Människan bakom missbruket

 Någonting som är viktigt för mig är det här med struktur… inte alltid så himla roligt men resultatet av att ta ansvar för ett strukturerat liv är… paradoxalt nog… frihet.

Det är nästan så att jag får nypa mig i armen när jag tänker på det… frihet och ansvar var ju verkligen inte någonting som gick hand i hand när jag levde i mitt missbruk… och struktur… bara ordet kunde få mig att få rysningar av obehag… frihet var ju att inte behöva följa några som helst regler och bara göra grejer om jag kände för det… det jag inte var bekväm med struntade jag helt enkelt i… och inbillade mig att jag var fri.

Men resultatet blev ju katastrofalt… räkningar var ju jobbiga så de sket jag i… resultat… kronofogden och inkasso… att köra bil drogfri sket jag i… resultat… indraget körkort och fängelse… slå folk på käften… resultat… fängelse och böter… ja ni fattar… listan kan göras hur lång som helst med både större och mindre saker som jag bara vägrade att ta ansvar för… att handla på känslan direkt utan att bry sig om konsekvenserna gav mig inte frihet utan bara ännu fler konsekvenser.

Jag vill fortfarande vara fri att göra precis det jag vill… att ta ansvar och hålla mina strukturerade rutiner ger mig den friheten… otroligt men sant.

 Att sluta knarka och supa är egentligen ganska enkelt… i princip handlar det ju om att sluta peta i sig någon drog… och jag personligen gör ingen skillnad på vad det är man stoppar i sig för någonting, ett glas vin eller en öl är också en drog för mig… att kunna dricka kontrollerat finns helt enkelt inte för mig.

Svårigheten är ju att förbli drogfri oavsett vad som än händer… och det är här som jag verkligen fattar att det handlar om en känslomässig sjukdom… för hur vi än ser på saken så är det mitt känsloliv som hittar på avledningar för mig att fly den faktiska verkligheten med en drog… det spelar inte så stor roll om jag mår ”bra” eller ”dåligt”… jag kan dricka och knarka på de flesta känslor.

Grejen är ju att verkligheten inte förändras för att jag manipulerar den med hjälp av en drog… förr eller senare så måste jag ju ändå se sanningen i vitögat… är jag ledsen så behöver väl jag vara ledsen… eller glad, sur, arg, förtvivlad, rastlös, orolig, irriterad, frustrerad, rädd eller vad det nu än kan vara för känsla som jag känner… jag kan inte fly ifrån mig själv.

Livet är fyllt av olika händelser som påverkar oss på alla möjliga sätt… människor och djur dör, fotbollslag både vinner och förlorar sina matcher, vi blir förälskade, vi skiljer oss och separerar, känner oss orättvist behandlade, blir arbetslösa, vräkta från lägenheter och alla möjliga och omöjliga händelser som hör livet på livets villkor till… kort sagt… det händer massa grejer som vi måste förhålla oss till oavsett vad vi tycker, tänker och inte minst känner.

Jag brukar säga till mig själv att en skitdag kan vara en riktigt bra dag om jag fixar mig igenom den utan att peta i mig något… trots att det inte känns så då i den stunden… för när jag väl tagit mig ut på andra sidan och fortfarande mirakulöst nog är drogfri så märker jag allt som oftast att jag vuxit som människa.

 En av mina värsta fiender mot min drogfrihet är min egen rastlöshet… när det är fullt upp och livet rusar på i 110 så har jag inga problem… men när allting stannar upp så kan den komma på besök… rastlösheten.

Visst finns det stunder då ensam i ingenting kan kännas hur skönt som helst… men allt som oftast så har jag en liten smula stress i mig själv som kan kännas väldigt obehaglig… och obehagligt är ju ingen känsla som jag känner mig bekväm i… och på ren automatik så söker jag olika flyktvägar för att slippa känna på den känslan… allt för att slippa göra det som jag borde gjort för länge sedan… för så är det… min inre stress beror för det mesta på någonting som jag redan borde gjort men skjutit upp med mina vanliga argument… sen… imorgon… ska bara.

Det kan vara de mest banala saker som orsakar min stress… som att städa, tvätta, ringa det där samtalet eller vad det nu kan vara som jag borde ha gjort… igår.

Behöver ta dessa känslor på allvar eftersom jag tack och lov känner till mina återfallsignaler… visserligen så har jag aldrig under alla dessa år behövt att ta ett återfall men det är ju ingenting som får mig att ta min sjukdom med en klackspark… jag VET att ett återfall börjar med en inre oro… och stannar jag inte upp och reflekterar över detta så kommer jag ganska snart att upptäcka att livet blir lite jobbigare… det börjar poppa upp idioter i min omgivning och jag börjar att störa mig på saker som jag i vanliga fall inte ägnar någon uppmärksamhet överhuvudtaget.

Jag vill inte leva i en värld fylld av idioter… så jag får väl ta och slänga in disken i diskmaskinen och ringa det där samtalet jag inte riktigt känner för att göra… resultatet är ju alltid förbluffande befriande… helt plötsligt så ler välden mot mig igen.

 Är av den bestämda åsikten att mitt missbruk av droger drabbat hela min familj och vill påstå att beroendet är en familjesjukdom som drabbar så otroligt många fler än den som missbrukar.

Att växa upp med en alkoholist eller narkoman i familjen är ingen trygg uppväxt… många har berättat för mig att man inte velat ta hem sina kompisar av rädsla för den otrygghet det innebär att inte riktigt veta vilket humör alkoholisten är på… och att hela tiden behöva anpassa sig efter någon annans mående är ju snudd på känslomässig tortyr.

Jag tänker ofta på hur många gånger jag lovade min omgivning guld och gröna skogar… att det som hade hänt (vad det än nu kunde vara) aldrig skulle hända igen… nästa gång skulle det bli annorlunda… och hur jag trots att jag svikit min familj hur många gånger som helt kunde bli förbannad över att man inte litade på mig… suck… snacka om självcentrering.

Drömmer om ett samhälle där vi vågar lyfta den här problematiken… där jag slipper gå omkring och bära på någon annans hemligheter… där det räcker att jag tar ansvar för min egen skit.

 Är det någonting som jag hela tiden får påminna mig om mellan varven så är det att göra det enkelt… för mellan mina öron så bor det ju som jag säkert redan har sagt någon gång en hel jävla kommitté… massor av olika röster som gör det bästa för att överrösta varandra.

Ser mig själv som en klok och förståndig människa… men… ja det finns ett men… när mina känslor tar över och jag flyttar in mellan mina egna öron så går det snabbt för mig att tappa all kontakt med mitt förstånd… enkla saker som jag inte har några problem att förstå i vanliga fall kan helt plötsligt bli komplicerade… ta till exempel det här med mitt förhållande till droger.

När jag är i balans har jag inga problem med vissa självklarheter… som att om jag inte dricker sprit så blir jag inte full… eller om jag struntar i att peta i mig knark så blir jag inte påtänd… enkelt eller hur?

Men om jag mår skit och börjar isolera mig så kan det ändå dyka upp hur konstiga tankar som helst mellan mina öron… kommittén som då sitter i ett ständigt högljutt sammanträdde har vissa röster som gör sitt bästa för att lura mig om motsatsen… och manipulerar mig att tro att jag kan fixa att ta ett glas vin… trots alla bevis på motsatsen… jag är som sagt inte killen som dricker ett glas vin… jag dricker för att bli full… punkt slut.

Tack och lov har jag ett trix som alltid funkar när dessa tankar kommer på besök… eller om jag skulle få ett drogsug… jag ringer en vän… berättar sanningen… och får ganska omedelbart kontakta med mitt förstånd igen… jag ÄR och kommer ALLTID att förbli en hopplös alkoholist och narkoman… och för en sådan är lösningen väldigt enkel… ta inte den där första drogen… vad som än händer.

Det ställningstagandet får tyst på kommittén mellan mina öron… åtminstone i den frågan… kommittén… ja den hittar naturligtvis snabbt på något annat att diskutera… och jag blir mest bara trött på den.

 Jag tillhör en skara människor som gör sitt bästa med att leva en dag i taget… det var någonting som jag lärde mig under min första tid som drogfri… ja, helt ärligt så var ibland en hel dag alldeles för lång tid och då kunde jag ta en timme i taget… eller fem minuter när det var som värst… på den tiden så var mina drogsug någonting som kunde skrämma skiten ur mig… trots att jag hade bestämt mig för att nu fick det vara nog.

Idag så är det inte mina drogsug som får mig att ta en dag i taget… det har blivit ett sätt att leva för mig… för visst är livet på livets villkor stundom en plågsam historia och då finner jag tröst i att leva en dag i taget… att jag faktiskt fixar det mesta som jag kan råka ut för under en dag… framtiden vet jag inte så mycket om och gårdagen är ju redan förbi… det enda som finns är idag.

Klart att jag kan planera min framtid och tänka på vad som hänt… men genom att leva ”bara för idag” så blir mitt liv hanterbart… och… inte bara det… utan även fyllt av alla dessa möjligheter som hela tiden finns runt omkring oss här och nu… för när jag accepterar nuet precis som det är… så kommer den till mig… möjligheten att göra vad jag vill med mitt liv.

 Jag förstår att det finns en hel del olika sätt att se på det här med missbruk… och jag kan inte låta bli att tycka lite här med… ta det där med när jag gick till doktorn för att jag hade ont i mina axlar.

Eftersom jag ser mig själv som allergisk mot kemiska substanser ville jag ta lite av hennes tid för att förklara hur jag såg på saken utifrån mitt lilla perspektiv… och hon tog sig tid att lyssna (trodde jag) när jag berättade för henne att mitt problem med droger mycket bestod i att jag har lite svårt för det här med att följa ordinationerna eftersom jag är en beroende i alla mina angelägenheter.

Så här funkar jag… om man ska ta en albyl så tar jag alltid två… min allergi visar sig nämligen allt som oftast med att jag vill ha mer… av allt… och som en beroende så finns det någonting inne i mig som vill ha en lösning utanför mig själv… ger det mig då inte direkt önskat resultat så löser jag det helt enkelt genom att ta mer… enkelt uttryckt om ni nu förstår mig rätt så heter egentligen min drog… mer… mycket mer.

När jag nu hade ont i mina axlar så trodde jag att hon (min läkare) skulle förstå att jag ville göra någonting åt saken… d.v.s. mina axlar… att jag hade ont berodde ju på någonting… smärtan var ett tydligt bevis på att något var fel… så jag berättade för henne att jag inte var intresserad av smärtlindring av två orsaker… dels min drogfrihet eftersom jag ju gärna petar i mig mer hela tiden och då löper en relativt stor risk att ta återfall på droger… dels att jag var intresserad av att göra någonting åt mitt egentliga problem… som ju var mina axlar.

Jag blev då skickad på en ultraljudsbehandling för att hitta felet på mina axlar… och efter lite drygt en vecka så fick jag svar… ett recept på starkt smärtstillande medicin… suck.

Hämtade inte ut min medicin… men undrar fortfarande vad det var som hon inte förstod.

 Jag har gått en lång och mycket smärtsam utbildning som jag inte rekommenderar någon att göra… men… i ljuset av att ha överlevt och kommit ut på andra sidan tunneln så kan jag idag använda mig av mina erfarenheter på arbete med VågaVa.

Som idag när jag fick äran att föreläsa inför en stor publik bestående av mängder av människor som jobbar med missbruk i Halland. Min föreläsning var minst sagt uppskattad och det är med stor glädje som jag känner mig respekterad för mina kunskaper i ämnet… för handen på hjärtat… jag har lärt mig en hel del om mig själv och missbruk i allmänhet under alla dessa år som gått sedan jag la drogerna på hyllan.

Och helt ärligt… jag besitter även en gåva att kunna förmedla detta till en publik… att bara kunna sitta här och skriva detta är stort… tänk bara hur många år jag gått omkring och pratat skit om mig själv… och fortfarande kan jag lite då och då ha en inre dialog där jag vill förminska mig själv som person… det finns en skev trygghet i detta… tur att jag kan komma i kontakta med ett förstånd där jag faktiskt kan erkänna för mig själv att jag är bra på det jag gör… för det är jag… fett bra t.o.m.

 På mitt jobb med VågaVa så stöter jag alltför ofta på människor som är hemlösa… och de får mig att tänka på hur mycket det är som jag tar för givet idag… som mat i magen och tak över huvudet.

Hade jag fortsatt i mitt missbruk så hade det varit jag som varit hemlös… det är jag helt övertygad om eftersom det var ren och skär tur som gjorde att jag kunde behålla mitt boende… sanningen var att det bara var en tidsfråga innan jag stått på gatan… utan någonting.

För är det något jag lärt mig i livet så är det att jag inte har förmågan att kunna ta ansvar för mitt eget liv när jag missbrukar… visserligen så är jag helt omedveten om den sanningen när jag använder… då är ju allting någon annan fel.

Men idag så är jag tacksam över allt som jag tar för givet… mat i magen och tak över huvudet… för det är minsann ingen självklarhet när jag är aktiv i mitt missbruk.

 Det fanns tillfälle då jag tyckte mig ha kontroll över mitt missbruk… och jag häpnar över hur jag kunde manipulera mig själv att tro det… för helt seriöst… jag trodde verkligen att jag hade full koll trots alla bevis på den direkta motsatsen.

En av mina favoriter var att jag på fullaste alvar trodde mig kunna sluta med droger när jag ville… sanningen var naturligtvis en helt annan… jag skiftade helt enkelt drog… om och om igen… efter några katastrofala fyllor (och tro mig när jag skriver KATASTROFALA) la jag helt enkelt alkoholen på hyllan… eller nja… ibland så innebar det att jag ersatte starkspriten med öl och tyckte att jag var i princip nykter… vilket väl allt som oftast var en sanning med en viss modifikation… att skifta till öl betydde ju bara för det mesta att jag fick dricka mer för att uppnå samma resultat som starkspriten gav.

Eller så bröt jag helt med alkohol och gick över till Amfetamin och hasch… knarkade tills jag vart helt slut och psykotisk… rökte några holkar… sov… tog ett beslut om att sluta knarka… och började dricka igen.

Jag gör inte grejer ”lagom”… det är allt eller inget för mig… kontroll… hehe… glöm det.