
Det hela startade en sommarmorgon. Jag var barnvakt åt våra bästa vänners flickor. De hade sovit över. Sent på kvällen före hade jag gjort massor av köttfärssås. En rejäl gryta, som vi skulle äta då jag kom tillbaka från mödravårdcentralen. Under tiden jag var borta så skulle de se en film tillsammans med våra två barn. Iklädd mina jeanssnickarbyxor och soffan full av barn, lämnade jag hemmets lugna vrå för ett kort besök hos barnmorskan.
Ett besök som tog mig sju veckor att återvända från.
Jag var gravid i vecka 36 och gick på en rutinkontroll på mödravårdcentralen. Jag minns att jag åkte buss dit och hade svårt att sitta mot ryggstödet, det var en obehagskänsla att det stack till i vissa lägen. Efter besöket hann jag bara gå ut över vägen då jag plötsligt blev illamående och helt kallsvettig. Dessa symtom hade jag inte stött på vid tidigare graviditeter. Magen var spänd och kändes som en lång värk. Den strålande känslan upp mot käkarna och ut i ryggen var helt ny för mig, likaså känslan av att ha en stock genom bröstkorgen. Det här kändes inte bra så jag tog mig tillbaka in till vårdcentralen och sökte upp min barnmorska.
Jag var kraftigt påverkad och hade svårt att andas. Hon kallade på läkaren, som visade sig vara min bror. Han i sin tur bad en kollega att ta över den medicinska bedömningen av mig. Han fick istället fullt upp med att kontakta våra närmast anhöriga. Ambulans tillkallades som körde mig till specialförlossningen.
Jag provade magmedicin mot sura uppstötningar och smärtstillande medel, men det hade tyvärr ingen effekt. Smärtan som strålade ut mot skuldrorna och käkarna var kvar. Det var till och med jobbigt att prata. Rätt så snabbt förstod man att det var hjärtat som skulle kollas upp. Det blev en snabb färd genom kulvertarna. Jag var vid medvetande hela tiden. Jag hade blandade känslor och oro om vad som var på väg att hända.
Kan inte påstå att jag förstod så mycket av det de talade om kring ultraljud av hjärtat, klaffläckage med mera. Men förstod på personalen att det var bråttom nu. Men minns att jag tänkte att de kan det här, de löser det på något sätt. Sköterskan som förberedde mig för transport sa att jag kunde känna mig trygg, jag skulle tas om hand av de bästa specialisterna i Sverige. Och visst var det ett lugnande besked trots att jag inte hade en aning om vad som var på väg att hända.
Ett team med alla olika specialiteter sattes in och jag fördes vidare till Sahlgrenska Thorax för operation. Resan gick fort genom stan och kändes i hela kroppen. Jag sövdes och så gjordes ett akut kejsarsnitt för att ett par minuter senare påbörja den 6 timmar långa hjärtoperationen. Jag opererades för att min aortaklaff och stora delar av kroppspulsådern hade gått sönder.
Det var lite luddigt när jag vaknade och det stod många familjemedlemmar vid min sängkant. I det läget var jag fullmatad med starka smärtstillande mediciner. Fick information att min nyfödde son var på annat sjukhus. Fick också veta att jag låg på thoraxavdelningen.
Jag kom till hjärtintensiven på Östra sjukhuset två dagar efter min pojke. Jag fick då träffa honom för första gången. Det var smärtsamt att se honom i det skick han var i, han låg i kuvös och hade slangar överallt. Han var ju så klart påverkad eftersom han inte hade planerat att komma ut än. De första tillfällena så fick jag rullas till neonatalavdelningen, där man vårdar för tidigt födda barn. Sedan var det mina anhöriga som hämtade och lämnade honom till mig.
Det var en påfrestande tid som följde, även om jag ville så orkade inte min kropp med så långa besök. Detta och mycket mer kommer jag att ta upp i bloggen.
Du är varmt välkommen att kommentera mitt inlägg.
Väl mött / Ingrid
Du kan läsa mer om vad som hände här under rubriken:
Dödssjuk kvinna födde bebis på thoraxklinik
Mer om hjärtklaffsjukdomar på 1177.se