Det viktigaste först

 Jag har själv ansvaret för min drogfrihet… det kan jag behöva påminna mig om mellan varven eftersom jag ju trots allt som jag ser det har en känslomässig sjukdom som gör sitt bästa för att övertyga mig om att jag kan vara offer för omständigheter… positiva eller negativa spelar ingen roll… det finns hela tiden en envis röst mellan mina öron som försöker inbilla mig om att droger kan vara ett allternativ i mitt liv.

Oavsett vad som händer behöver jag alltid veta vad som är det viktigaste i mitt liv… och på första plats kommer min drogfrihet… utan den så rasar allt annat.

Det är inte på det sättet längre att jag hela tiden går omkring och tänker på droger… i början var det kanske lite åt det hållet… men har det gått så lång tid så mina drogsug är overkligt avlägsna… vilket i sig bara gör det ännu viktigare att om och om igen påminna mig själv om var jag kommer ifrån… jag är en beroende och kommer alltid att vara en beroende… och det är helt okej så länge jag inte petar i mig den där första drogen.

Dricker jag inte sprit så blir jag inte full… tar jag inga droger så blir jag inte påtänd.

Ibland är livet skit

 Bara för att jag lever ett drogfritt liv så är inte det samma sak som att allt är så jävla bra hela tiden… vissa dagar så är det fan tvärtom… dagar då jag av hela mitt hjärta skulle vilja slippa känna på mina känslor… och nästan sakna den tillfälliga flykten drogen kunde ge mig.

Men så tänker jag ett varv till… eller som igår då jag hade har turen att trilla på några gamla vänner som fortfarande är fast i sitt missbruk… herregud… hur kunde jag glömma bort den känslan?

Visst kan det göra ont att leva livet på livets villkor… men jag skulle ändå inte vilja byta bort en enda sekund av mitt drogfria lidande mot ångesten som en högst tillfällig lindring skulle ge mig.

Känslor hör livet till… det finns inga ”bra” eller ”dåliga” känslor… även om jag personligen verkligen kan skriva under på att det bor mer eller mindre ”bekväma” känslor i min kropp… just idag så suger livet och det får jag acceptera… en sak vet jag med säkerhet och det är att förr eller senare så vänder det… det känns tryggt.

Att vara människa är på både gott och ont… men himla mänskligt… och jag behöver inte längre fly ifrån mig själv.

”Han var ju full”

 Hur många gånger har inte dessa ord förklarat de ofta helt oförklarliga grejer som händer oss när vi är på fyllan… och handen på hjärtat… många gånger så var det skönt att skylla på fyllan.

Att leva drogfritt är i många avseende den totala motsatsen… inte längre så himla mycket att skylla på när det skiter sig… fast å andra sidan så händer det väldigt sällan oförklarliga grejer av den karaktären längre. Mycket av min otur försvann när jag blev drogfri… jag hamnar t.ex inte lika ofta på akuten… anar ett samband och tror att det hänger ihop med att jag inte längre är på fyllan.

Att ta ansvar för mina egna handlingar har gett mig någonting som jag absolut inte kunde tro att ordet ansvar kunde ge mig… nämligen friheten att göra precis vad jag vill, när jag vill och hur jag vill… tidigare så inbillade jag mig att ansvar var frihetens totala motsats… jag hade fel.

Anhörig

 Jag är inte ”bara” en missbrukare utan även anhörig… och helt ärligt… om jag kunde känna mig maktlös inför drogerna så är det ingenting om jag jämför med den maktlöshet som jag kan känna inför en nära anhörig som väljer drogerna före livet.

När jag söp och knarkade så kunde jag åtminstone ibland känna någon form av tillfällig lindring tack vare drogerna… men att stå sidan om och inte kunna göra ett skit är i det närmaste en helt förlamande känsla. Tack och lov så har jag människor runt omkring mig som jag kan prata med om hur det ligger till.

En sak som jag kanska snabbt kom till insikt om var att jag själv var helt oförmögen att ta de vettiga och kloka beslut som jag mer än gärna kunde dela med mig av till de anhöriga som jag stöter på i mitt arbete på VågaVa. Jag är helt enkelt alldeles för närma rent känslomässigt och då tappar jag lite av min kontakt med förståndet… jag vill inte riktigt se sanningen som den är.

Jag behöver hjälp… någon att prata med som jag kan lita på och helst av allt vet vad det handlar om… andra anhöriga förstår precis vad det är jag talar om… jag behöver hjälp med att sätta tydliga och kärleksfulla gränser… för det klarar jag inte av att göra själv… och jag vill inte hamna i fällan där jag enbart blir en människa som möjliggör för ett fortsatt missbruk… bara för att jag vill väl.