Mot nya mål!

fors

Det blev en rätt så explosiv presentation av mig förra veckan. Mer dramatiskt än så kommer det förhoppningsvis inte att bli i bloggen.

För att återkoppla till föregående inlägg så låter det väldigt enkelt att vår son fick komma till förlossningsavdelningen direkt. I själva verket så var han inte beredd på att komma ut en månad för tidigt, hans lungblåsor var inte fullt  utvecklade. Han hade dålig syresättning, var slapp i kroppen och skrek ej.

Han togs direkt hand om av barnläkare. Detta var jag tack och lov (med tanke på mitt hälsotillstånd) inte medveten om och redan nedsövd inför nästa operation. Det var däremot hans pappa som med stor sannolikhet inte visste var han skulle befinna sig. Med tanke på att vår son lades i kuvös och fördes till Mölndals sjukhus. Inom loppet av ett par timmar så hade han varit på Thorax Sahlgrenska, Mölndals och slutligen Östra sjukhuset. Han har idag inga kvarstående men utan är frisk och mår bra.

Hur var det nu med mig då jag vaknade upp och fick inse vad som hade hänt?
Jag visste att jag var opererad med kejsarsnitt ett litet fint snitt som gick längsgående, det vill säga inte från naveln och ner. Fick höra att de hade tänkt till där, det tackar jag för. De resterande snitten var inte riktigt lika diskreta och blev mer eller mindre en överraskning för mig. Även om jag har fått höra att det på bröstkorgen är fint enligt många.

En cirka 30 x 15 cm stor kompresslapp på bröstkorgen och nästintill lika stor i ljumsken där hjärtlungmaskinen varit påkopplad.

Koppartrådar som visade sig vara 2 kammarelektroder och 2 förmakselektroder (kopplade i hjärtat)som skulle fungera som pacemaker om det behövdes.

Jag fick förklarat för mig att de hade sågat upp revbenen och att det skulle ta tid för det att läka, fick även information att jag inte fick lov att häva mig upp ur sängen med armarna. Så jag prioriterade bort kejsarsnittet och blev så småningom en hejare på situps.

De förklarade för mig att jag hade varit med om en aortadissektion och att de hade lagat ihop min aortaklaff. Det tog lång tid att ta in och förstå. Vi var även på den nivån att man i normala fall har en aorta som en trädgårdsslang men i mitt fall så pratade man om en dammsugarslang. Här någonstans började förstå innebörden av det hela.

Fick även till mig att jag var mycket ovanlig i det närmaste unik med det jag hade med mig i bagaget.

Det var mycket kontakter (övervakningstelemetri), dräneringsslangar från mina sår och kanyler med tillhörande påsar uppkopplat till mig. Det gick an då man låg stilla i sängen, men var något jobbigt att släpa på när jag började röra på mig. Jag informerades om vikten av amning och kontakten med mitt nyfödda barn. Jag fick i uppdrag att blåsa igång mina lungor. Började med andningsgymnastik varje timme (10×3) sittande med uppehåll för natten, på köpet fick jag 1 situps varje gång. Den redan tidigare skavningskänslan efter intubationen (rör i luftstrupen) gjorde inte det hela bättre.

Det var inte så självklara dagar och år som följde. Mina rutiner kom att bli helt andra saker än tidigare, men mot ett hoppfullt tillfrisknande.

Väl mött / Ingrid

Läs gärna mer om detta i medföljande länkar:

Perfusionistens arbete är en hjärtesak

Kejsarsnitt

För tidigt födda barn

Skadad hjärtklaff

 

Ett svar på “Mot nya mål!”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *