God Jul!

WP_20141212_15_49_46_Pro [291430] Nu vill jag bara önska er alla en riktigt God Jul!

Jag har lyckats få till 2 veckors ledighet och det ska bli riktigt skönt.

Jag kommer att lägga ut mitt nästa inlägg under julhelgen. Det kommer att handla lite om avslappningsmetoder och fysisk aktivitet .Men redan nu vill jag tipsa om en ny studie som har kommit ut från Sahlgrenska. Den belyser att även det lilla räknas kring fysisk aktivitet.

Tar ett par minuter att läsa igenom och inte så mycket längre tid att genomföra.

God Jul / Ingrid

Även kortvarig motion ger stora hälsovinster-1177.se

Ännu en vistelse på strokeenheten!

Jag har även varit med om en annan händelse då mitt blodtryck fullständigt tog kontrollen över min kropp och skenade iväg. Det inträffade kring en händelse i min omgivning som påverkade mig starkt. Den natten hade jag haft svårt att sova det var tungt att andas med en liknande känsla som när man har mycket vätska i kroppen. Jag fick avlasta med kuddar för att underlätta det hela. Mitt blodtryck hade varit förhöjt under helgen men jag beslöt mig ändå för att åka på en planerad föreläsning på stressmedicinska institutet. Jag ingick i deras nätverk som student i stressfysiologin och fick ofta möjligheten att gå på deras nätverksträffar.Jag var studieledig 50 % under 1 års tid. 

I höjd med Tingstadmotet fick jag plötsligt den konstiga känslan längs halsen som att något drog längs hela vägen. Jag grimaserade en stund sen släppte det. Efteråt började jag reflektera över var jag befann mig, på motorvägen i höjd med Gårda helt ensam i bilen. Då började jag bli orolig. Jag kom fram i tid och inom 5 minuter efter att föreläsningen hade börjat så flög något över mig som jag har svårt att beskriva. Jag fick kraftiga, snabba pulsar och ögonen hängde inte riktigt med såg suddigt. I samband med detta blev jag illamående och fick den obehagliga, pirrande känslan i kinden. Här fick jag förklara för min studiekamrat att jag ev. var på väg att få en TIA. Jag minns också att jag tänkte att vi satt så illa till där i mitten av salen, ifall jag fort skulle behöva lämna pga av mitt illamående. I pausen hade dessa konstiga symtom försvunnit. Då det var nästa föreläsares tur var jag helt fullständigt bortkopplad men kände igen lite från tidigare föreläsningar från honom. 

Bestämde efter föreläsningen att åka till Primärvårdsakuten Kungälv. Där gjordes neurologiska tester, blodtryck osv. De skickade mig vidare till Kungälvs akuten. Det var där som mitt tryck blev så högt.Och jag fick tillbringa natten på stroke avd. CT gjordes. 

Jag blev inte direkt lugnare heller när läkarkandidaten frågade över mitt blåsljud på halsen då det var ett missförstånd med den första läkaren som säkert menade blåsljudet över hjärtat.Här hann jag att måla upp de värsta scenario att dissektionen nu var på väg dit.Han hämtade i alla fall läkaren som inte kunde höra blåsljud där. – Skönt! 

Det kändes inte så säkert att ligga där med ett systoliskt tryck på nästan 200mmHg och som jag trodde, en dissektion på väg mot huvudet. 

Då jag låg där var det inget vidare min kropp skakade så att jag nästan krampade, bortsett från smärtan i samband med aortadissektionen så får jag nog klassa denna upplevelse som den jobbigaste. Inför operationen visste jag inte riktigt vad som skulle hända utan förlitade för fullt på att de kan sitt jobb, men nu när jag låg där hade jag ett hum om vad som skulle kunna hända. Speciellt i min kropp med alla dessa mediciner så trodde jag aldrig att jag kunde nå det höga blodtrycket nu.

Sen vet jag inte om jag skakade och spände mig för att jag blev så rädd då mitt systoliska tryck visade 197mmHg. Eller om jag skakade nästan krampade för att mitt tryck var så högt?

 

Men i alla fall grundligt och noggrant undersökt och vi kan nog utgå ifrån att det hela var stressrelaterat. Ja, man kände sig speciell då avd. var fullbelagd och jag tillbringade natten i dagrummet. På morgonen kom en samlad skara personal och lussade för mig. – Lite kul J

Väl mött/ Ingrid

Mer att läsa här:

Stressmedicinska institutet

Stress-1177.se

 

Troligen en TIA!

WP_20150622_14_03_59_Pro

 

Nu tänkte jag nämna lite kring en händelse som skedde en tisdags morgon i april år 2007. Jag hade precis lämnat min son på dagis och skulle cykla hemåt. Jag gjorde ett snabbt kast med huvudet och vinkade till min son. Då jag återigen tittade rakt fram var det helt svart för mitt vänstra öga. Jag tänkte att det var ett blodtrycksfall och satte mig på ett staket, jag minns att jag höll för ett öga i taget för att se om det verkligen var så att jag inte såg något på det ena ögat. Så var det och jag bestämde mig för att gå ett par meter tillbaka in på vårdcentralen. Jag hade även en domningskänsla kring munnen och märkligt nog på min vänstra ansiktshalva som lite går emot mina ögonsymptom på samma sida. Jag talade om för sekreteraren att jag hade en pågående TIA attack och jag fick en läkartid 2 timmar senare. Jag var än en gång utanför en vårdcentral och dessutom på en tisdag.

De 2 timmarna hemma blev väldigt jobbiga då jag var ensam hemma och hade en del samtal att ringa. Jag hade en del funderingar kring om det skulle uppstå fler TIA eller ännu värre om det var förvarning på en riktig stroke.Jag var tacksam att jag hade hunnit att lämna min 4-åring på dagis, för i de lägena är det mer än nog att ta hand om sig själv. När jag sedan gick tillbaka till vårdcentralen så fick jag direkt en remiss till neurologen, där jag blev kvar i en vecka. Jag lämnade sjukhuset med 2 extra mediciner och lite frågetecken på vad som hade hänt. Det som tydde på att det kunde varit en TIA var att de såg en liten sårbildning i ett av halskärlen, det var möjligt att en liten partikel hade släppt iväg där. En annan trolig orsak var att det skulle ha varit en tillfällig blindhet eller båda delarna. Jag vet att jag tänkte att det inte är helt enkelt att veta vad man söker vård för eller vart man ska vända sig. Är numera medicinskt avslutad hos neurologen, men ska höra av mig om jag får symtom. När jag låg inne på neurologen var jag hela tiden äldst i den sal som jag låg i, då var jag ändå bara 36 år. Det var skrämmande att det var så många unga människor där. I mitt fall vet jag inte helt klart vad som löste ut det hela men tror själv att det till stor del berodde på att min pappa dog mycket hastigt 4 månader tidigare. Och det var en tid i dimma, möjligt att sådant här händer när kroppen är så sänkt.

Min pappa avled sen kväll i november och jag hade ett planerat läkarbesök hos min hjärtläkare dagen därpå, tidigt på morgonen. Jag kommer ihåg hur viktigt jag tyckte det var att gå dit och få bekräftat att allt var bra med mig. Jag satt där med tårar i ögonen för att sedan åka en våning ner för att ta farväl av min pappa.

En mycket speciell dag som jag alltid kommer att minnas!

Väl mött / Ingrid

Mer att läsa här:

Alf fick en stroke – 1177.se

Stroke-slaganfall 1177.se

Åderförfettning-åderförkalkning 1177.se

 

 

Muskler i vila!

000_0097

 

Jag sökte även upp vårdcentralen vid ett par gånger då jag hade ont i bröstkorgen och bakåt mot ryggen. De smärtorna skapade lite oro för de var inom det område som när jag åkte in akut. Idag har jag något bättre koll och brukar känna igen muskulära smärtor, men kan inte påstå att jag tycker om när de uppkommer kring det området. Jag blev i alla fall grundligt undersökt då jag kom dit. Blev då vidare skickad till sjukgymnasten som kunde konstatera att jag hade tappat mycket styrka i musklerna kring bröstkorgen och bakåt mot skuldrorna. Jag behandlades med ultraljud och fick träningsinstruktioner både att använda hemma och på vårdcentralens gym.

Besöken dit pågick i flera år, ibland med akuta muskelsmärtor och ibland för att ändra i mitt träningsprogram. Det gick upp och ner med den fysiska aktiviteten, det räckte att jag blev sjuk en period så var det som att börja om på ruta ett. Det tog lång tid att bygga upp en god fysik men det var inga problem att rasera den. Jag har också en hel del betablockerare som drar ner hjärtats tempo och gör att det känns tyngre vid fysisk ansträngning.

Vid ett tillfälle lite drygt 2 år efter operationen fick jag en plötslig stark smärta som att något vred sig kring hjärtat. Jag åkte då in akut och blev kvar 2 dagar på sjukhuset. Flera undersökningar gjordes och det närmaste man kunde komma var att det lutade åt att det var muskulärt. Jag hade dessutom arbetstränat med ett sittande skrivbordsarbete i 6 månader, det var något nytt för min kropp som aldrig haft ett sådant arbete. Jag minns mycket väl hur tydligt läkaren ville att jag skulle beskriva min smärta. Idag försöker jag ganska snabbt läsa av symtomen när jag får en plötslig smärta. Det har hänt att jag har gått och kollat upp hur jag ser ut i spegeln, om läpparna är blåa eller något annat ser konstigt ut i ansiktet. Men oftast brukar jag tänka om jag har haft smärtan tidigare. Hur den känns om den är molande, huggande eller annat. Oftast så försvinner den rätt så fort, men det känns då bra att ha reflekterat över den. En lite annorlunda mindfulnessövning.

Jag har även åkt in akut till sjukhus vid några tillfällen då det har handlat om att blodtrycket skenade iväg och vid en misstänkt TIA. Det är lite för komplicerat och får därför bli mitt nästa inlägg.

Väl mött/Ingrid

Dopbild

Mer att läsa här:

Besök hos sjukgymnast

Läkemedel vid högt blodtryck

 

 

 

 

Hemma igen med full aktivitet!

gullig bebis

 

Hemma igen och med det så försvann helpensionen som bland annat innebar frukost på sängkanten. Även om jag fick mycket hjälp så ville jag ta itu med de saker jag kunde göra själv.

Det blev lite utav en upptäcktsresa att ta reda på vad man klarade av. Ganska snabbt så kunde jag fixa till kaffe det var inte heller några problem att göra smörgåsen sittandes vid matbordet. Men att fylla och tömma diskmaskinen med de böjningar och sträckningar som det innebar överlät jag gärna till de med bättre fysik. Dammsugning och gräsklippning var de tyngsta hemma jobbet och det drog jag ut på in i det sista.

Det var även jobbigt att stå upprätt längre stunder, vid flera tillfällen flög en plötslig matthets känsla över mig då jag snabbt fick sätta eller lägga mig. Blev ofta yr och fick en känsla av att det rann ett vattenfall i utkanten av ögonen. Men med tiden hittade jag flera olika knep att göra saker ändå, det var bland annat att sitta framför spisen och röra runt i grytorna. Para ihop strumpor var också en viss terapi, men inte för länge för då domnade händerna. Men de sysslorna fick ändå komma efter allt pyssel som var med mig och vår bebis.

Vi båda hade täta kontroller på barnavårdscentralen och vårdcentralen. Det första besöket var ett hembesök från barnavårdscentralen, främst att se att allt fungerade som det skulle kring amning och allt annat. Men de kommande besöken var på vårdcentralen som låg så nära men samtidigt så väldigt långt bort. Jag kommer ihåg att jag saknade bänkar på den ca 400 meter långa sträckan. Ibland tog vi vägen via lekplatsen där det fanns en parkbänk. Jag hade min man som ledsagare med mig och han var även den som fick köra barnvagnen. Ibland fungerade den som stöttning för mig. Han fick även det stora uppdraget att lägga om mitt sår och ta mitt blodtryck, synd att han inte var särskilt sjukvårdsintresserad då jag tyckte det var jättebra praktik för honom. Jag hade köpt en manuell blodtrycksmätare som även var smidig att ta på sig själv. Det blev nog min främsta sysselsättning den närmsta tiden.

Jag fortsatte även med min blåsträning med PEP mätaren (apparat för motståndsandning)

Jag hade även fått med en liten hand tränare hem, som då bara var ett par gummisnoddar som skulle dras samman. Det var inte helt självklart det heller. Fick även en liten skumgummi dyna för att träna upp rörligheten i händerna.

Det rullade på och allteftersom klarade jag av att hålla mig uppe längre stunder. Promenaderna blev längre och längre. Men jag var väldigt länge beroende av att ha någon vuxen vid min sida. Vi hamnade också mitt upp i skolstart med våra andra barn som också var en del tider att passa både i skolan och träningsaktiviteter efter skoltid.

Väl mött/Ingrid

Så var det dags att äntligen få åka hem!

WP_20150622_14_03_59_Pro

 

Till slut kom i alla fall dagen då det var dags för mig att få åka hem.

Alla sjukhusattiraljer plockades bort det var en märklig känsla, nu skulle jag stå på egna ben. Det blev lite slutkontroller och samtal om hur jag skulle förhålla mig till mitt nya hemmaliv. Min väninna var med vid samtalet och hon skulle köra mig hem. Jag minns att hon hade fler frågor gällande mig än vad jag hade, jag var rätt så mättad med den information som jag fått dessa 7 veckor.

Innan vi åkte från sjukhuset så var det en hel del mediciner som jag behövde från apoteket. Receptarien frågade lite försynt om hon fick lov att fråga vad jag hade varit med om med tanke på alla dessa mediciner. Jag förklarade den korta versionen.

Jag lämnade apoteket med en ny ordination som innebar att jag nu skulle äta 16 tabletter dagligen, 2 olika injektioner (sprutor) och dessutom några vid behovs mediciner om jag tyckte att det behövdes. Så det blev ett av mina alla uppdrag då jag kom hem.

Resan hem gick bra. Det var en blandad känsla av att komma hem, det kändes som att det var så länge sedan jag var där men samtidigt ändå så nyss. Det hade hänt en del i vårt liv sedan den dagen jag lämnade hemmet i juni månad. Våra stora barn var på semester med deras moster och mormor denna vecka och var då inte hemma när jag kom hem. Min hund Linsy var däremot hemma och han var i ungefär samma skick som mig. Han var inte så pigg då jag åkte in och nu var han ännu sämre. Med sina 16 år så ägde han den rätten att få vara gammal och trött.

Från att ha varit uppe i nästan 80 kg som höggravid, med all den vätska jag bar på och faktiskt rätt så mycket muskler så var det en drastisk förändring viktmässigt på mig att förlora 20 kg på 2 månader. För all del lite grann hade varit bra, men mina muskler skulle jag gärna haft kvar. Det var en lång resa att få de tillbaka.

Nu gällde det att hitta nya vardagsrutiner, nu blev man inte längre väckt på morgonen för provtagning utan jag fick på bästa sätt hitta mina egna rutiner. Det var bland annat att ha kontroll på blodtrycket, omläggning av sår, ta sprutor och den långa promenaden på 400 meter bort till vårdcentralen. Den blev en stor utmaning för mig!

Att tillägga blir ändå den bebistid jag fick och jag följde hans mat och sovtider ganska bra.

Väl mött/ Ingrid

Sommaren gick mot sitt slut!

WP_20150629_13_31_13_Pro [294408]

 

Sommaren löpte trots allt på varvat med provtagningar,omläggningar och omjusteringar kring mina mediciner. Träffade alla olika professioner såsom läkare, sjuksköterskor, sjukgymnaster, undersköterskor, barnmorskor, arbetsterapeuter och kuratorer m.m.De var dessutom uppkopplade till flera olika yrkesområden med allt från start hos vårdcentralen för att jag slutligen blev utskriven på infektionskliniken. Däremellan var det övervägande Hjärtintensiven Östra avd. 357 som jag var på.

För våra två andra barn kom detta att bli ett annorlunda sommarlov, bad och lek fick bytas till lekterapin på sjukhuset. Det blev många kreativa byggen och teckningar den sommaren. Det var ändå i det hela guld värt då det var svårt att roa barn i 10 årsåldern på de knappa 15 kvadratmetrarna. De fick även där träffa många andra barn som låg inne på sjukhuset. Jag hade även tv på rummet och det var lite smålyxigt, där visades det barnfilmer som vi hade lånat på biblioteket. Urvalet för mig var inget vidare och jag minns speciellt filmen ”sånger från andra våningen” som jag får erkänna att jag inte tittade klart på. Det var inte riktigt de mörka, nedtonade intrycken jag behövde just då. På den tiden hade jag ingen surfmobil, ingen laptop och ingen Facebook så det var bra att man fick lite information om hur omvärlden såg ut den sommaren. Men jag hade en fast telefon bredvid sängen och den använde jag flitigt. Allteftersom tiden gick så kom det andra släktingar och vänner på besök, då min egna lilla familj fick lite semester (avlastning) från mig och sjukhuset. Det var viktigt att även de fick lite uppehåll och kunde förbereda sig på det som komma skall. Som om att det inte var nog med en nyfödd baby därhemma. Nu skulle de dessutom få mig att vårda i hemmet!

Väl mött /Ingrid

Mer att läsa här:

Lekterapi

 

 

Jag blev noggrant undersökt!

Vad kan det då vara för undersökningar som man går genom efter en operation som denna?

Den första tiden kollades blodtrycket varje kvart tror jag. Manschetten satt på armen dygnet runt och pumpades upp automatiskt. Allt eftersom trappades det ner. Det var och är än idag viktigt att ha blodtrycket under kontroll. Även telemetrin som hängde runt halsen hade full kontroll på hjärtats aktivitet, vilken personalen kunde avläsa från deras rum. Här fick jag lite problem med klisterlapparna som var kopplade till elektroderna som sände rapporterna om hur min kropp jobbade. Jag har nickelallergi och det skulle kunna varit det som besvärade mig.

Jag kontrollerades även med den vanliga EKG (Elektrokardiografi) apparaten vid flera tillfällen.

Det har blivit ett antal magnetröntgen genom åren men även flera andra olika undersökningar.

Det gör inte ont i magnetröntgen, men kan kännas en aning instängt. När man väl ligger tillrätta i tunneln, så vill iallafall jag hålla ögonen stängda för att undvika att se hur nära taket man ligger.

Det låter även hel del därinne och man får ett par hörlurar på sig.

Datortomografi (CT) är en annan undersökning och där till skillnad från magnetröntgen så utsätts man för viss strålning. Gör inte heller ont men är ungefär samma psykiska påverkan som vid magnetröntgen. Vid de båda undersökningarna är det inte så ovanligt att man kan få lugnande medicin före.

Ultraljud (UCG) tillhör nog de undersökningar som jag har gjort mest. Gör inte ont, möjligtvis bara lite kallt i början.  Här är det ingen stor maskin utan en apparat som läkaren håller i handen och bilderna visas på en dataskärm bredvid.

Transesofagal Ekokardiografi (TEE) är som ett inre ultraljud som förs ner via matstrupen, bara tanken på det gör ju en lite illamående. Men även här finns det hjälpmedel som bedövar kräkreflexerna.

Jag minns i alla fall att jag låg där och graderade de olika undersökningsmetoderna. Fick allteftersom gradera om dem då jag märkte att det inte var så som jag tänkte.

Den undersökning som blev den mest psykiska påverkan på mig, var när jag hade haft feber väldigt länge och källan till den var svår att hitta. Det odlades på allt som gick att odla på men utan resultat.

Jag hade provat flera olika antibiotika kurer som inte riktigt klarade av det som jag kom dragandes med. Då minns jag att de sa att den sista undersökningen som kunde göras, vara att gå ner via matstrupen för att titta efter en ev. bakteriehärd vid hjärtat. Eftersom jag visste att ingen antibiotika hade tagit som den skulle, så kändes det väldigt jobbigt inför den undersökningen. Nu var det tack och lov inga bakterier kring det området, men känslan om det hade varit kändes uppgiven för då var det väl inget mer man kunde göra – medicinskt färdigbehandlad.

Väl mött/Ingrid

Läs mer om undersökningsmetoder här:

Magnetröntgen

Datortomografi

Ultraljudsundersökning

Milstolpar inom forskningen

 

 

 

 

 

 

Ett par veckor efter operationen!

Det var ju också så att vår andra son fyllde 9 år 2 dagar efter operationen och detta blev en lite annorlunda födelsedag för honom. Med frånvarande föräldrar så togs han väl om hand av våra vänner som även fick äran till att axla ansvaret att sjunga för honom på morgonen samt fixa till lite tårta. Inte helt fel att ha jourföräldrar som rycker in när man själv inte klarar av vardagens gilla gång. Men han kom på besök så jag fick gratta honom. Då fick han också träffa sin lillebror för första gången. Det får man ju se som en speciell present i sig. Dagarna gick och för mig som endast legat på sjukhus då jag fött mina barn, var det mycket som blev nytt för mig. Jag fick blod för mitt låga blodvärde. Efter ett tag så ville inte min kropp längre bli stucken mina kärl sprack helt enkelt. Det var till och med svårt att sticka i foten vilket jag också tyckte var det värsta stället. Det var obehagligt att ha kanylknappen kopplad på ovansidan av handen, eftersom man ofta slog i handen och använde den på alla sätt. Jag hade väldigt lätt att få blåmärken. Jag fick mycket mediciner intravenöst (i en ven) genom en central ven kateter- CVK (kärlkateter in i en central ven) Som var kopplad i närheten av nyckelbenet.

På den elfte dagen tog jag min första efterlängtande dusch på sjukhuset, jag glömmer aldrig den duschen. Det svartnade till för ögonen hela tiden. Duktig som jag var så ville jag heller inte ha någon hjälp, de fick snällt vänta utanför. Efter den så var man nästan som en ny människa. Tänk att en dusch kan göra så stor skillnad.

Sjuksköterskorna från neonatalavdelningen var med vid det första tillfällena då min son kom till mig. Men efter någon vecka så kunde min familj hämta och lämna honom själva och besöken blev längre och längre. Tiden gick, han växte och blev piggare, så det blev dags för honom att skrivas ut och få åka hem. Jag var givetvis glad att han var på bättringsvägen, men det kändes hemskt sorgligt och orättvist att alla fick åka hem – men inte jag. Och jag fick vid flera tillfällen lugnande medicin efter att de åkt. Nu var inte ens han kvar i samma byggnad, utan skulle hem och lära känna en helt ny miljö.

Väl mött/ Ingrid

 

Mer att läsa här:

Central-Venkateter (CVK)

Blodtransfusion

Blodbrist

 

 

 

 

Dagar i dvala!

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

 

Dagarna på Sahlgrenska kan jag inte påstå att jag minns så mycket av. Men jag kommer ihåg hur rummet såg ut. Jag minns känslan av att personalen hade flyttat in för i ena delen av rummet stod ett skrivbord. Det var som att det var bemannat dygnet runt. Vi kan kalla dem för mina livvakter.

Jag uppfattade dem som väldigt trevliga och glada. Fick även höra att jag hade en släkting som arbetade på avdelningen, men var på semester för tillfället. Minnena av alla mina anhöriga som stod vid min fotände känns inte helt klara. Men jag minns att de stod där och tittade på mig.     

Mina minnesbilder är som sagt inte helt solklara från de dagarna. Men vet att jag varit nerkyld till 15 grader under operationen och det låter ruskigt kallt. Att jag varit avstängd från mitt vanliga liv och att det då var en maskin som stod för livsuppehållandet av mig.

Jag tror det är jättestora skillnader på hur man upplever så stora hjärtoperationer. Jag själv var väldigt koncentrerad på allt kring min son som låg i CPAP (andningshjälpmedel). Tänkte mycket på mina andra barn, hur de skulle hantera allt det här. Jag var trött och orkade inte fundera så mycket på hur det skulle gå med mig. Men visst ska man vara tacksam att vi är med här idag, som kan vara få förunnat vid så stora akuta ingrepp. Jag var rädd, riktigt rädd att jag skulle hamna i förlossningspsykos. Det hade jag hört att man kan drabbas av vid trauman.

Väl mött/ Ingrid

Mer att läsa här:

Att bli sövd med narkos

Ont efter operation