Ett drogsug kan komma och gå.

Nu var det ganska länge sedan jag personligen kände något drogsug… men… om vi skulle ta och räkna in nikotin som drog så får jag idag en liten påminnelse om hur det egentligen låg till med mina drogsug, jag har ju precis lagt av med att röka cigg och jag gör för tillfället vissa ganska intressanta iakttagelser.

Jag är så himla glad över att jag hittat ett sätt att hantera mina drogsug som fungerar bättre än bra… ett väldigt, väldigt enkelt sätt som jag valt att kalla för… acceptans. För en sak står helt klart för mig och det är att ett drogsug är precis vad det låter som, varken mer eller mindre… man blir helt enkelt sugen på att peta i sig någon form av drog. Naturligtvis är det samtidigt en helt naturlig reaktion för en kille som knarkat och supit en herrans massa år av sitt liv att bli sugen på droger lite då och då.

Ett drogsug är inget att vara rädd för… så länge du inte petar i dig någonting är ju det helt ofarligt eftersom ingen någonsin har blivit full eller påtänd av ett drogsug. Jag för min del brukar stanna upp och verkligen känna efter hur det känns för att kunna acceptera den känslan som ju i sig kanske kan vara en liten smula obehaglig. Det är nu acceptansen kommer in i spelet, det känns som det gör, varken mer eller mindre och när jag accepterar detta fullt ut och slutar kämpa emot den känslan så händer någonting helt fantastisk… jag vet aldrig precis exakt när det hände… men helt plötsligt så kommer jag på mig själv med att tänka på något helt annat och mitt drogsug har på ett oförklarligt sätt… försvunnit.

Jag är inte rädd för mina drogsug… för de styr inte längre över mitt liv.

3 svar på ”Ett drogsug kan komma och gå.”

  1. det är lätt att säga att drog suget inte är så farligt. själv har jag typ varit ren i 6 månader men när självmords tankar slår in och panik så tar jag hellre något än att ta livet av mig vilket jag har försökt. att bara prata ur din synvinkel ger kanske endel positiv feedbak. men du får det låta så lätt att jag funderar på vad du har för diagnos för att må som du gör.själv lider jag av extrem ångest stress och add diagnos. vilket gör det sjukt svårt att välja bort det sista jag slutat ta som är marijuana i alla des former. jag har slutat att umgås med vänner som jag hade när jag var aktiv missbrukare på allt förutom opiater.en som försökt allt

  2. efter jag läst en del du har skrivit så har du fan inget att komma med förutom att det inte går om man inte själv vill

  3. Hej Hannes… och tack för att du delar med dig av dina erfarenheter här.
    Och naturligtvis så har du rätt i att jag enbart kan prata ur mitt eget perspektiv… och vi är ju alla lika unika… dina erfarenheter är ju dina erfarenheter.
    Som du ju redan vet så är det inte så himla svårt att lägga drogerna på hyllan… svårigheten är ju att leva utan att peta i sig någonting när livet kommer och hälsar på… ja du fattar, ångesten å allt det där… eller ta bara det där med att man är tvungen att välja bort de gamla polarna eftersom de fortfarande missbrukar… hur svårt är det inte att hitta nya vänner egentligen? Hur fan gör man?
    Jag har varit där du är och fattar precis vad det är du pratar om… skillnaden är väl kanske då att jag valt bort alla dessa diagnoser som jag med all säkerhet hade kunnat få i början av min drogfrihet… idag så tror jag faktiskt inte att jag har någon diagnos längre… jag skiter faktiskt i vilket eftersom jag inser att det är rätt mänskligt att vara mänsklig med allt vad det innebär och att vara mänsklig är kanske en diagnos i sig… livet är ju som det är och det enda jag kan styra över är min egen uppfattning av detsamma.
    Vill man inte själv bli drogfri så kan jag bara hålla med om att det brukar vara ganska lönlöst över tid… jag gav mig själv ett löfte när jag la av att om det inte blev bättre så kunde jag lika gärna skita i det… men jag fattade också att jag var tvungen att ta lite ansvar för det och göra min del för att få det bättre… vad jag först gjorde var att haka på ett gäng som ville likadant som mig… för ensam fixade jag inte det… men tillsammans verkade vi kunna klara av det mesta.
    Om du vill ha ett liv bättre än vad du vågat drömma om så tycker jag att du ska höra av dig till mig… och jag tycker inte att du ska nöja dig med mindre… min privata mail är peter.vagava@telia.com
    kram
    peter

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *