Arvsynden

 Att vara anhörig till ett missbrukande barn är inte någonting man vill önska någon… och jag kan ta på mig massor av skam och skuld runt detta… hur kunde det bli så?

Att mitt missbruk enbart var någonting som inte bara drabbade mig själv var något som jag ganska snabbt kom till insikt om när jag blev drogfri… i det aktiva livet hade jag svårt med den insikten och tyckte väl mest att jag hade ett gäng ganska jobbiga anhöriga runt mig… idag så åker jag och min kollega runt i landet med en föreläsning som vi valt att kalla för ”arvsynden”.

Jag vidhåller att den enklaste biten i mitt drogfria liv var att plocka bort drogerna… den svåraste var såg fan att samla ihop resterna av mitt liv… och en av de jobbigaste bitarna var skulden och skammen över hur jag behandlat alla dessa människor som stod mig nära… mina anhöriga.

Kanske kan man inbilla sig att jag skulle vara någon form av expert på att leva drogfritt när det gäller mina egna barn… men nä… när det drabbar någon som står mig nära så tar mina känslor över… förståndet flyger sin kos och jag är tvungen att be om hjälp om hur jag ska bete mig… det är betydligt svårare (för att inte säga omöjligt) att finnas där för mina nära och kära än för någon som jag knappt känner… förstånd och känslor går inte alltid hand i hand.

Det viktigaste är ändå att jag fortsätter att hålla mig drogfri… för då har jag alltid möjligheten att finnas där för de som har en önskan att bli drogfria… även inom familjen… för så här är det med drogfriheten… den enar över alla gränser… så även när det gäller nära och kära… lite tvärtom om man jämför med aktivt missbruk.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *