Författare: Peter Jacobsson

 Mina rädslor är något av mina största tillgångar i mitt drogfria liv… låter det konstigt?

Men helt ärligt… genom att gå emot mina rädslor så växer jag som människa… och herregud vad rädd jag var när jag la drogerna på hyllan… för i princip allting… att träffa andra människor nykter var inget som jag gillade… tvärtom jag var ju livrädd för att träffa folk drogfri… men… jag gjorde det ändå… vilket resulterade i att jag idag inte är rädd för det längre.

Naturligtvis har jag fortfarande rädslor… det har jag inga större problem med att acceptera, huvudsaken för mig är att jag inte låter mig styras av dem… utan istället använder mig av dem för att fortsätta att växa som människa… jag förstår ju hur mycket det har givit mig att lära mig träffa andra människor… och vad alternativet hade varit… hade jag inte gått emot dessa rädslor så hade jag isolerat mig istället för att upptäcka massor av spännande saker som livet har att erbjuda… visst… det finns dagar då jag fortfarande kan ha svårt för att släppa in människor på livet… men det styr mig inte längre… jag har faktiskt även lärt mig att acceptera min egen integritet… alla behöver inte veta allt om mig… men jag behöver inte längre vara hemlig.

Kort sagt… jag är inte så himla rädd för att vara rädd längre.

 Efter en viss tids drogfrihet så börjar de trilla in… belöningarna… först kanske det är att slippa vakna upp bakfull med ångest… senare så kan det vara att slippa den ständiga jakten på mer droger… å så fortsätter det… belöningar trillar in.

Det som slår mig är hur snabbt vissa av mina belöningar blir en naturlig del av livet och något som jag tar för givet… för helt ärligt, jag går inte omkring och gläds åt att jag slipper vakna bakfull längre… det är idag någonting som är helt naturligt för mig… precis som drogfriheten i sig.

Vad jag däremot kan ta mig en liten funderare på idag är hur fri jag blivit… och hur paradoxalt är inte det när jag tänker efter… under hela mitt missbruk så inbillade jag mig att jag var fri att göra vad jag ville… vilket naturligtvis är omöjligt när jag lever som en slav under drogerna… idag när jag fixat att ta ansvar för det mesta i mitt liv så är jag däremot fri på riktigt… fri att drömma om vad jag vill… och de mest flippade av allt är att mina drömmar besannas och går i uppfyllelse… något som aldrig hände i mitt missbruk.

Om två veckor åker jag på ännu en resa till ett varmt land på andra sidan jordklotet… och jag vet att det är en direkt belöning av att jag lyckats hålla mig drogfri under en längre tid… för så är det… drogfriheten är bara början… det är sen den riktiga resan börjar… när jag lär mig att ta ansvar för mina handlingar så kan min omgivning börja lita på mig… och när jag går att lita på så vågar människor anställda mig… och när jag fortsätter att gå till jobbet regelbundet så tjänar jag stålar… kan betala av mina skulder… och när det är klart… ja… då går det även bra att ta en månads semester i ett varmt land på andra sidan jorden… eller vad jag nu vill göra för något.

Men den största belöningen är nog trots allt att slippa vara slav och känna… frihet.

 Att vara anhörig till ett missbrukande barn är inte någonting man vill önska någon… och jag kan ta på mig massor av skam och skuld runt detta… hur kunde det bli så?

Att mitt missbruk enbart var någonting som inte bara drabbade mig själv var något som jag ganska snabbt kom till insikt om när jag blev drogfri… i det aktiva livet hade jag svårt med den insikten och tyckte väl mest att jag hade ett gäng ganska jobbiga anhöriga runt mig… idag så åker jag och min kollega runt i landet med en föreläsning som vi valt att kalla för ”arvsynden”.

Jag vidhåller att den enklaste biten i mitt drogfria liv var att plocka bort drogerna… den svåraste var såg fan att samla ihop resterna av mitt liv… och en av de jobbigaste bitarna var skulden och skammen över hur jag behandlat alla dessa människor som stod mig nära… mina anhöriga.

Kanske kan man inbilla sig att jag skulle vara någon form av expert på att leva drogfritt när det gäller mina egna barn… men nä… när det drabbar någon som står mig nära så tar mina känslor över… förståndet flyger sin kos och jag är tvungen att be om hjälp om hur jag ska bete mig… det är betydligt svårare (för att inte säga omöjligt) att finnas där för mina nära och kära än för någon som jag knappt känner… förstånd och känslor går inte alltid hand i hand.

Det viktigaste är ändå att jag fortsätter att hålla mig drogfri… för då har jag alltid möjligheten att finnas där för de som har en önskan att bli drogfria… även inom familjen… för så här är det med drogfriheten… den enar över alla gränser… så även när det gäller nära och kära… lite tvärtom om man jämför med aktivt missbruk.

 Jag inser idag att mitt missbruk inte bara drabbade mig själv utan de flesta som levde i min närhet… naturligtvis så var det värst för min familj och nära vänner… och jag är idag tacksam över att jag inte är samma börda för dem längre.

Tänk er själva att leva nära en människa som man inte kan lita på… visserligen så fattade jag det inte riktigt själv eftersom jag ju var övertygad om att jag var en hypens kille… men sanningen var ju att jag inte ens kunde lita på mig själv… inte så konstigt kanske eftersom det ju händer ganska underliga grejer när man missbrukar… som hela tiden kastar omkull även de bästa av planer… och otur… jävlar vilken otur jag hade… med allt och alla.

Insikten om hur jag ställt till det för alla omkring mig fyllde naturligtvis mig med massor av skuld och skam… tack och lov så går det mesta att rätta till… det har tagit tid vilket jag hade lite svårt för till en början… men så är det med tillit… tillit är ingen man kan kräva det är någonting man förtjänar.

 Ilska är ju ingenting som försvinner bara för att jag är drogfri… det händer lita då och då att jag blir förbannad på både det ena och det andra… vad som däremot skiljer sig markant på förr och nu är hur jag agerar på min ilska.

I missbruket så var det inte ovanligt att jag hamnade i slagsmål… det händer aldrig nu för tiden, vilket jag är väldigt tacksam över eftersom slagsmål har gett mig många oönskade konsekvenser.

Idag kan jag t.o.m. när jag får lite distans till min ilska se att den allt som oftast ligger som ett lock över en helt annan känsla… jag blir kanske arg när jag egentligen är ledsen… inte alltid så lätt att inse när det brinner till mellan öronen på mig… men… jag agerar inte som förr… idag så har jag fått förmågan att göra annorlunda… kan vara en så enkel lösning som att ta en promenad och ta mig bort från det som irriterar mig… har jag riktig tur och fortfarande har en liten gnutta kontakt med mitt förstånd så kan jag ringa en vän och prata om vad det är som händer… funkar nästan alltid… kort sagt så behöver jag inte handla omedelbums på en känsla längre… vilket ger mig möjligheten att våga känna på mina känslor och slippa fly från mig själv.

Jag är inte ens längre rädd för att vara rädd… och det mina vänner… det är stort för mig.

 Är det någonting som jag har haft hjälp med i min resa in i drogfriheten så är det tacksamhet… att fundera ut saker i mitt liv som får mig att känna tacksamhet över något som jag faktiskt har… inte önskar mig… utan redan äger… får mig att le inombords.

När jag stannar upp och tänker på att jag är drogfri och allt vad det innebär så kan jag känna tacksamhetens sköna känsla spridas i min kropp… och tro mig när jag påstår att den känslan verkligen inte en känsla som jag vill fly ifrån med hjälp av någon drog… och det faktum att det finns en hel del att vara tacksam över i mitt liv fyller mig med livslust och hopp.

Annat var det förr i tiden när drogerna styrde mitt liv… då allt var åt helvete och offerkoftan satt allt som oftast som gjuten på mig… att jag sökte tillfällig lindring i drogerna var väl inte så konstigt… hopplösheten och maktlösheten inför mig egen situation var onekligen påtaglig… tacksamhet var för mig ett helt okänt begrepp… däremot så använde jag mig flitigt av begrepp som… ”sen”… ”imorgon”… och ”jag ska bara fixa en grej först”.

Det är lätt att ta saker för givet men när jag tänker tillbaka på hur det var min första drogfria dag så slås jag över hur bra jag har fått det… visst, det har tagit sin tid och många gånger har jag tvivlat på vägen… men just nu… med facit i min hand så kan jag inte låta bli att fundera på varför det tog mig så lång tid att förstå vad drogerna tog ifrån mig… och då menar jag inte den materiella biten utan mer saker som självkänsla, hopp, tillit, kärlek och tacksamhet.

 För en kille som mig som inte fixar att peta i mig knark eller dricka sprit så är ju frågan väldigt enkel… jag har ju egentligen inget val… såvida jag inte vill välja att leva i ett totalt kaos, förnedra mig själv på daglig basis och leva i ständig rädsla för livet på livets villkor… för mig är valet enkelt.

Det har runnit en hel del vatten under broarna sedan jag la drogerna på hyllan… och jag måste erkänna att jag är lite förvånad över hur jag utvecklats som människa under dessa år… att inte längre vara styrd av min egen rädsla har gett mig friheten att i stort sett göra precis vad jag vill med mitt liv… och så länge jag inte petar i den där första drogen så fortsätter min resa fylld med hopp och förväntan över vad livet har i beredskap för mig.

Att leva drogfritt är så mycket mer än att inte missbruka kemiska substanser eller supa skallen i småbitar… för mig har det mycket handlat om att gå emot massa rädslor… göra saker som jag inte vågade göra nykter innan… varje gång har jag vuxit ett litet snäpp… och vågat anta nya utmaningar och lära mig hur mycket livet har att erbjuda när jag vågar ta för mig av det.

Visst det tar tid… men det är värt varenda sekund… att leva drogfritt handlar inte så mycket om droger… det handlar mer om att våga växa som människa så att man kan stå framför en spegel, klappa sig själv på axeln och nöjt kunna konstatera att jag inte längre skulle vilja byta ut mig själv mot någon annan i hela världen.

 Minuter blir till timmar och timmar blir till dagar… att göra den drogfria resan hanterbar genom att ta en dag i taget har idag resulterat i att jag lyckats hålla mig helt drogfri i 7120 dagar… och det är inte utan att jag får nypa mig i armen för att inse att det är sant… helt otroligt egentligen om jag tänker på hur det såg ut… hur fan har jag kunnat mig drogfri så himla länge?

Jag tar inte min drogfrihet för given… går fortfarande regelbundet på mina möten och träffar andra som jag kan bolla mina tankar och känslor med… en helt ovärderlig hjälp eftersom jag personligen är helt på det klara med att en beroende kan bäst förstå och hjälpa en annan beroende… och skulle det svaja ordentligt i mitt liv vilket det givetvis gör mellan varven… då gör jag det enkelt… går på ännu fler möten… 90 möten på 90 dagar funkar alltid.

Ärlighet är ett annat vapen som inte kan underskattas… att slippa hålla reda på vad jag sa till den och den och behöva anpassa mina ord efter vem jag pratar med är också skönt… jag är peter och behöver inte längre låtsas vara någon annan.

Bland det svåraste för mig är väl att våga lita på och göra vad någon annan säger åt mig att göra… min egenvilja gör hela tiden sitt bästa för att sätta krokben för mig… men helt ärligt… jag hade inte klarat av detta ensam… att ensam skulle vara stark är lögn… det måste ju vara något som ett gammalt fyllo hittat på… sanningen är ju att tillsammans är betydligt starkare än ensam.

Men mitt mest praktiska sätt för en fortsatt drogfrihet är nog trots allt att ta en dag i taget… eller om det känns för länge… en timme i taget… eller varför inte fem minuter… huvudsaken är ju att jag inte petar i mig den där första… för jag är en beroende… och för en beroende är ju en för mycket och tusen inte tillräckligt.

 Jag kallar mig inte idag för alkoholist och narkoman utan för en beroende… detta för att jag efter en tid insåg att alkohol och knark inte var mitt egentliga problem… mitt problem (som jag ser det) sitter mellan mina öron och inte som jag trodde först, utanför mig själv.

Har som säkert många fler än jag ingen större lust att känna på ”jobbiga” känslor… men en fallenhet att mer än gärna vilja förstärka mina mer positiva upplevelser… mår jag ”bra” av någonting så vill jag ha mer… mycket mer… jag har lite svårt att bara vara nöjd.

Just detta med att vilja ha mer gjorde att jag väldigt snabbt fick problem med droger… och även om jag under en väldig massa år lyckades förneka detta inför mig själv så såg ju min omgivning hur det låg till… det var ju ganska uppenbart eftersom jag alltid var fullast på festerna.

Idag så behöver jag vara lite observant på mitt eget beteende… för jag kan fortfarande bli besatt av alla möjliga och omöjliga saker och då har jag svårt för att sätta gränser för mig själv… visst är det skönt att kunna stänga av ”jobbiga” känslor genom att fly in i någonting… men… mina känslor försvinner inte för det… till slut står jag ändå där med rumpan bar och är tvungen att ta tag i det som jag försökt fly ifrån… och ju längre jag lyckats stänga av desto värre känns det… för hur det än är så kan jag inte fly ifrån mig själv.

Tack och lov så är jag inte längre så himla rädd för att vara rädd längre… och resultatet är att jag gillar mig själv bättre än någonsin och har fått en betydligt bättre självkänsla… visst, jag är och kommer alltid att förbli en beroende… men idag så kan jag se mig själv i spegeln och utan att tveka tycka att jag mest av allt är en… vacker och värdefull människa.

 Vad som än händer idag så kommer jag inte att peta i mig någon drog… det beslutet tar jag här och nu varje dag… eller nu ljög jag… jag måste erkänna att det finns dagar då jag inte ägnar min drogfrihet en enda tanke… då jag tar den för givet.

Kanske inte så konstigt egentligen eftersom jag idag inte riktigt kan komma på när jag hade ett drogsug senast… men… jag får aldrig någonsin glömma bort vem jag är och vad jag kommer ifrån… jag är en beroende och kommer alltid att vara det… vilket för mig bl.a. innebär att jag inte kan dricka en öl eller ens knarka lite ibland… oavsett vad som händer.

Att påminna mig om att jag är en beroende som inte längre petar i mig droger fyller mig med en viss stolthet… ett mirakel, för helt ärligt… det är inte så många narkomaner och alkoholister som fixar att leva drogfritt… sanningen är tyvärr att de flesta inte ens har en aning om att det har ett problem med droger… för innan jag fattade att jag hade problem med droger så såg mina problem lite annorlunda ut… oförstående flickvänner, jobbiga grannar, kronofogden, myndigheter och en helvetes massa idioter som gjorde mitt liv ohanterligt… jag hade helt enkelt en jävla otur med det mesta… offerkoftan satt som gjuten på mig, blöt och tung.

Visst är livet på livets villkor inte alltid en dans på rosor men det hindrar inte längre mig för att ta ansvar för min del i mina problem… som för övrigt ser helt annorlunda ut idag då mitt liv som drogfri har löst de flesta av de problem som jag hade innan… för idag så fixar jag att leva i en relation, grannarna är för det mesta väldigt trevliga, jag har blivit skuldfri, kontakten jag har med myndigheter idag är som natt och dag om man jämför med tidigare… och sist men inte minst, idioterna som sabbade mitt liv har försvunnit… och ibland kan jag förundrat tänka, var tog de vägen?

Så jag fortsätter min resa i drogfriheten… en dag i taget… för är det någonting jag lärt mig genom alla dessa år så är det att problem blir mer hanterbara om jag lever en dag i taget… så… bara för idag så ska jag vara drogfri… vad som än händer.