Dagar i dvala!

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

 

Dagarna på Sahlgrenska kan jag inte påstå att jag minns så mycket av. Men jag kommer ihåg hur rummet såg ut. Jag minns känslan av att personalen hade flyttat in för i ena delen av rummet stod ett skrivbord. Det var som att det var bemannat dygnet runt. Vi kan kalla dem för mina livvakter.

Jag uppfattade dem som väldigt trevliga och glada. Fick även höra att jag hade en släkting som arbetade på avdelningen, men var på semester för tillfället. Minnena av alla mina anhöriga som stod vid min fotände känns inte helt klara. Men jag minns att de stod där och tittade på mig.     

Mina minnesbilder är som sagt inte helt solklara från de dagarna. Men vet att jag varit nerkyld till 15 grader under operationen och det låter ruskigt kallt. Att jag varit avstängd från mitt vanliga liv och att det då var en maskin som stod för livsuppehållandet av mig.

Jag tror det är jättestora skillnader på hur man upplever så stora hjärtoperationer. Jag själv var väldigt koncentrerad på allt kring min son som låg i CPAP (andningshjälpmedel). Tänkte mycket på mina andra barn, hur de skulle hantera allt det här. Jag var trött och orkade inte fundera så mycket på hur det skulle gå med mig. Men visst ska man vara tacksam att vi är med här idag, som kan vara få förunnat vid så stora akuta ingrepp. Jag var rädd, riktigt rädd att jag skulle hamna i förlossningspsykos. Det hade jag hört att man kan drabbas av vid trauman.

Väl mött/ Ingrid

Mer att läsa här:

Att bli sövd med narkos

Ont efter operation

 

 

 

 

 

 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *