Det händer ganska ofta att jag får höra att jag hjälpt en massa människor genom mitt arbete på VågaVa, det är inte sant för jag har inte förmågan att hjälpa någon… eller… låt mig förklara hur jag menar.
Sanningen är att det fanns en hel del människor som ville hjälpa mig med mitt drogproblem när jag fortfarande var fullt aktiv i mitt missbruk… det funkade inte så bra för dem eftersom jag inte själv var medveten om att jag hade några som helst problem med droger.
Visst hade jag problem… massor… med jobbiga flickvänner, dumma grannar och en massa andra idioter som verkade leva för att göra mitt liv ohanterligt… jag hade också en jävla otur med det mesta och egentligen så var det nog väldigt synd om mig… enligt mig själv… att någon då hade mage att påstå att jag hade ett problem med droger var närmast att se som ett slag under bältet på mig… vilken idiot… droger var ju mitt minsta problem.
Jag anser att det är oftast är totalt bortkastad tid att försöka hjälpa någon som inte vill ha hjälp, därmed inte sagt att man ska sluta bry sig om människor bara för att de valt att missbruka. Man kan alltid ställa sig själv frågan om hur man själv skulle vilja bli bemött i samma situation. De flesta av oss föredrar nog trots allt ärlighet av våra nära och kära… och mår man dåligt av en närståendes missbruk så tycker jag nog att man har rätt att säga det direkt till den det berör… att prata MED människor är ju så mycket bättre än att prata OM människor… eller hur?
I mitt jobb så kommer jag i kontakt med människor (både missbrukare och deras anhöriga) som vill ha hjälp och naturligtvis så gör jag då mitt bästa för att hjälpa till om jag kan. Men till slut så vilar ändå ansvaret på den enskilde individen och jag inser ofta att den som jag hjälper när jag berättar om hur jag burit mig åt för att få det livet jag har idag… det är mig själv.
Det fodras mycket mod för att våga be om hjälp… och att försöka hjälpa någon som inte vill ha hjälp är tyvärr och för det mesta ett bra sätt att få känna på känslor som maktlös, ohanterligt, värdelös och några till på samma tema… att däremot få lov att stötta någon som verkligen vill förändra sitt liv… det fyller oss med kärlek, hopp och tro på att vi faktiskt är både vackra och värdefulla människor.
Det finns bara en enda människa i världen som jag kan förändra… mig själv.
Utmaningen att bli drogfri har så många dimensioner o steg o det är bara individen själv som kan växa i den utmaningen eller förlora slaget, men det de gör som finns runtomkring är ändå av så oerhört stor vikt, föräldrar,vänner, men också grupper som Våga va, Länkarna mfl låter folk vara som de är men stöttar i kärlek o tro o visar på att det finns andra vägar att gå, det är inte hopplöst o att alla är värda att få leva ett bra liv, det kan vara skillnaden mellan att orka våga o kunna komma ut ur sitt missbruk o börja resan mot att bli en hel person igen. Tack för det!
Så rätt så rätt… ett kärleksfullt bemötande kan göra all skillnad i världen.
kram peter