande hjälper mig mycket. Jag väljer dock oftare att göra det själv.

Dorotea Pettersson 1177

Jag är glad för dessa förändringar men träningen måste komma till. Den gjorde så stor skillnad och då kommer det såklart bli ännu bättre om jag fortsätter träna. Så skärpning Dorotea. Det jag ska göra är att lägga in ett träningspass om dagen. Det behöver inte vara länge eller tungt men någon form av rörelse och så ska jag börja promenera mer. Jag har ett mål som jag vill uppnå när det kommer till promenader som jag ska berätta mer för er om väldigt snart.

Det blir inte alltid som man har tänkt så då gäller det att tänka till ännu mer men framför allt att ta tag i det. Imorgon lovar jag er ett inlägg om första träningspasset.

Om rehabiliteringen – ett första försök

Jag måste erkänna att jag har försökt om och om igen att skriva ett inlägg om mina tre veckor på rehabilitering men jag lyckas inte. Det var så mycket som hände under den här tiden och jag inser att jag fortfarande processar allt i mitt huvud.

I korthet kan jag säga att dessa tre veckor har ändrat min syn på vad det betyder att leva med reumatiska sjukdomar. Förut hade jag egentligen bara kunskap om mig själv och mitt sätt att hantera min värk och smärta men nu fick jag insyn i hur andra har det. Jag har ingen nära vän som har samma sjukdomar som mig så jag har aldrig riktigt haft någon att jämföra med.

ledord från en ledsjuk

Vad lärde jag mig? Jo, jag lärde mig att vi alla skattar smärta på olika sätta. Det visste jag väl egentligen redan men här blev det väldigt tydligt. Jag lärde mig att vi är ett mycket envist släkte. Vi tar i fast det gör ont. Vi dyker upp på aktiviteter fast vi egentligen inte orkar. Och jag lärde mig att vi alla tycker om att dela med oss av det vi har lärt oss genom livet. Tips & trix så att säga.

Och ja, det blev mycket prat om våra sjukdomar och det blev en hel del gnäll också men det var skönt. Det var skönt att den jag pratade med förstod vad jag menade. Att personen inte försökte byta samtalsämne för att det kändes obekvämt att prata om. Vi tog och vi gav så att säga.

ledord från en ledsjuk

Men mest skrattade och skojade vi. Oj, vad vi hade roligt. Och vi hejade fram varandra. Det är inte fel att ha en hel hejarklack när man ska träna en kroppdel som man har stora problem med. Och vi gladdes tillsammans åt varandras framsteg. Det var underbart att få applåder efter att jag för första gången på tre år klarade av att gå i åtta minuter i streck. På ett gåband. Som jag grät av lycka efter det. Vilken känsla att ha någon att dela detta med.

ledord från en ledsjuk

Detta är vad jag kommer att minnas mest av min rehab. Det känslomässaga och vänskapliga men det var så mycket mer. Det andra ska jag fortsätta att försöka formulera. Jag vill berätta om den fantasiska personalen och den träning vi fick utföra. Jag vill dela med mig av hur mycket man kan åstadkomma på så kort tid och jag vill ge hopp i att det finns läkare som lyssnar, förstår och sätter ord på det man gått och försökt att formulera för sig själv.

Med andra ord: Det kommer mera!

 

 

Nu tystnad men nästa vecka är jag tillbaka

Oj, så tyst det blev. Magsjukan kom på besök här hemma och då gäller det att prioritera vad som ska göras och då blir det:

1. Ta hand om de sjuka barnen.
2. Skura och städa bort baciller.
3. Göra jobbsaker när jag får en stund över.

Därav tystnaden. Men jag återkommer nästa vecka. Då kommer jag introducera mitt nya projekt och jag kommer berätta om Mösseberg där jag ju var på rehabilitering i tre veckor.

Ingen medicin på kvällen betyder katastrof på morgonen.

Nu i melodifestivaltider blir det självklart så att vi sitter bänkade framför teven på lördagarna. Barnen älskar verkligen mello och jag kan inte direkt säga att jag ogillar det. Den här veckan åkte vi till min syster för att titta tillsammans med henne och hennes familj vilket vi uppskattar väldigt mycket. Både min syster och hennes man är alltid väldigt insatta i vilka deltagare som ska vara med och hur de är rankade. Själv har jag oftast ingen koll på.

Så i alla fall vi åkte dit och åt en fantastiskt god middag, pratade massor och sedan dukades snacksen fram och teven sattes på och vi satt och bedömde låtar, dansade (barnen) och skrattade. Tanken var att vi skulle åka hem efteråt. Så blev det inte för det hade fått för sig att börja snöa. Snö är ju inte så farligt men vi bor i Göteborg och snö här brukar betyda halka. Så vi stannade. Och pratet blev långt in på natten.

Vi sover ofta över hos min syster. Hon har ett stort hus och vi kan vara stora sällskap men jag brukar vara mer förberedd. Det var jag inte denna gången. Jag skulle ju hem på kvällen. Och eftersom jag skulle det hade jag inga mediciner med mig. Ingen medicin på kvällen betyder katastrof på morgonen.

Värken började redan under kvällen och när jag sedan vaknade på morgonen kunde jag inte röra mig. Ont precis överallt. Så där så jag till och med hade ont i tänderna. I emaljen. Har du haft det någon gång? Det är ett tecken på rejäl smärta i min värld. Hemskt. Jag tog mig upp till slut och satte mig vid matbordet och där satt jag. Min syster satte hårsnodden i håret för att lyfta armarna var det inte tal om och jag åt min frukost med vänster arm. Min högra arm fungerar inte så bra i vanliga fall så nu var den inte mycket att ha alls.

Sakta men säkert släppte i alla fall stelheten. Framåt ett-tiden kunde jag röra på mig. Med smärta förvisso men jag kunde resa mig upp och jag kunde klä på mig. Så vi packade ihop oss och åkte hem. Jag stålsatte mig och körde bilen hem. Min man kör inte bil för tillfället så det var tvunget att jag kunde köra oss hem. Jag såg till att placera händerna på ratten och få den att svänga dit bilen behövde gå. Det är magiskt hur mycket man kan göra med envishet och extremt mycket vilja.

ingen medicin

Lärdom: Ha alltid med medicin i plånboken.

Jag väljer livet före värken

 

Jag kan inte minnas en tid i mitt liv då jag inte haft ont. Ont någonstans. Värk i knät ena dagen och i ryggen nästa dag. Men mest ryggen.

Min pappa tog mig till alla möjliga läkare men alla sa att det bara var att träna mer så skulle jag nog bli bättre. Tränade gjorde jag redan och träna mer vore inte hälsosamt. Pappa tog mig till privatläkare och betalade onödigt mycket pengar men ingen kom på vad det var. Alla prover var ju som de skulle. Men ont det hade jag.

När jag senare i livet var gravid med mitt första barn, min dotter, gick värken över i smärta. Jag kunde inte stå eller gå. Knappt sitta. Foglossningar hette det men jag var inte övertygad. Min dotter föddes och kort därefter började jag få utslag, sår på hela kroppen. Det kunde läkarna enkelt diagnostisera. Psoriasis. Och där börjar min riktiga resa mot en diagnos för all denna värk jag alltid känt. Men det skulle ta flera år till ändå.

2009 var jag gravid med mitt andra barn, min son. Då steg smärtan ännu mer och mina ben fastnade när jag stod still så jag kunde inte förflytta mig framåt. Jag fick sitta i rullstol från fjärde månaden ungefär. Efter att sonen föddes gick smärtan inte ner. Det tog mig sex månader innan jag kunde gå normalt och nu blev det fart på läkarna. Äntligen fick jag komma till reumatologen och till experterna. Jag minns hur glad och lättad jag var för detta. De tog prover, mätte och gjorde röntgen. De kollade det ena och det andra. Men inget kunde de se. Eftersom jag ju hade psoriasis så bedömde man att det nog helt enkelt var psoriasis artrit och jag var nöjd med den diagnosen. Jag var glad att ha ett namn.

Jag fick hjälp och jag fick mediciner och jag mådde bättre. Mycket bättre. Jag kom igång med att träna på riktigt igen. Jag tränade mycket och jag tränade hårt. Nu skulle jag inte kunna få så ont igen. Jag hade ju mediciner och jag tränade. Precis som jag var tillsagd.

I oktober 2013 började jag få ondare och ondare och jag insåg att jag gått in i mitt första riktiga skov. Det skovet har inte släppt än dryga tre år senare. Jag gick från att träna styrketräning och yoga två gånger om dagen, sex dagar i veckan till att sitta i soffan och inte röra mig alls. Och såklart gick jag upp i vikt. Mycket.

Mitt liv blev en ständig planering i steg. Hur långt behöver jag gå om jag ska ta mig dit och sedan behöver jag dessutom gå lite mer senare på dagen. 100 meter här och 100 meter här. Max 150 meter i taget. Så begränsad.

Idag när jag skriver detta har jag nyligen kommit hem från tre veckors rehabilitering på Mösseberg i Falköping. Oj, vilken skillnad det blev. Soffa till träning tre gånger om dagen. 288 meter på sexminuters-gångtestet första veckan till 500 meter efter tre veckor. Från att inte tro att jag kunde lyfta en hantel till att köra hela pass. Låg nivå och lätta vikter men jag tränade.

Första dagen i gymmet kom tårarna. Inte för att jag orkade göra något vettigt den dagen men för att jag var tillbaka. Jag älskar gymmet och jag älskar att lyfta tungt. Jag kände att jag kommit hem. Och som jag kämpade under de här tre veckorna. Och smärtan gick ner. Jag fick min diagnos bekräftad men också bekräftat att jag även har Bechterews som jag själv länge misstänkt. Jag åkte därifrån lycklig.

Nu är jag hemma igen och jag ska applicera allt jag lärt mig till min vardag och min verklighet. Ut ur bubblan och in i verkligheten som jag kallar det.

Dorotea Pettersson heter jag och är 44 år. Jag har som ni förstår två barn och bor med och min man i Näset i Göteborg. Och tillsammans med oss bor också Jack Russeln Charlie.

DoroteaPettersson

Jag kommer blogga om min vardag med värk och smärta men främst om hur det alltid varit viktigt för mig att inte låta sjukdomen vara ett hinder. Jag har jobbat och idag driver jag eget företag. Jag gör sådant jag tycker om. Låter passionen leda mig och vägrar tillåta sjukdomen få mig sängliggandes. Det är inte ett alternativ.

Pain is inevitable. Suffering is optional.