7120 dagar

 Minuter blir till timmar och timmar blir till dagar… att göra den drogfria resan hanterbar genom att ta en dag i taget har idag resulterat i att jag lyckats hålla mig helt drogfri i 7120 dagar… och det är inte utan att jag får nypa mig i armen för att inse att det är sant… helt otroligt egentligen om jag tänker på hur det såg ut… hur fan har jag kunnat mig drogfri så himla länge?

Jag tar inte min drogfrihet för given… går fortfarande regelbundet på mina möten och träffar andra som jag kan bolla mina tankar och känslor med… en helt ovärderlig hjälp eftersom jag personligen är helt på det klara med att en beroende kan bäst förstå och hjälpa en annan beroende… och skulle det svaja ordentligt i mitt liv vilket det givetvis gör mellan varven… då gör jag det enkelt… går på ännu fler möten… 90 möten på 90 dagar funkar alltid.

Ärlighet är ett annat vapen som inte kan underskattas… att slippa hålla reda på vad jag sa till den och den och behöva anpassa mina ord efter vem jag pratar med är också skönt… jag är peter och behöver inte längre låtsas vara någon annan.

Bland det svåraste för mig är väl att våga lita på och göra vad någon annan säger åt mig att göra… min egenvilja gör hela tiden sitt bästa för att sätta krokben för mig… men helt ärligt… jag hade inte klarat av detta ensam… att ensam skulle vara stark är lögn… det måste ju vara något som ett gammalt fyllo hittat på… sanningen är ju att tillsammans är betydligt starkare än ensam.

Men mitt mest praktiska sätt för en fortsatt drogfrihet är nog trots allt att ta en dag i taget… eller om det känns för länge… en timme i taget… eller varför inte fem minuter… huvudsaken är ju att jag inte petar i mig den där första… för jag är en beroende… och för en beroende är ju en för mycket och tusen inte tillräckligt.

Beroendepersonligheten

 Jag kallar mig inte idag för alkoholist och narkoman utan för en beroende… detta för att jag efter en tid insåg att alkohol och knark inte var mitt egentliga problem… mitt problem (som jag ser det) sitter mellan mina öron och inte som jag trodde först, utanför mig själv.

Har som säkert många fler än jag ingen större lust att känna på ”jobbiga” känslor… men en fallenhet att mer än gärna vilja förstärka mina mer positiva upplevelser… mår jag ”bra” av någonting så vill jag ha mer… mycket mer… jag har lite svårt att bara vara nöjd.

Just detta med att vilja ha mer gjorde att jag väldigt snabbt fick problem med droger… och även om jag under en väldig massa år lyckades förneka detta inför mig själv så såg ju min omgivning hur det låg till… det var ju ganska uppenbart eftersom jag alltid var fullast på festerna.

Idag så behöver jag vara lite observant på mitt eget beteende… för jag kan fortfarande bli besatt av alla möjliga och omöjliga saker och då har jag svårt för att sätta gränser för mig själv… visst är det skönt att kunna stänga av ”jobbiga” känslor genom att fly in i någonting… men… mina känslor försvinner inte för det… till slut står jag ändå där med rumpan bar och är tvungen att ta tag i det som jag försökt fly ifrån… och ju längre jag lyckats stänga av desto värre känns det… för hur det än är så kan jag inte fly ifrån mig själv.

Tack och lov så är jag inte längre så himla rädd för att vara rädd längre… och resultatet är att jag gillar mig själv bättre än någonsin och har fått en betydligt bättre självkänsla… visst, jag är och kommer alltid att förbli en beroende… men idag så kan jag se mig själv i spegeln och utan att tveka tycka att jag mest av allt är en… vacker och värdefull människa.

Bara för idag

 Vad som än händer idag så kommer jag inte att peta i mig någon drog… det beslutet tar jag här och nu varje dag… eller nu ljög jag… jag måste erkänna att det finns dagar då jag inte ägnar min drogfrihet en enda tanke… då jag tar den för givet.

Kanske inte så konstigt egentligen eftersom jag idag inte riktigt kan komma på när jag hade ett drogsug senast… men… jag får aldrig någonsin glömma bort vem jag är och vad jag kommer ifrån… jag är en beroende och kommer alltid att vara det… vilket för mig bl.a. innebär att jag inte kan dricka en öl eller ens knarka lite ibland… oavsett vad som händer.

Att påminna mig om att jag är en beroende som inte längre petar i mig droger fyller mig med en viss stolthet… ett mirakel, för helt ärligt… det är inte så många narkomaner och alkoholister som fixar att leva drogfritt… sanningen är tyvärr att de flesta inte ens har en aning om att det har ett problem med droger… för innan jag fattade att jag hade problem med droger så såg mina problem lite annorlunda ut… oförstående flickvänner, jobbiga grannar, kronofogden, myndigheter och en helvetes massa idioter som gjorde mitt liv ohanterligt… jag hade helt enkelt en jävla otur med det mesta… offerkoftan satt som gjuten på mig, blöt och tung.

Visst är livet på livets villkor inte alltid en dans på rosor men det hindrar inte längre mig för att ta ansvar för min del i mina problem… som för övrigt ser helt annorlunda ut idag då mitt liv som drogfri har löst de flesta av de problem som jag hade innan… för idag så fixar jag att leva i en relation, grannarna är för det mesta väldigt trevliga, jag har blivit skuldfri, kontakten jag har med myndigheter idag är som natt och dag om man jämför med tidigare… och sist men inte minst, idioterna som sabbade mitt liv har försvunnit… och ibland kan jag förundrat tänka, var tog de vägen?

Så jag fortsätter min resa i drogfriheten… en dag i taget… för är det någonting jag lärt mig genom alla dessa år så är det att problem blir mer hanterbara om jag lever en dag i taget… så… bara för idag så ska jag vara drogfri… vad som än händer.