Människan bakom missbruket

 Är det någonting jag som en drogfri missbrukare har blivit varse så är det känslor av skuld och skam… själva drivkraften bakom mitt missbruk… enligt mig så är skam… bränslet.

Och hur tänker jag nu kanske ni undrar… och det ska jag försöka förklara.

Som ni ju vet vid detta laget så är min bestämda åsikt att jag har en känslomässig sjukdom… beroendet… och drogerna har aldrig varit mitt egentliga problem utan istället någonting som jag har kunnat manipulera mitt eget känsloliv med… med mer eller mindre lyckat resultat… säga vad man vill men alkohol kan vara oerhört effektivt när man är rädd… jag har själv blivit rent av dumdristigt modig vid ett flertal tillfälle… dåraktig kan vara ett bättre ord vid närmare eftertanke.

En av nackdelarna med detta tillfälliga mod skapat av alkohol var väldigt ofta… skam och skuld… jag skämdes som en hund över vad jag sagt och gjort på fyllan… vilket var en ypperlig anledning till att peta i mig mer droger för att slippa känna denna ångest.

När jag blev drogfri så hade jag en hel del att jobba med när det gällde min skuld och skam… skulden var för det mesta ganska hanterbar eftersom jag ofta kunde göra om och göra rätt… be om ursäkt… sluta göra bort mig… med mera med mera… kort sagt, stå upp för mina handlingar.

Skammen däremot var det värre med… men jag har idag lärt mig ett bra sätt att komma tillrätta med min skam… jag pratar helt enkelt om den… slutar att hålla min skam dold som en hemlighet inom mig… för jag har lärt mig att min skam växer i mörker… och bleknar i ljuset.

Är det någonting jag har lärt mig under mina drogfria år så är det att det inte finns någonting som kan kallas för ”hopplösa fall”… förvisso har jag under dessa år stött på massor av människor som själva mer än gärna skulle vilja kalla sig för just ”hopplösa”… och jag vet inte hur många olika förklaringar jag hört till varför… vissa människor… skulle vara så himla speciella och annorlunda.

Eftersom jag själv varit en av dem så kan jag ibland ha en viss förståelse över resonemanget… men jag köper det inte längre… idag så VET jag att vem som helst med en önskan om att leva drogfritt kan göra det… vi är alla speciella och annorlunda… men till slut så har vi ändå mer som förenar än som skiljer oss åt… och helt ärligt… kunde jag bli drogfri så kan vem som helst bli det.

Jag säger inte att det är lätt att bli drogfri… det är visserligen väldigt enkelt… men fan inte lätt.

När jag till slut en morgon med jordens bakfylla, ångest och en god väns hjälp fattade att jag hade ett problem med droger så trillade samtidigt en polett ner mellan öronen på mig… en insikt som berättade för mig att om jag inte drack sprit så blev jag inte full… och om jag inte petade i mig knark så blev jag inte påtänd… denna insikt drabbade mig som en blixt från klar himmel… kunde det verkligen vara så enkelt?

Även om det är himla enkelt så behöver jag hjälp att hålla mig drogfri… Jag kan nämligen ganska snabbt lura mig själv att jag nog fan fixar att dricka en öl… och då är det skönt att kunna ringa en vän och få kontakt med förståndet igen… för sanningen var ju att jag inte är killen som dricker EN öl.

När man har varit drogfri en längre tid så kan det vara lätt att ”glömma bort” vad som egentligen alltid behöver komma i första hand… min drogfrihet.

Ni vet, livet rullar på och allt det där ”vanliga” blir allt vanligare, mina problem byter långsamt karaktär och efter ett tag så har jag börjat ta min egen drogfrihet för givet… vilket naturligtvis är livsfarligt för en kille som mig. Jag är inte sugen på droger dygnet runt längre, inte ens ofta utan snarare nästan aldrig… men… jag är och kommer för alltid att förbli en beroende och det får jag aldrig glömma bort.

Jag är helt enkelt inte killen som dricker ETT glas vin till maten.

Det händer ganska ofta att jag får höra att jag hjälpt en massa människor genom mitt arbete på VågaVa, det är inte sant för jag har inte förmågan att hjälpa någon… eller… låt mig förklara hur jag menar.

Sanningen är att det fanns en hel del människor som ville hjälpa mig med mitt drogproblem när jag fortfarande var fullt aktiv i mitt missbruk… det funkade inte så bra för dem eftersom jag inte själv var medveten om att jag hade några som helst problem med droger.

Visst hade jag problem… massor… med jobbiga flickvänner, dumma grannar och en massa andra idioter som verkade leva för att göra mitt liv ohanterligt… jag hade också en jävla otur med det mesta och egentligen så var det nog väldigt synd om mig… enligt mig själv… att någon då hade mage att påstå att jag hade ett problem med droger var närmast att se som ett slag under bältet på mig… vilken idiot… droger var ju mitt minsta problem.

Jag anser att det är oftast är totalt bortkastad tid att försöka hjälpa någon som inte vill ha hjälp, därmed inte sagt att man ska sluta bry sig om människor bara för att de valt att missbruka. Man kan alltid ställa sig själv frågan om hur man själv skulle vilja bli bemött i samma situation. De flesta av oss föredrar nog trots allt ärlighet av våra nära och kära… och mår man dåligt av en närståendes missbruk så tycker jag nog att man har rätt att säga det direkt till den det berör… att prata MED människor är ju så mycket bättre än att prata OM människor… eller hur?

I mitt jobb så kommer jag i kontakt med människor (både missbrukare och deras anhöriga) som vill ha hjälp och naturligtvis så gör jag då mitt bästa för att hjälpa till om jag kan. Men till slut så vilar ändå ansvaret på den enskilde individen och jag inser ofta att den som jag hjälper när jag berättar om hur jag burit mig åt för att få det livet jag har idag… det är mig själv.

Det fodras mycket mod för att våga be om hjälp… och att försöka hjälpa någon som inte vill ha hjälp är tyvärr och för det mesta ett bra sätt att få känna på känslor som maktlös, ohanterligt, värdelös och några till på samma tema… att däremot få lov att stötta någon som verkligen vill förändra sitt liv… det fyller oss med kärlek, hopp och tro på att vi faktiskt är både vackra och värdefulla människor.

Det finns bara en enda människa i världen som jag kan förändra… mig själv.

Nu var det ganska länge sedan jag personligen kände något drogsug… men… om vi skulle ta och räkna in nikotin som drog så får jag idag en liten påminnelse om hur det egentligen låg till med mina drogsug, jag har ju precis lagt av med att röka cigg och jag gör för tillfället vissa ganska intressanta iakttagelser.

Jag är så himla glad över att jag hittat ett sätt att hantera mina drogsug som fungerar bättre än bra… ett väldigt, väldigt enkelt sätt som jag valt att kalla för… acceptans. För en sak står helt klart för mig och det är att ett drogsug är precis vad det låter som, varken mer eller mindre… man blir helt enkelt sugen på att peta i sig någon form av drog. Naturligtvis är det samtidigt en helt naturlig reaktion för en kille som knarkat och supit en herrans massa år av sitt liv att bli sugen på droger lite då och då.

Ett drogsug är inget att vara rädd för… så länge du inte petar i dig någonting är ju det helt ofarligt eftersom ingen någonsin har blivit full eller påtänd av ett drogsug. Jag för min del brukar stanna upp och verkligen känna efter hur det känns för att kunna acceptera den känslan som ju i sig kanske kan vara en liten smula obehaglig. Det är nu acceptansen kommer in i spelet, det känns som det gör, varken mer eller mindre och när jag accepterar detta fullt ut och slutar kämpa emot den känslan så händer någonting helt fantastisk… jag vet aldrig precis exakt när det hände… men helt plötsligt så kommer jag på mig själv med att tänka på något helt annat och mitt drogsug har på ett oförklarligt sätt… försvunnit.

Jag är inte rädd för mina drogsug… för de styr inte längre över mitt liv.

Som jag skrev i mitt förra inlägg så älskade jag drogerna från början… de gav mig precis det jag ville ha i stort sett omedelbart och jag kan tycka att det är ganska viktigt att vara öppen med de positiva effekterna som drogerna ger oss till en början. Hade allting gått åt helvete och livet blivit totalt ohanterligt med en gång, så hade jag kanske kunnat tro på de människor som berättar för mig att missbruk handlar om att man är mer eller mindre ”dum i huvudet” när man fortsätter peta i sig vad det nu än är man petar i sig… om och om och om igen.

Och jag har full förståelse för att detta beteende måste te sig rätt underligt för en utomstående med lite distans till själva missbruket.
Men fan… allting var ju inte skit från första början… tvärtom… jag mådde ju bättre än vad jag någonsin hade vågat drömma om.

Och helt ärligt, jag tror inte att det finns någon på denna jord som hade kunnat få mig att lägga ner drogerna i början… enligt mig så snackade vi ju faktiskt om lösningen på ALLA mina problem.

Jag brukar vara ute och föreläsa lite här och där om min syn på beroendet och har sysslat med det i ganska många år nu… och en ganska vanlig villfarelse jag stöter på är att de flesta faktiskt fortfarande i vår relativt upplysta värld tror att mitt problem som alkoholist och narkoman är narkotika och alkohol… och att en och annan blir förvånad när jag påstår att drogerna aldrig någonsin var mitt problem, tvärtom… under ganska många år var drogerna lösningen på de flesta av mina problem… att drogerna i sig orsakade mig massor av problem och att jag aldrig någonsin har träffat någon som knarkat eller supit sig lycklig är en helt annan sak.

Orsaken till min förälskelse och kärlek till drogerna var känslomässig… jag var helt enkelt inte så bekväm med att gå omkring med känslan av att vara rädd mest hela tiden och med hjälp av droger så kunde jag slippa den känslan… ett litet tag i alla fall.

Så här med facit i min hand så kan jag ju förstå att det kanske inte handlade så mycket om kärlek till drogerna utan mer om flykt från rädslan…

Jag fick en förfrågan om att blogga här under några månader… naturligtvis så tackade jag omedelbums JA utan att tveka en enda sekund. Inte för att jag har någon som helst aning om vart detta skrivande kommer att leda någonstans, utan mest för att jag är av åsikten att det oftast är resan som är själva målet.

Och min resa in i ett drogfritt liv är verkligen någonting som jag skulle vilja dela med mig av. Inte kunde jag väl inte i mina vildaste fantasier ana att livet hade så mycket att ge till mig, både gott och ont… för så är det ju… bara för att jag blir drogfri så innebär ju inte det att livet blir en dans på rosor, livet på livets villkor är ju… på livet villkor.

Som just nu… eftersom jag ju under årens lopp lärt mig att ingenting är omöjligt så jag fick jag ju för mig att sluta röka den 1 september. Ett i sig intressant projekt på många sätt och vis… inte minst känslomässigt… mitt tålamod har fått tydligare begränsningar, irriterad på skitsaker och betydligt svårare att hålla fokus än för bara några dagar sedan… i sanning en prövning av rang… inte minst eftersom jag anser mig själv ha en känslomässig sjukdom som jag ägnat alltför många år av mitt liv till att försöka ha kontroll på genom diverse olika droger i alla möjliga och omöjliga former… vilket väl i ärlighetens namn inte gick så himla bra egentligen.

Jaja… jag tänker väl dela med mig lite av mina egna funderingar och tankar kring det här med att leva drogfritt. Att det inte finns någonting som heter ”hopplösa fall” och vad den ”personliga botten” innebar för mig. Vidare så vill jag visa på att ett liv utan droger är ett liv fyllt av möjligheter och att jag idag har möjligheten att uppfylla de flesta av mina drömmar.

Så välkomna ombord och spänn fast säkerhetsbältena… häng med på en resa genom livet på livets villkor… och kom ihåg… jag har aldrig sagt att mitt sätt är rätt sätt… bara att mitt sätt är mitt sätt.

Vi tar det från början… jag har missbrukat olika droger sedan jag för första gången 9 år gammal hittade någonting utanför mig själv som fick mig att slippa känna på mina egna känslor. Den gången hette drogen thinner och jag sniffade mig medvetslös redan första gången… och vet ni vad… jag älskade drogen från allra första början… den var lösningen på alla mina problem.

Läs intervjun med Peter Jacobsson