Rastlös

 En av mina värsta fiender mot min drogfrihet är min egen rastlöshet… när det är fullt upp och livet rusar på i 110 så har jag inga problem… men när allting stannar upp så kan den komma på besök… rastlösheten.

Visst finns det stunder då ensam i ingenting kan kännas hur skönt som helst… men allt som oftast så har jag en liten smula stress i mig själv som kan kännas väldigt obehaglig… och obehagligt är ju ingen känsla som jag känner mig bekväm i… och på ren automatik så söker jag olika flyktvägar för att slippa känna på den känslan… allt för att slippa göra det som jag borde gjort för länge sedan… för så är det… min inre stress beror för det mesta på någonting som jag redan borde gjort men skjutit upp med mina vanliga argument… sen… imorgon… ska bara.

Det kan vara de mest banala saker som orsakar min stress… som att städa, tvätta, ringa det där samtalet eller vad det nu kan vara som jag borde ha gjort… igår.

Behöver ta dessa känslor på allvar eftersom jag tack och lov känner till mina återfallsignaler… visserligen så har jag aldrig under alla dessa år behövt att ta ett återfall men det är ju ingenting som får mig att ta min sjukdom med en klackspark… jag VET att ett återfall börjar med en inre oro… och stannar jag inte upp och reflekterar över detta så kommer jag ganska snart att upptäcka att livet blir lite jobbigare… det börjar poppa upp idioter i min omgivning och jag börjar att störa mig på saker som jag i vanliga fall inte ägnar någon uppmärksamhet överhuvudtaget.

Jag vill inte leva i en värld fylld av idioter… så jag får väl ta och slänga in disken i diskmaskinen och ringa det där samtalet jag inte riktigt känner för att göra… resultatet är ju alltid förbluffande befriande… helt plötsligt så ler välden mot mig igen.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *