Författare: Ingrid Berntsson

Nu är det på nytt dags att tacka för mig. Det är nästan exakt ett år sedan som jag skrev mitt sista inlägg. Då handlade det om min långa resa efter min aortadissektion (brusten kroppspulsåder) den här gången har de här månaderna handlat om sorg. En liten del av all den sorg som finns, ämnet är otroligt brett. Tror att jag har lyckats att få med några viktiga punkter. Det känns något lättare nu även om döden är ett tungt kapitel i sig. Jag har stött på många olika frågor och funderingar. En del finns det svar på,andra inte.

Jag vill skicka ett stort tack till vårdguiden att jag har kunnat skriva här och ett extra stort tack till Jan.Kallenberg som gett mig den möjligheten.

 

Jag kommer att fortsätta till viss del på min privata blogg, där lägger jag även in en hel del bilder som jag har använt i denna blogg.

 

Må så gott och ta hand varandra

 

Länk till min privata blogg!

 

 

 

 

 

Åter till sorg eller rättare sagt chock reaktion så minns jag en gång när vår undulat hastigt dog. Vi  var alla hemma hos oss och vår undulat flög fritt och plötsligt så slogs dörren igen och fågeln kom olyckligt emellan. Vi begravde honom i trädgården och de 4 barnen hade helt olika reaktioner. En blev helt stum och det satt i ett tag den dan. Tjejen som var yngst bara skrattade, en skrek och en grät. Det var lustigt vilka olika reaktioner de fick och där stod jag och höll i begravningen, ganska sansad vill jag minnas. Han fick den sista vilan bredvid våran Tarantella spindel Gosan.
Det är ändå ett bra ett exempel på hur olika vi alla reagerar vid svåra stunder och att framför allt hos barn sker det så väldigt spontant.

 

När någon i familjen dör- Vad händer med barnen. Vårdguiden 1177.se Västra Götaland

Att möta barn som behöver stöd

Sorg när någon har dött, 1177.se

Sorg, Umo.se

 

Alla djuren i inlägget lever. Högst upp har vi hundarna Atlas och Majken. Katterna heter Alvin och Kaspian.

 

Om sorg kan man nog skriva hur långt som helst, med flera olika inriktningar. Jag har närmast berört det som har varit mig närmast det vill säga min pappas och systers dödsfall. Jag har också mist ett flertal husdjur genom åren och det kan många gånger vara lika jobbigt för de som drabbas. Det är endast den som har mist ett djur som kan avgöra om sorgen känns lätt eller svår. De är inte ovanligt att man hör att det bara var en hund, ord som kan såra en som kanske just har mist sin bästa livskamrat. Jag har tidigare skrivit om min rehabilitering i form av skogspromenader, där har jag också nämnt hur tungt det var att åka och avliva min hund Linsy som nästan blev 17 år. Men samtidigt vilken lättnad det blev efteråt då detta var något som upptog stor energi och tankeverksamhet hos mig.

Skogspromenader-Blogg 1177.se Vårdguiden Västra Götaland

Bilderna är på min nuvarande hund Vilda som är 12 år och börjar närma sig en högaktningsfull ålder.

 

 

 

Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag och någonting alldeles oväntat sker. Världen förändrar sig varje dag men ibland blir den aldrig densamma mer.

Alf Henriksson

Att skriva ett testamente kan vara väldigt avgörande vid ett dödsfall. Mycket konflikter kan uppstå bland de efterlevande när man har olika uppfattning om saker och ting. Då kan den minsta lilla sak bli väldigt stor. Jag själv bevittnade ett testamente häromdagen med syfte att intyga att den person det gällde var vid sina sinnnens fulla bruk, att hen var med på vad det gällde kring testamentet. Det ska vara två ojäviga som bevittnar underskriften av den som testamenterar. Ett testamente är guld värt vid en boupptäckning men likaså viktigt att man får säga sin del av hur man önskar att begravningen ska vara, var man vill begravas och hur man ska gå tillväga. Det kan stå med om man vill ha en gravsten, om man vill vara i en minneslund eller är det kanske havet som lockar. Vill man kremeras eller vill man vara hel i en kista. Ja det finns väldigt mycket olika funderingar men ju mer man kommer på ju enklare blir det för våra efterlevande. Det kan också uppstå problem och frågor om man inte skrivit med vem eller vilka man vill ha bredvid sig på viloplatsen.
En bouppteckning kan vara allt från hur krånglig som helst till att flyta på ganska smidigt. Är man lite insatt så beställer man hem de blanketter man behöver från skatteverket. Det krävs inget juridiskt ombud men finns att tillgå om det behövs.

När min pappa gick bort så lät vi allt få vara i orört bo eftersom vår mamma är kvar som efterlevande. I min systers fall så klarade vi av att sköta allt själva. Det tog ca ett halvår till dess att allt var klart kring hennes bouppteckning.

Mer att läsa här:

Bouppteckning- Efterlevnadsguiden.se

Vem ärver- Efterlevnadsguiden.se

Sköta ett dödsbo- efterlevnadsguiden.se

 

Nu börjar mina månader att ticka på och jag skriver några inlägg till. Även om det är ett tungt ämne att skriva om så vill jag ändå säga att det har lättat mycket för mig att vända ut och in på stenarna, har mött frågeställningar som fått mig att tänka till en extra gång. De har bevisat att sorgen är så olika för oss alla, det finns inget eller ingen som kan säga vad som är rätt eller fel. De här månaderna har fått mig att ta itu lite kring hur jag själv vill ha det när den dagen kommer, sådant man inte gärna funderar på i onödan men som kan bli guld värt för våra efterlevande. Sådant  som man drar på in i det sista. Under de här månaderna har jag  anmält mig till donationsregistret,diskuterat frågan öppet och vet var mina närmaste anhöriga står i den frågan.

Jag har inte skrivit testamente men har en liten plan på hur det ska se ut. Har förstått att det är viktigt att ha nerskrivet någonstans att någon går in och avslutar Facebook och andra sociala medier.
Jag har stött på flera grupper som betyder oerhört mycket för många sörjande en plats att dela den gemensamma sorgen på. Inte alltid lika lätt att finna samma respons ute i samhället med alla de krav som ställs på oss, sörja, glömma och fortsätta som vanligt.
Det blir aldrig som vanligt igen när man mist någon man saknar av hela sitt hjärta. Kanske jag behöver en tanke, en fråga om 5-10 år om hur jag mår, om jag tänker mycket på de jag mist. Då får man även en bekräftelse på att någon annan också tänker på och saknar dem. Det värmer också ett sorgset hjärta.

 

Jag är där, jag går med dig genom mörker och hällande regn. Genom höstens tröga grind genom vårens varma vind till det sista havet, min vän.

Till det sista havet – Lars Winnerbäck.

 

Läs mer här om efterlevnadsguiden.

Startsida efterlevnadsguiden.se

Sociala medier- Efterlevnadsguiden.se

Checklista-Efterlevnadsguiden.se

 

 

 

I slutet av augusti åkte jag med min syster Ewa till Jönköping. Vi åkte dit för att besöka en kvinna som Ewa har känt sedan hon var barn. Vi träffade en släkting till kvinnan i Alingsås som berättade för oss att hon var mycket sjuk med svår lunginflammation och cancer tillväxt i lungorna. Vi hoppades bara att vi skulle hinna dit och bilderna vi målade upp var allt annat än positiva. Väl på plats så frågade vi personalen som talade om för oss att hon satt och åt lunch. Åh va skönt tänkte vi; hon sitter uppe och dessutom äter. Och lyckan hos denna kvinnan gick inte att ta miste på då hon såg Ewa som har varit hennes sommarflicka under många år. Ett möte som rörde oss alla tre. Det var gripande att se de träffas. Att hon dessutom bodde på avdelning Björken tyckte jag var lite extra speciellt, då jag ägnat mycket tid till att fota björkar den sommaren.

Ömsom vin ömsom vatten både med vädret och kvinnan vi besökte. Vilken drastisk vändning allting kan få. Hon var i stort sett sängliggande de 2 följande dagarna med syrgas, men helt plötsligt så skulle hon åka iväg till ögonläkaren för att ställa om sina glasögon. Hoppet är det sista som överger människan!
Vid ett av besöken blev jag sittandes utanför hennes rum bredvid en syrgasmaskin som var uppkopplad till henne. Minnena av det ljudet får mig att tänka på det sista dagarna i min syster Helens liv, ett mekaniskt ljud som ser till att lungorna får det livsnödvändiga syret.
Men vi blev glada att det var bättre med henne än det vi först trodde. Hon var sig lik sen jag såg henne senast, för all del åldrats en del men var i sina sinnes fulla bruk.
Det känns så skönt att vi kom iväg på vår 4 dagars tripp för att hälsa på henne. Speciellt för Ewa som har tillbringat så många somrar med henne. När vi var där så dök det upp så mycket minnen för de båda, då tänkte jag vad roligt det skulle vara att skriva ner allt. Vi kom i alla fall fram till att vi framöver ska besöka trakterna Ewa var på som barn. Vi fick reda på att hennes man som ung arbetade på tändsticksfabriken och där gjorde vi ett besök.

I oktober månad somnade Ewas ”sommarmamma” in, hon blev 93 år en högaktningsfull ålder. Vi båda tycker det känns så bra att vi tog oss till Jönköping de dagarna, en god gärning med ömsesidigt utbyte.

Mer att läsa här:

Palliativ vård- Vård i livets slutskede. Vårdguiden 1177.se

Tema senior – Vårdguiden 1177.se

Tema cancer -Vårdguiden 1177.se

 

 

 

 

 

 

Ett par veckor efter begravningen när den tyngsta chocken och allt det praktiska kring det hela hade börjat lägga sig. Begravningen var över och med det var blommorna beställda och levererade, programbladen var fixade, sångerna vi valde var fina och begravningen blev en ljus och minnesvärd stund. Med facit i hand så är det mycket som skall ordnas och hållas ihop. Det var i det läget som jag gick in i affären och konfronterade kuddarna jag köpte till min syster Helen då hon fyllde 50 år. Jag stannade till likt i en haltposition, fick en konstig rysning genom hela kroppen. Jag stod då bredvid trådkorgen där jag några månader tidigare hade stått länge och väl och valt bland de 4 olika kuddarna. Till slut valde jag de två med de speciella gröna växterna min syster tyckte om. Det hela blev både komiskt och ledsamt med tankarna på valen av de gröna storbladiga monstera mönstret. En växt min syster har haft mycket och även själv målat av. Jag blev i alla fall avbruten i min kudde konfrontation när min son kom springande. Vi lämnade den smärtsamma trådkorgen där jag tidigare hade stått med mina omsorgsfulla val. Jag tänker lite själv att det hela skulle kunna varit en reaktion på allt som hade hänt och jag ger lite tid till att reflektera över det.  Nu har jag kuddarna och även den stora fina porslinsblomman som jag kommer att vårda varmt och ömt. Har inte ens hjärta att ta bort present snörerna som vi småskojade lite om.

Jag kan komma på mig själv att jag ställer mig frågan om det här är normalt. Om det här är en vanlig reaktion vid sorg eller om det är något annat på gång i kroppen. Helt enkelt ifrågasätter mig själv, granskar och checkar av.

Till saken är faktiskt att det inte finns något som är normalt i en sorg. När jag klev ut från sjukhuset som jag fick besöka för att mitt blodtryck blev jättelågt, min puls blev jättesnabb och jag fick jag en smärta som höll i några minuter som strålade längs skulderbladet på vänster sida. Blodtryck och Ekg (Elektrokardiogram mäter hjärtats elektriska aktivitet) togs utan anmärkning och jag rekommenderades att åka hem istället för att vänta på läkaren.
När jag kom ut så ångrade jag bittert att jag berättade att min syster gått bort. Det slog till som ett slag när jag kom ut och skulle gå upp för backen till bilen. Det var precis som att jag blev helt matt i hela kroppen, livrädd för vad som höll på att hända. Min första tanke var att nu går jag in i en depression och kan inte göra något för att hindra det förloppet. Till sist så satt jag i alla fall i bilen och sakteligen stabiliserades allt. Då kom min tanke om detta är ett normalt sorgbeteende och att det i min redan trasiga kropp blir ännu mer dramatiskt.
Så tänkte jag också så när jag blev sittandes på bänken runt dammen som jag har ägnat många timmar vid. Man vill gärna ha kontroll över sin kropp och pejla av var den befinner sig. Men det hela kändes väldigt normalt och harmoniskt att sitta där helt själv.

 

 

Om jag kommer dit igen,

har du en plats där jag kan vila,

ett rum där jag kan känna att jag är nånstans ifrån,

ett fönster vi kan sitta vid och blicka ut mot ån.

Lars Winnerbäck

 

 

 

 

Undrar varför man tänker att allt är tillfälligheter att allt har en mening. Känns lite så nu. Haren som rusade över lunden med raska hopp, den lilla påfågelfjärilen som satt där bredvid mig på restaurangen. Den lilla fågeln som hoppade på gravstenarna och stannade till här och där. Eller min syster Ewas lilla fågel som varje morgon kommer och sjunger utanför hennes hus. Undrar om det egentligen handlar om att man har så förstärkta sinnen, att man lägger märke till sådant som man normalt i sin stressade vardag inte ser. Eller är man så skör och känslig att allt liksom blir vackert, ungefär som passa på nu för imorgon kan det försvinna.

Jag var en hel del i minneslunden innan min syster lades där. Jag tog en del bilder och får känslan att jag fick med platsen som hon senare lades på,precis som att jag valde den platsen. Man får inte reda på den fysiska platsen men ibland tar känslan överhand.

Lika märkligt är det att jag åkte till en sjö för att se om det var några svanar där den 9 maj (20 dagar före min systers död) Där fanns en svan och hans flickvän hade blivit skjuten. Där fotade jag massor av sorgsna bilder, men hallå blev jag påverkad av svanen? Då tog jag bland annat himmel björk bilden som jag sedan använde till programbladet, tog korten på  kyrkan bredvid och blomsterarrangemangen vid den lilla bäcken. Nu i efterhand så känns det som en illavarslande föraning om det som komma skall.

 
”Mitt i livet händer det att döden kommer och tar mått på människan.
Det besöket glöms och livet fortsätter.
Men kostymen sys i det tysta”
Tomas Tranströmer

 

Saknar min pappa lite extra idag då det är hans födelsedag. Jag hade gärna velat låna honom och ta en kaffe på bänken vid sjön. Men det blir en mental fika med honom i stället.

 

 

 

 

Efter att vi hade träffat begravningsbyrån så bokades en tid till prästen som skulle hålla i akten. Där i kyrkan gick vi genom hur upplägget skulle vara vid begravningen det vill säga hur begravningsprogrammet ska se ut.
Hur många psalmer man vill ha med?
Om man vill ha psalmer med?
Vi valde att ha med två välkända klassiska psalmer.
Vad vill man ha för ingångs/ utgångsmusik ?
Vi tog både ingångs och utgångsmusik som spelades på orgel.
Har man personlig musik som man vill ha med?
Hur vill man framföra det, cd, spotyfi eller en solist som sjunger?
Vi valde 3 låtar som Helen tyckte om de spelades på spotyfi.
Man lämnar också några ord om den avlidne som prästen kommer att berätta från. Den listan blev rätt så lång då vi är många syskon.
Minnen, vem var personen hur har hen levt sitt liv.
Prästen berättar vad hen kommer att säga på ett ungefär i talet om den döde.
Prästen går genom välsignelsen.
Man bestämmer hur avskedet ska se ut?  Om man vill ha musik under avskedet eller ej, vi valde ett tyst avsked. Man väljer även hur man går fram. Vi var så många syskon och alla har egna små familjer så det blev familjevis. Sedan övriga släkt och vänner.

Man formar helt enkelt hur programmet ska se ut för begravningsakten, det blir ett underlag för programbladet.
Vi valde att ha ett personligt programblad med en bild som jag hade tagit och en bild på vår syster som hon själv hade målat. Det finns också många fina förtryckta fina motiv.

 

 

”Den allra sista gången”
Men glädjen har alltid ett sista leende.
Någonstans dröjer det kvar.
Någon förvarar det
Djupt i sin saknad.

Viola Renvall