Månad: november 2017

  Är det någonting som jag lärt mig under resans gång så är det att ensam inte är stark… att en ensam beroende är i dåligt sällskap… för mellan mina öron bor min sjukdom… och den är onekligen väldigt stark och listig eftersom den har förmågan att lura mig på många olika sätt… som att t.e.x. tro att jag klarar av detta… själv.

Mellan mina öron så har jag förmågan att inbilla mig själv att jag fixar ett glas vin till maten… och det hade kanske funkat en gång eller två… men förr eller senare så hade min missbrukarpersonlighet tagit kommandot… och då hade jag blivit för full… letat reda på en gammal kran… köpt droger… och så hade karusellen varit i gång… fixa pengar, droger och knarka… 24 timmar om dygnet 7 dagar i veckan… och jag skulle bli lika förvånad som sist… eftersom det ju skulle bli annorlunda denna gång.

Mitt bästa vapen mot min sjukdom är vi… för vi är en kraft som är starkare än jag själv… om jag tillsammans med mina vänner tillämpar vissa principer som ärlighet, öppet sinnelag och villighet så har jag vunnit mycket… att ensam skulle vara stark är något som ett gammalt fyllo hittat på.

Frågar jag mina vänner om de håller med om att jag skulle fixa att dricka ett glas vin till maten så hade jag förmodligen mötts av ett förstående och igenkännande skratt… och ganska omedelbums insett att det kanske inte var en så himla bra idé.

Vill jag fortsätta att leva drogfritt så behöver jag… oss… för det är tillsammans som vi gör det omöjliga möjligt.

 Jag gillar uttrycket… inte själva grejen… men uttrycket beskriver så himla väl hur det står till lite här och var inte minst när det gäller missbruksvård… enligt min ringa åsikt.

Forskare och andra lärda vill naturligtvis hitta effektiva och funktionella metoder som funkar för att få människor som knarkar och super att sluta med det… nu är det kanske inte så himla enkelt som att det skulle finnas en universell metod som fungerar på alla… här tror nämligen jag lite mer på begreppet mångfald… vi människor är förvisso kanska lika rent genetiskt… men… även helt unika varelser… vad som passar mig kanske inte passar min granne.

Det finns en uppsjö olika metoder att välja mellan… och jag personligen tycker att en metod som funkar för en individ är en bra metod… oavsett vad någon annan har för åsikt… skulle du vilja bli drogfri genom att slå en sten i huvet på dig själv så önskar jag dig lycka till… huvudsaken är ju att det funkar för dig… så för fan… gör det enkelt.

Bland oss som valt och fixat att leva drogfria liv finns det oerhört mycket kunskap om vad som kan fungera… det kan ingen säga någonting mot eftersom vi själva är levande bevis för den saken… om du har en önskan att leva ett drogfritt liv så det är bara att välja och vraka bland denna kunskap… för mig var det enkelt… jag säger inte lätt, utan enkelt… jag tog rygg på andra som levde drogfria liv och gjorde likadant som de hade gjort… och idag är jag en av dem som på ett mycket enkelt sätt kan föra denna kunskap vidare… för helt sant är ju att om du väljer att göra precis som jag gjort… då kan jag garantera dig åtminstone minst 19 drogfria år… det är dagens sanning.

 Visst har jag blivit en bättre människa sedan jag la drogerna på hyllan… det är ju inte så konstigt eftersom det inte längre händer så himla mycket konstiga grejer i mitt liv längre… för så är det ju… det händer mycket konstiga grejer när man är full och påtänd… konstigt vore det ju annars.

Att vara en bättre upplaga av sig själv som drogfri innebär för den sakens skull inte att jag är helt nöjd med mig själv alla dagar i veckan… bättre betyder inte perfekt på något sätt… och det är jag glad för… att vara mänsklig i en mänsklig värld är ju inget annat än… mänskligt… jag är varken bättre eller sämre än någon annan… och faktiskt så känns det okej att vara ”normal”… vad det nu är egentligen… det är något som jag funderat ganska mycket över.

Men att alltid veta vad jag gjort dagen efter kvällen före får mig att må betydligt bättre än förr i tiden då minnesluckorna stod som spön i backen… jag ryser bara av tanken hur det såg ut… denna ständiga ångest av att inte minnas vad som hade hänt… fy fan.

Idag så kan jag i alla fall lita på mig själv och har utvecklat en förmåga att ta ansvar för mina egna handlingar… visst händer det lite då och då att jag handlar en aning förhastat och ogenomtänkt… och mer än en gång har jag fått göra om och göra rätt… tänka sig att jag en gång i tiden inte riktigt kunde förstå att ansvar skapade friheten att göra i princip vad som helst med mitt liv… jag trodde ju på fullt allvar att ansvar var den totala motsatsen till frihet.

När jag pratar om att jag blivit en bättre människa så innebär det för mig att jag nu för tiden kan se mig själv i spegeln och tycka om det jag ser…

 Mina rädslor är något av mina största tillgångar i mitt drogfria liv… låter det konstigt?

Men helt ärligt… genom att gå emot mina rädslor så växer jag som människa… och herregud vad rädd jag var när jag la drogerna på hyllan… för i princip allting… att träffa andra människor nykter var inget som jag gillade… tvärtom jag var ju livrädd för att träffa folk drogfri… men… jag gjorde det ändå… vilket resulterade i att jag idag inte är rädd för det längre.

Naturligtvis har jag fortfarande rädslor… det har jag inga större problem med att acceptera, huvudsaken för mig är att jag inte låter mig styras av dem… utan istället använder mig av dem för att fortsätta att växa som människa… jag förstår ju hur mycket det har givit mig att lära mig träffa andra människor… och vad alternativet hade varit… hade jag inte gått emot dessa rädslor så hade jag isolerat mig istället för att upptäcka massor av spännande saker som livet har att erbjuda… visst… det finns dagar då jag fortfarande kan ha svårt för att släppa in människor på livet… men det styr mig inte längre… jag har faktiskt även lärt mig att acceptera min egen integritet… alla behöver inte veta allt om mig… men jag behöver inte längre vara hemlig.

Kort sagt… jag är inte så himla rädd för att vara rädd längre.

 Efter en viss tids drogfrihet så börjar de trilla in… belöningarna… först kanske det är att slippa vakna upp bakfull med ångest… senare så kan det vara att slippa den ständiga jakten på mer droger… å så fortsätter det… belöningar trillar in.

Det som slår mig är hur snabbt vissa av mina belöningar blir en naturlig del av livet och något som jag tar för givet… för helt ärligt, jag går inte omkring och gläds åt att jag slipper vakna bakfull längre… det är idag någonting som är helt naturligt för mig… precis som drogfriheten i sig.

Vad jag däremot kan ta mig en liten funderare på idag är hur fri jag blivit… och hur paradoxalt är inte det när jag tänker efter… under hela mitt missbruk så inbillade jag mig att jag var fri att göra vad jag ville… vilket naturligtvis är omöjligt när jag lever som en slav under drogerna… idag när jag fixat att ta ansvar för det mesta i mitt liv så är jag däremot fri på riktigt… fri att drömma om vad jag vill… och de mest flippade av allt är att mina drömmar besannas och går i uppfyllelse… något som aldrig hände i mitt missbruk.

Om två veckor åker jag på ännu en resa till ett varmt land på andra sidan jordklotet… och jag vet att det är en direkt belöning av att jag lyckats hålla mig drogfri under en längre tid… för så är det… drogfriheten är bara början… det är sen den riktiga resan börjar… när jag lär mig att ta ansvar för mina handlingar så kan min omgivning börja lita på mig… och när jag går att lita på så vågar människor anställda mig… och när jag fortsätter att gå till jobbet regelbundet så tjänar jag stålar… kan betala av mina skulder… och när det är klart… ja… då går det även bra att ta en månads semester i ett varmt land på andra sidan jorden… eller vad jag nu vill göra för något.

Men den största belöningen är nog trots allt att slippa vara slav och känna… frihet.

 Att vara anhörig till ett missbrukande barn är inte någonting man vill önska någon… och jag kan ta på mig massor av skam och skuld runt detta… hur kunde det bli så?

Att mitt missbruk enbart var någonting som inte bara drabbade mig själv var något som jag ganska snabbt kom till insikt om när jag blev drogfri… i det aktiva livet hade jag svårt med den insikten och tyckte väl mest att jag hade ett gäng ganska jobbiga anhöriga runt mig… idag så åker jag och min kollega runt i landet med en föreläsning som vi valt att kalla för ”arvsynden”.

Jag vidhåller att den enklaste biten i mitt drogfria liv var att plocka bort drogerna… den svåraste var såg fan att samla ihop resterna av mitt liv… och en av de jobbigaste bitarna var skulden och skammen över hur jag behandlat alla dessa människor som stod mig nära… mina anhöriga.

Kanske kan man inbilla sig att jag skulle vara någon form av expert på att leva drogfritt när det gäller mina egna barn… men nä… när det drabbar någon som står mig nära så tar mina känslor över… förståndet flyger sin kos och jag är tvungen att be om hjälp om hur jag ska bete mig… det är betydligt svårare (för att inte säga omöjligt) att finnas där för mina nära och kära än för någon som jag knappt känner… förstånd och känslor går inte alltid hand i hand.

Det viktigaste är ändå att jag fortsätter att hålla mig drogfri… för då har jag alltid möjligheten att finnas där för de som har en önskan att bli drogfria… även inom familjen… för så här är det med drogfriheten… den enar över alla gränser… så även när det gäller nära och kära… lite tvärtom om man jämför med aktivt missbruk.

 Jag inser idag att mitt missbruk inte bara drabbade mig själv utan de flesta som levde i min närhet… naturligtvis så var det värst för min familj och nära vänner… och jag är idag tacksam över att jag inte är samma börda för dem längre.

Tänk er själva att leva nära en människa som man inte kan lita på… visserligen så fattade jag det inte riktigt själv eftersom jag ju var övertygad om att jag var en hypens kille… men sanningen var ju att jag inte ens kunde lita på mig själv… inte så konstigt kanske eftersom det ju händer ganska underliga grejer när man missbrukar… som hela tiden kastar omkull även de bästa av planer… och otur… jävlar vilken otur jag hade… med allt och alla.

Insikten om hur jag ställt till det för alla omkring mig fyllde naturligtvis mig med massor av skuld och skam… tack och lov så går det mesta att rätta till… det har tagit tid vilket jag hade lite svårt för till en början… men så är det med tillit… tillit är ingen man kan kräva det är någonting man förtjänar.

 Ilska är ju ingenting som försvinner bara för att jag är drogfri… det händer lita då och då att jag blir förbannad på både det ena och det andra… vad som däremot skiljer sig markant på förr och nu är hur jag agerar på min ilska.

I missbruket så var det inte ovanligt att jag hamnade i slagsmål… det händer aldrig nu för tiden, vilket jag är väldigt tacksam över eftersom slagsmål har gett mig många oönskade konsekvenser.

Idag kan jag t.o.m. när jag får lite distans till min ilska se att den allt som oftast ligger som ett lock över en helt annan känsla… jag blir kanske arg när jag egentligen är ledsen… inte alltid så lätt att inse när det brinner till mellan öronen på mig… men… jag agerar inte som förr… idag så har jag fått förmågan att göra annorlunda… kan vara en så enkel lösning som att ta en promenad och ta mig bort från det som irriterar mig… har jag riktig tur och fortfarande har en liten gnutta kontakt med mitt förstånd så kan jag ringa en vän och prata om vad det är som händer… funkar nästan alltid… kort sagt så behöver jag inte handla omedelbums på en känsla längre… vilket ger mig möjligheten att våga känna på mina känslor och slippa fly från mig själv.

Jag är inte ens längre rädd för att vara rädd… och det mina vänner… det är stort för mig.

 Är det någonting som jag har haft hjälp med i min resa in i drogfriheten så är det tacksamhet… att fundera ut saker i mitt liv som får mig att känna tacksamhet över något som jag faktiskt har… inte önskar mig… utan redan äger… får mig att le inombords.

När jag stannar upp och tänker på att jag är drogfri och allt vad det innebär så kan jag känna tacksamhetens sköna känsla spridas i min kropp… och tro mig när jag påstår att den känslan verkligen inte en känsla som jag vill fly ifrån med hjälp av någon drog… och det faktum att det finns en hel del att vara tacksam över i mitt liv fyller mig med livslust och hopp.

Annat var det förr i tiden när drogerna styrde mitt liv… då allt var åt helvete och offerkoftan satt allt som oftast som gjuten på mig… att jag sökte tillfällig lindring i drogerna var väl inte så konstigt… hopplösheten och maktlösheten inför mig egen situation var onekligen påtaglig… tacksamhet var för mig ett helt okänt begrepp… däremot så använde jag mig flitigt av begrepp som… ”sen”… ”imorgon”… och ”jag ska bara fixa en grej först”.

Det är lätt att ta saker för givet men när jag tänker tillbaka på hur det var min första drogfria dag så slås jag över hur bra jag har fått det… visst, det har tagit sin tid och många gånger har jag tvivlat på vägen… men just nu… med facit i min hand så kan jag inte låta bli att fundera på varför det tog mig så lång tid att förstå vad drogerna tog ifrån mig… och då menar jag inte den materiella biten utan mer saker som självkänsla, hopp, tillit, kärlek och tacksamhet.

 För en kille som mig som inte fixar att peta i mig knark eller dricka sprit så är ju frågan väldigt enkel… jag har ju egentligen inget val… såvida jag inte vill välja att leva i ett totalt kaos, förnedra mig själv på daglig basis och leva i ständig rädsla för livet på livets villkor… för mig är valet enkelt.

Det har runnit en hel del vatten under broarna sedan jag la drogerna på hyllan… och jag måste erkänna att jag är lite förvånad över hur jag utvecklats som människa under dessa år… att inte längre vara styrd av min egen rädsla har gett mig friheten att i stort sett göra precis vad jag vill med mitt liv… och så länge jag inte petar i den där första drogen så fortsätter min resa fylld med hopp och förväntan över vad livet har i beredskap för mig.

Att leva drogfritt är så mycket mer än att inte missbruka kemiska substanser eller supa skallen i småbitar… för mig har det mycket handlat om att gå emot massa rädslor… göra saker som jag inte vågade göra nykter innan… varje gång har jag vuxit ett litet snäpp… och vågat anta nya utmaningar och lära mig hur mycket livet har att erbjuda när jag vågar ta för mig av det.

Visst det tar tid… men det är värt varenda sekund… att leva drogfritt handlar inte så mycket om droger… det handlar mer om att våga växa som människa så att man kan stå framför en spegel, klappa sig själv på axeln och nöjt kunna konstatera att jag inte längre skulle vilja byta ut mig själv mot någon annan i hela världen.