Det viktigaste först

 Jag har själv ansvaret för min drogfrihet… det kan jag behöva påminna mig om mellan varven eftersom jag ju trots allt som jag ser det har en känslomässig sjukdom som gör sitt bästa för att övertyga mig om att jag kan vara offer för omständigheter… positiva eller negativa spelar ingen roll… det finns hela tiden en envis röst mellan mina öron som försöker inbilla mig om att droger kan vara ett allternativ i mitt liv.

Oavsett vad som händer behöver jag alltid veta vad som är det viktigaste i mitt liv… och på första plats kommer min drogfrihet… utan den så rasar allt annat.

Det är inte på det sättet längre att jag hela tiden går omkring och tänker på droger… i början var det kanske lite åt det hållet… men har det gått så lång tid så mina drogsug är overkligt avlägsna… vilket i sig bara gör det ännu viktigare att om och om igen påminna mig själv om var jag kommer ifrån… jag är en beroende och kommer alltid att vara en beroende… och det är helt okej så länge jag inte petar i mig den där första drogen.

Dricker jag inte sprit så blir jag inte full… tar jag inga droger så blir jag inte påtänd.

Ibland är livet skit

 Bara för att jag lever ett drogfritt liv så är inte det samma sak som att allt är så jävla bra hela tiden… vissa dagar så är det fan tvärtom… dagar då jag av hela mitt hjärta skulle vilja slippa känna på mina känslor… och nästan sakna den tillfälliga flykten drogen kunde ge mig.

Men så tänker jag ett varv till… eller som igår då jag hade har turen att trilla på några gamla vänner som fortfarande är fast i sitt missbruk… herregud… hur kunde jag glömma bort den känslan?

Visst kan det göra ont att leva livet på livets villkor… men jag skulle ändå inte vilja byta bort en enda sekund av mitt drogfria lidande mot ångesten som en högst tillfällig lindring skulle ge mig.

Känslor hör livet till… det finns inga ”bra” eller ”dåliga” känslor… även om jag personligen verkligen kan skriva under på att det bor mer eller mindre ”bekväma” känslor i min kropp… just idag så suger livet och det får jag acceptera… en sak vet jag med säkerhet och det är att förr eller senare så vänder det… det känns tryggt.

Att vara människa är på både gott och ont… men himla mänskligt… och jag behöver inte längre fly ifrån mig själv.

”Han var ju full”

 Hur många gånger har inte dessa ord förklarat de ofta helt oförklarliga grejer som händer oss när vi är på fyllan… och handen på hjärtat… många gånger så var det skönt att skylla på fyllan.

Att leva drogfritt är i många avseende den totala motsatsen… inte längre så himla mycket att skylla på när det skiter sig… fast å andra sidan så händer det väldigt sällan oförklarliga grejer av den karaktären längre. Mycket av min otur försvann när jag blev drogfri… jag hamnar t.ex inte lika ofta på akuten… anar ett samband och tror att det hänger ihop med att jag inte längre är på fyllan.

Att ta ansvar för mina egna handlingar har gett mig någonting som jag absolut inte kunde tro att ordet ansvar kunde ge mig… nämligen friheten att göra precis vad jag vill, när jag vill och hur jag vill… tidigare så inbillade jag mig att ansvar var frihetens totala motsats… jag hade fel.

Anhörig

 Jag är inte ”bara” en missbrukare utan även anhörig… och helt ärligt… om jag kunde känna mig maktlös inför drogerna så är det ingenting om jag jämför med den maktlöshet som jag kan känna inför en nära anhörig som väljer drogerna före livet.

När jag söp och knarkade så kunde jag åtminstone ibland känna någon form av tillfällig lindring tack vare drogerna… men att stå sidan om och inte kunna göra ett skit är i det närmaste en helt förlamande känsla. Tack och lov så har jag människor runt omkring mig som jag kan prata med om hur det ligger till.

En sak som jag kanska snabbt kom till insikt om var att jag själv var helt oförmögen att ta de vettiga och kloka beslut som jag mer än gärna kunde dela med mig av till de anhöriga som jag stöter på i mitt arbete på VågaVa. Jag är helt enkelt alldeles för närma rent känslomässigt och då tappar jag lite av min kontakt med förståndet… jag vill inte riktigt se sanningen som den är.

Jag behöver hjälp… någon att prata med som jag kan lita på och helst av allt vet vad det handlar om… andra anhöriga förstår precis vad det är jag talar om… jag behöver hjälp med att sätta tydliga och kärleksfulla gränser… för det klarar jag inte av att göra själv… och jag vill inte hamna i fällan där jag enbart blir en människa som möjliggör för ett fortsatt missbruk… bara för att jag vill väl.

Rådgivningar

 En av mina uppgifter på VågaVa är rådgivningar till både missbrukare och anhöriga… och jag har under åren som gått utvecklat ett ganska gott öga till vem som är beredd att göra det där lilla extra som oftast krävs för att lyckas med att bli och inte minst, förbli… drogfri.

Vad har då jag att komma med när man söker upp mig för en rådgivning… kanske inte alltid det som man skulle vilja höra kan jag väl medge… men en sak är jag bra på och det är att sätta mig in i en missbrukares verklighet… den skolan har jag tagit examen i med högsta betyg och är det ett råd jag omedelbart skulle vilja ge er så är det att välja bort den utbildningen som jag gått… de flesta av mina kurskamrater är idag… döda.

Jag har gått i samma skor som alla andra missbrukare och tro mig när jag vill påstå att vi som missbrukar har betydligt fler likheter än skillnader… det spelar egentligen inte så himla stor roll vad drogen heter eller vad vi nu missbrukat för någonting… vi är alla lika unika.

Förutsättningarna att lyckas med att bryta ett missbruk kan variera men vissa saker verkar vara lika för oss alla… på första plats så skulle jag vilja sätta en ärlig önskan om att vilja bli drogfri… med den önskan är vi en bra bit på väg… sen är mitt tips att be om hjälp, att ensam skulle vara stark är bara båg… men tillsammans kan vi göra det omöjliga möjligt.

Och helt ärligt… vill ni bli drogfria år så vet jag hur man gör… gör som jag gjort… det funkar.

I glädje och sorg

 Att leva drogfritt är så mycket mer än att ”bara” vara ren… att leva drogfritt innebär för mig att leva utan filter… mer på ”riktigt” med allt vad det innebär på gott och ont.

Livet på livets villkor är fyllt av känslor… både glädje, sorg och allt däremellan. I missbruket så var det mesta ”bra” eller ”dåligt”… och bra är lika lite som dåligt en känsla… idag så kan jag skratta från magen och gråta från bröstet… det är väl inte alltid som det kommer tårar när jag är ledsen men jag känner på sorgen och välkomnar den… för även om en känsla kan kännas obekväm så är det skönt att kunna bejaka den… och jag är helt övertygad om det inte finns några ”bra” eller ”dåliga” känslor… bara känslor av alla de slag.

Idag så är jag ledsen… och det är jag är glad för hur konstigt det än kan låta… för det finns en anledning till min sorg och då är det skönt att kunna sörja… om inte annat så av respekt för det jag sörjer… det känns inte så himla bekvämt just nu… men det känns och det är jag tacksam för.

Bakfylla och ångest

 Minns med fasa söndagarna då det begav sig… eller nja, söndagarna var väl inte så farliga då var ju måndagarna betydligt värre för på söndagarna kunde jag ju faktiskt fortfarande ta en återställare eller två… åtminstone så länge jag hade ett jobb att gå till… senare när jag var arbetslös så spelade det ju faktiskt inte så himla stor roll vilken dag i veckan det var… och helt ärligt… bakfyllan var inte längre något större problem eftersom jag ju tog droger mest hela tiden… allt för att slippa känna på den ständiga ångesten.

Vaknar inte längre upp utan att komma ihåg vad som hände igår… minnesluckor finns inte i drogfriheten. Jag gör inte bort mig på fester och hamnar aldrig i slagsmål längre… när jag är nykter så har jag inga problem att uppföra mig civiliserat. Jag är inte längre omgiven av idioter och har inte en osannolik otur med det mesta… hamnar inte längre på akuten och krockar inga bilar.

Känner idag att jag duger precis som den jag är… och jag har inte längre ångest.

Men… jag är inte drogfri för att slippa bakfyllor och ångest… nä, jag är drogfri för att jag tycker att jag är värd ett liv bättre än vad jag någonsin vågat drömma om… för sanningen är att nu är jag fri att göra precis vad jag vill… hur jag vill och när jag vill.

Att ge bort det man fått

 Vi är några stycken som lever enligt principen att det enda sättet vi kan behålla det vi fått är genom att ge bort det.

Det kanske kan låta lite konstigt men när det gäller drogfriheten är det faktiskt ganska genialt… visserligen så kan jag inte förändra någon annan än mig själv och att få en aktiv missbrukare att överväga ett drogfritt liv är lättare sagt än gjort… grejen med att ge bort det jag har fått är att jag blir påmind om hur himla bra jag har det som drogfri… att allt… precis ALLT har blivit bättre.

Om jag vill bibehålla mitt liv som jag har det idag så behöver jag fortfarande ta ett visst ansvar och upprätthålla ett visst mått av rutinerna som hjälpt mig genom åren… att fortsätta att umgås med mina drogfria vänner ser jag som en självklarhet eftersom jag (precis som alla andra) blir som jag umgås… hänger jag enbart med människor som super och knarkar så är det ju bara en tidsfråga innan jag plockar upp drogerna igen.

Ett råd som jag mer än gärna ger bort är att välj dina vänner med omsorg… eller som någon sa till mig… ”hänger du med vinnarna så blir du en vinnare”.

Hemligheter

 I mitt liv som aktiv missbrukare så trodde jag mig nog vara en väldigt hemlighetsfull människa… jag var så himla hemlig att jag inte ens själv visste om att jag hade problem med droger och även om det fanns en och annan som försökte påpeka detta för mig så fattade jag det inte ändå… så hemlig var jag.

Att stoppa huvudet i sanden och blunda var snarare regel än undantag och jag visste knappt hur man stavade till ansvar på den tiden då det begav sig… däremot så var jag ganska bra på att hitta fel hos andra och kunde mer än gärna påpeka detta för dem, gärna med en plan om hur de skulle komma tillrätta med sina tillkortakommande som grädde på moset.

Idag så har jag inte många hemligheter kvar… och inte så stort behov av att hävda mig på bekostnad av andra heller… skönt.

Att jobba med sig själv

 Sedan jag för en herrans massa år sedan valde bort drogerna i mitt liv så har väldigt mycket förändrats… inte minst jag själv.

Ta bara det här med att ”bearbeta” och ”jobba med sig själv”… sånt ”flumsnack” hade jag väl inte tid med när jag missbrukade… jag är ju uppvuxen med mantra som ”ensam är stark” och ”pojkar gråter inte”. Förvisso så var jag väl ganska bra på att tycka synd om mig själv och ta på mig den berömda offerkoftan, men grät gjorde jag fan inte… och ensam… herregud… hela världen bestod ju av idioter och jag kände mig faktiskt som den ensammaste människan i universum… den enda som kunde rädda mig var ju… jag.

Idag så ser det helt annorlunda ut… inte för att världen har förändrats så himla mycket men en sak som jag lagt märke till är att idioterna har försvunnit… kan bero på att jag lever drogfritt… jag anar i alla fall ett samband.

Men visst har jag själv gjort en hel del också… som det här med att ”bearbeta” och ”jobba med mig själv”. För mig har det mest inneburit att jag lärt mig att ta ansvar för min del i vad som händer i mitt eget liv samtidigt som jag upptäckt en hel del mönster i mitt eget beteende som satt mig i jobbiga situationer… om och om igen.

Men den största förändringen som jag gjort är egentligen väldigt enkel… jag har nämligen lärt mig att be om hjälp och insett att det där med att ”ensam är stark” inte är sant.