Själ söker kropp

Hej på er en sista gång!

Det är nu dags för mig att avsluta den här bloggtiden på 1177.se. Det har varit en stor ära att få skriva om hur mitt liv med Könsdysfori har varit, Könsdysfori är ju ett paraplybegrepp och under detta finns det massor av fler benämningar. Jag har diagnosen Könsdysfori/Transsexuell. Transsexuell har inget med sexuell läggning att göra.

Trans: transition, gå från ena sidan till den andra
Sex: Gender, kön.

Så jag har en diagnos där jag går från ett könsuttryck till ett annat och där JAG behöver göra vissa korrigeringar av min kropp som andra med könsdysfori kanske inte har ett behov av. Vi är så många och ingen är den andre lik.

Resan hit har varit lång. Redan 2011 startade resan till Milla mer koncentrerat och idag blir det då 8 år som har gått. Nu är jag 1 år gammal i hormonbehandling, är i väntekö för operationer av genitalierna, kommer nog om 1-2 månader att få återuppta logopedövningar (träna rösten) plus att jag har min 2:a IPL-behandling av skäggväxt nu den 1/10.

Sjukskriven just nu på jobbet för allt jag traglat mig igenom har tagit all min energi och ork.

Ett nytt nätverk av underbara människor har bildats omkring mig som får mig att känna mig trygg, sedd, omfamnad.

Vem vet, jag kanske påbörjar en blogg på annat håll…men då blir det nog i privat regi. Just nu är det att ge ut en bok som ligger först på Att-Göra-Listan.

Försöker även få till det så att jag kan komma ut till högstadieskolor/gymnasier ute i förorterna till Göteborg och där föreläsa om transpersoner. Detta ämne behöver dammas av och få se solljuset betydligt mer.

Ta hand om er så ses vi kanske där ute någon gång. OCH…om det är du som ser mig före jag ser dig, kom fram och hälsa, tjöta lite…det skulle vara superkul!

Kramar i massor

//Milla
<3

 

Hej

Jag har träffat idag en överläkare på Öppenpsykiatrin, tillsammans med en god vän. Först och främst. Att få detta enorma stöd av dessa vänner…jag är helt överväldigad. Jag kan knappt begripa att det är sant…att just lilla JAG får detta stöd.

Vi satt med läkaren i 2 timmar och hon var så empatisk, inkännande och tog mig på allvar, verkligen på allvar.

Men det jag fick höra var ingen rolig historia. Jag fick veta att mitt vårdbehov är större än jag först trodde. Vad detta betyder för mig framöver vet jag ej, men min inslagna bana med operationer etc ligger stenhårt fast. Det var vi alla överrens om.

Men att jag inte har OCD utan SVÅR OCD. Att jag troligen haft depression i flera omgångar i livet sedan…säg…1997.

Att jag dessutom har könsdysfori och kastar omkring hormonbalansen mer eller mindre maximalt…gör att det blir till ett specialfall…på ett ungefär. Två psykologer kan jag komma att behöva, en specialistpsykolog och en allmänpsykolog. Medicinerna är inte tal om att sluta med.

Att jag dessutom har små antydningar till ätrubbningar…

Plus kampen mot alkoholen….som idag tack och lov är mycket enklare än den varit.

….så vad säger jag om detta? Ingenting. Orkar inte just nu. Det är så mycket att ta in att jag blir helt slut.

Dessutom! Läkaren var helt förbluffad över att jag har lyckats ha och klara av en heltidsanställning med allt detta.

Vad säga om detta?

Ingenting…det är som det är…och jag är helt tom just nu.

Den hjälpen som föräldrarna fösökte ge mig på 80-talet, mot ångest och tvångstankar…tja…den vården som då fanns var inte alls bra enligt läkaren. Så på den tiden fanns det  inte bra vård att få för detta. Det är först de sista 10-25 åren som det har hänt mycket inom utvecklingen på denna front inom vården.

Kram <3

Vet ni vad????

Idag har det hänt något helt underbart för mig!

Dagen började med att jag vaknade vid kl 06.00….låg och snoozade till ca 06.30….sedan gick jag upp. En stor dag idag. Skulle träffa kirurgen på Sahlgrenska Plastikkirurgi. Jag var nervös. Såg mig själv i spegeln på toaletten hemma. Är missnöjd med min kropp. Den behöver bli slankare. Men men…tänkte jag…det får bli som det blir idag.

Kanske det bara blir en konsultation och inget mer. Vi får se.

Åkte in och var på plats på parkeringen strax före 09.00. Traskade bort mot Gröna stråket 7 och mötte där upp en underbar vän som var med som stöd.

Vi satte oss ned i vänthallen efter att jag hade tagit en nummerlapp. Nu var jag stressad. Jag hade ju tid kl 09.00 och nu var klockan lite över….så jag skruvade lite på mig av rastlöshet. Så blev det min tur och jag anmälde mig i receptionsluckan och fick minuten efter följa med en person in i ett rum där jag mötte kirurgen och hans medarbetare.

Jag vet inte vad som hände…men jag minns samtalet jag hade med denna kirurg för 3 år sedan. Då var jag så ostadig och tyckte att samtalet blev nästan skrämmande. Idag var det bara värme och trygghet i luften. Mycket beror….om inte allt beror på att jag nu har landat i mig själv och verkligen har synkat mitt Jag med mina önskningar och i verkligheten.

Vi pratade om komplikationer och jag är ju helt klart beredd på att leva med komplikationer och ränna till sjukhuset stup i kvarten under ett års tid och sen få det bra än att leva resten av mitt liv med detta jävla paket mellan benen.

Och frågan som avgör andra detaljer i operationerna är: ”Vem ÄR jag?”….och inte något annat.

Då sade kirurgen efter att ha kollat lite detaljer. ”Vill du bli uppsatt till operationsanmälan?”…eller något i den stilen. 

Jag höll på att tappa hakan. VAD är det jag hör??? ”JA, det vill jag!” svarade jag med lugn och stadig röst. Fjärilarna tokvaknade i magen….det pirrade till REJÄLT!!! Det kändes så otroligt rätt att ta detta steg nu när jag blev erbjuden det.

Så kan ni fatta!!!! Jag blev idag uppsatt i en kö/väntelista för operationer av underlivet! Helt fucking magiskt! Den första stora milstolpen var när staten bekräftade mig genom att ge mig kvinnligt personnummer. Den andra milstolpen var idag, när jag nu har en reell situation där jag kommer att bli opererad om jag fram tills dess fortsätter att hålla näsan ovanför vattenytan och går ner några kilon i vikt. Men detta ser jag bara som inspirerande då jag älskar att ha sådana målsättningar. Det får mig att leva upp.

Dagen fortsatte sedan med en mycket trevlig pratstund i sjukhusets cafeteria och med en god räkmacka för mig och min vän. Efter detta så skjutsade jag hem min vän och åkte sedan vidare till Alingsås för att träffa en psykolog på Lundströmmottagningen. Där fick jag lite intressant info och lite mer kött på benen.

På min fråga ”Vem kan svara mig på hur kombinationen av Sertralin, Abilify, Androcur och Estradot påverkar min mentala hälsa? Hur vet jag om min psykiska ohälsa är helt beroende av medicinerna eller av något annat?”

En fråga som är väldigt enkel att ställa, men svaret…ja det finns knappt något svar. Detta är ett så komplext område och att svara på denna fråga blir typ: ”Med mediciner i kombination med varandra som påverkar hjärnan är lite som Trial & Error idag…om vi ska vara fullständigt krassa så finns det ingen som vet det exakta utfallet av de olika kombinationerna!”

Ett svar som inte gav mycket tröst…men som ändå gav en inre frid. Då VET jag att jag inte behöver söka efter ett svar på detta längre utan mer kan bara låta det vara så som det är. Sinnesro!

Så idag är en väldigt bra dag för mig!

Det känns helt fantastiskt att få dela med mig av detta till er…då min tid här på bloggen är slut i och med den här veckans slut.

Varmaste kramar till er alla

<3

Jag vet inte vad det är som gör det, men det är ett väldigt tydligt faktum att väldigt många personer där ute har uppenbara problem med att hantera sin inre sinnesstämning när de får syn på en transperson. Att vara transperson och samtidigt försöka leva i det är rätt svårt att dölja av vissa naturliga skäl.

Men det är inte transpersonen vi ska diskutera nu. Nej, nu är det mobbarna vi ska diskutera, dissekera, vända ut och in, röntga, ja vad fan som, helst för jag vill förstå varför de beter sig som de gör.

Vi människor är ju programmerade av naturen på ett visst sätt. Vi har en reptilhjärna som vill ha de mest basala behoven tillfredsställda. Får vi inte det så mår vi som människa oftast inte bra. Så redan här kan vi utgå från att en människa som inte har de basala behoven tillfredsställda, högst sannolikt inte mår så bra.

Basala behov ser jag som skydd, eld, mat och sex. Människan ÄR programmerad till att föra arten vidare.

På stenålderstiden så var ju skydd tex att ha ett rätt primitivt hem som gav skydd för väder och vind men även vilda rovdjur. Skydd var även att ingå i en grupp. Elden gav värme och andra möjligheter att tillverka saker och laga mat. Denna kemiska process med upphettning av vissa födoämnen ökade energiinnehållet i maten och det blev enklare att överleva.

Sex…tja…sex är fortfarande sex.

Men idag då. Skydd? Vad är det idag? OJ! Nu blir det komplicerat. Skydd är ju allt ifrån att ha ett socialt kontaktnät, jobb så en får pengar till mat och tak över huvudet. Tak över huvudet är dyrt idag…riktigt dyrt. Vi har väl inte direkt sabeltandade tigrar eller ilskna björnar att slåss mot men vi har kreditskulder, banklån etc…förutom allehanda olika sjukdomar. IT-samhället överöser våra sinnen med information. Detta inger en stress som tar bort trygghetskänslan hos många.

Så vad är skydd och trygghet idag? Jag tror att det är väldigt många idag som INTE känner sig skyddade och därmed blir oroliga i kroppen och själen.

Elden då? Förr gav den värme och utökade möjligheter till att laga mat och tillverka föremål/redskap. Idag är det väl mest den öppna eldstaden som vi myser vid under ruggiga kvällar som utgör elden. Matlagning etc sker ju med elektromagnetisk energi som försörjare av de olika systemen i spisar, ugnar, mikrovågsugnar etc.

Kanske är det avsaknaden av elden i vår vardag som gör att det blir så otroligt himlans mysigt och ombonat när vi samlas runt en eld. Det ger en trygghet som ingen elspis i världen kan ge. Återigen…vi är fortfarande kodade på samma sätt som för åtskilliga tusentals år sedan.

Sex? Förr och nu…jag tror att vi idag lever för sex mer för njutningens skull än för att medvetet fortplanta oss. Men vi är förbaskat bra på att fortplanta oss…inget snack om saken. Människans programmering levererar med råge!

Sex: Att vara utan sex, är nog något de allra flesta klarar av under en längre tid utan att bli helt ur balans.

Eld: Att vara helt utan möjligheter till matlagning går ju också….Take Away, restauranger, cafeer, etc…men guuud så långtråkigt. Här ser jag en hälsorisk ur ett mentalt perspektiv.

Skydd: Att vara utan ett skydd i dagens samhälle kan knäcka vem som helst. Om denna situation med ett högst osäkert skydd och med en gnagande otrygghet så utvecklar detta ett sämre mående rent mentalt. Detta mående…kan vara asjobbigt att känna.

Nu har jag två teorier.

De som mobbar är de som har hamnat helt ur balans pga det jag ovan beskrivit och att de vill ta ut sin frustration och missnöje på de som är enklare att komma åt, minoriteter. Gärna grupperingar som i det förflutna har varit väldigt utsatta. T.ex judar, bögar, transpersoner, invandrare. Och de som väljer att ansluta sig till en minoritet och ta ”avstånd” (som mobbarna kan tolka det som) från den stora gruppen kan provocera många. De blir kanske avundsjuka på att andra vågar ta steg som de själva inte vågar göra och riktar då sin ilska mot dessa.

Denna grupp av mobbare är de som inte har koll på sina inre känslor och väljer att projicera det som smärtar ut på andra och detta blir då ofta till antingen våld eller trakasserier. Denna grupp har jag idag lärt mig att faktiskt tycka synd om. De lider ju!

Den andra gruppen….de som har det bra ställt men ändå mobbar….dessa är enligt mig de mest dryga och fascistiska svinen! De mobbar för att trycka ner andra så de kan hävda sig själva och ta sig framåt i samhället på beskostnad av andra. FY FAN för dessa kräk!

Nu vet jag inte om du håller med mig i min lilla amatörmässiga analys om vilka det är som mobbar och varför.

Kommentera gärna!

Kram
<3

…jag tror mig försöka mig på att vara optimist…igen.

Känslan i kroppen idag är att:

• jag trivs i hemmet
• jag trivs med min kropp mer och mer Ser hur kvinnan börjar träda fram mer och mer.
• jag känner hur tvångstankarna är på behörigt avstånd
• jag känner hur de nya medicinerna jag fått mot mörkret verkar vara effektiva
• jag känner hur jag är på väg att väcka gamla intressen till liv igen
• jag känner hur det finns en uppsjö av underbara vänner omkring mig. Jag känner mig inte ensam längre. En av de mest fantastiska känslor jag har upplevt!
• jag känner hur jag börjar våga hoppas på att faktiskt hitta tillbaka till jobbet igen….

….men…jag är så rädd att jag inte kommer att klara av jobbet, så rädd för att mörkret kommer tillbaka…är rädd för att sjukskrivningstiden blir längre än vad jag hoppas att den blir. Egentligen vill jag inte vara sjukskriven alls.

Men imorgon…besöka kirurgen på Sahlgrenska. Har träffat honom för ca 3 år sedan. En utomordentligt skicklig kirurg som utför tex operationer (SRS). Jag hoppas att jag får honom som kirurg. Jag hoppas att det imorgon blir hoppfulla tongångar i konsultationen med honom. Jag hoppas att han kommer vara brutalt naken i sitt sätt att prata om dessa ingrepp för jag vill ha brutal fakta för att kunna ta ett ärligt och äkta beslut för mig själv.

En god vän följer med mig imorgon. Jag tror jag behöver det. Kan lätt falla genom isen annars imorgon. Om det blir jobbiga besked. Jag inbillar mig att jag är stark och det kanske jag är. Men jag är skör så in i tusan just nu.

Snart är det dags att träna en sväng på gymmet. Behöver få känna endorfiner i kroppen. Men innan dess så blir det till att städa lite. Försöker städa hemmet i etapper de dagar jag väl orkar städa. Har redan dammsugit hela hemmet pga lite spilld blomjord på balkongen 🙂

En positiv sak är att jag numera orkar med att städa ca 1 gång i månaden. Förr var det var tredje månad ungefär. Och numera så går jag och småstädar lite sporadiskt lite då och då….så helheten underhålls ungefär som en sådan där robotgräsklippare….den sveper över området slumpmässigt (kan det tyckas) och så gör jag nu i städinsatserna.

Just nu är detta det enda som funkar för mig. Att slaviskt städa hemmet varje vecka en viss dag är helt enkelt en omöjlighet för mig.

Idag fick jag dessutom en underbart vacker grön växt av en god vän. Den heter Doktor Westerlunds hälsoblomma <3 Det är den helgröna i bilden.

Skriver nog mer senare idag.

Kram

<3

Jag vet inte vad som driver mig framåt…men något är det. Jag vet däremot vad som får mig att hålla näsan ovanför vattenytan. Det är alla mina underbara vänner.

Jag har L i Kinna, K och N i Borås, P, A, C i Halmstad, T, V, M, S, E, I i Dalarna, A i Höganäs, A, K, P, L, L, K, F, alla arbetskompisar och en hel hoper till som finns där ute i Göteborg med omnejd.

Utan er skulle jag inte levt idag.

Idag var det dags att plocka svamp igen…Jämfört med tidigare år så var det riktig torka på svampar i år. Dock ingen torka på oätliga…men tyvärr ont om guldet. Hittade iallafall lite som räcker till lite gott.

Men vissa svampsorter är ju så fantastiskt fina. Var tvungen att ta några bilder 🙂

Men min ork idag i skogen…jag var så otroligt trött. Begrep inte varför. Men varje steg uppför var en plåga. Hjärtat fick jobba extra hårt och jag var nästan vimmelkantig vid något tillfälle. Tog det extremt lugnt ute i naturen idag bara därför. Vilade ofta. Var ute i 2 timmar och plockade.

När jag var på väg mot bilen så fick jag känslor i mig som ville att jag skulle lägga mig ner på marken och bara somna in….inte skära mig eller så men bara somna in.

Då dök orden upp i mitt huvud och jag började säga dem högt för mig själv:

”Sex år…….sex år……..sex ÅR…………………….sex jävla år…………..sex förbannade år………..sex år har det gjort så ont……..” Upprepade detta säkert 4-5 loopar.

Nu var tårarna nära…..det började stocka sig i halsen…..

”sex jävla förbannade år har jag kämpat mot det inre mörkret….jag orkar inte mer……sex år……..” och så kom tårarna…först lite och rätt snabbt i floder.

Efteråt kändes det lite lättare…lite enklare.

Åkte hem och packade upp grejerna jag hade haft med mig. Inför duschen så när jag stod där naken och såg mig själv i spegeln och kunde se hela kroppen så såg jag nu en kropp som liknar en kvinnas till 60% och en killes till 40%. Ni må tro att den känslan är magiskt underbar!!! Jag siktar på 90%…..100% känns inte realistiskt.

KRAM på Dig!

<3

Hej igen

Under den här tiden har jag egentligen öppnat upp mig fullständigt innifrån och ut. Ni har fått veta saker som jag aldrig hade trott mig med att orka avslöja. Men det har varit en balansgång. Antingen så skriver jag med mig själv på rejäl distans från texten…och när bloggandet är klart så känner jag att jag inte hade gett så mycket som jag önskade.

Eller…så skriver jag så öppet och naket som jag bara mäktar med. Det finns vissa saker och episoder som jag aldrig kommer att skriva om för andra att läsa så här offentligt. Där har jag dragit en gräns. Men jag har berättat så mycket och så många personliga saker som gör att jag idag kan känna mig lite omskakad över vad jag faktiskt har satt ord på.

Men…jag kan känna att jag faktiskt nådde ner till ett sådant djup i mitt inre och delade med mig av det och det känns bara så himla rätt.

Det var min magkänsla som fick styra och så blev det och det blev skitbra!

Häromdagen sent en kväll när jag mådde piss igen och nästan började längta tillbaka till akuten så plockade jag fram ur arkivet en del gamla bilder på mig när jag var under 10 år. De väckte minnen. Jag tittade på dem länge, länge…och jag tyckte mig på så gott som alla bilderna, se en liten flicka under fasaden…men som lärde mig allteftersom tiden gick, att lägga på den där fasaden som var av manlig identitet. Under skalet bodde (och BOR) en kvinna!

Du som har läst hela bloggen….få se om du kan se något i bilderna som jag visar här nedanför.

Tillbakadragen…var ofta tillbakadragen för det var kaos i mitt inre så ofta.

Sprallig…för de stunder då jag väl mådde bra så maxade jag må-bra-känslorna

Julen var alltid spännande och jag minns hur jag hela tiden kände mig så mjuk inombords. Full av förväntan…

Här en bild när jag är utomlands på semester med familjen. Tror det var Venedig. Ser du mappen jag har under vänster arm? Den innehöll en karta över Sverige, några tändstickor, gummiband och annat som kunde vara bra att ha. Detta låter som kanske en charmig grej…men faktum är att detta var ett uttryck för min inre osäkerhet och otrygghet. Detta startade redan i denna unga ålder och jag kämpar med den än idag.

Du minns kanske hon som jag beskrev som gav mig en varm kram på lekskolan när jag slutade där. Jag trodde hon hade en gul klänning…men på bilden här ser jag ju att den är mer röd. <3

Skidåkning började jag med tidigt. Den här veckan som inträffade en gång om året var en av de bästa i hela min tillvaro…för då liksom förändrades alla i familjen. Alla blev så glada och varma och lugna och avslappnade. Det var en underbar vecka som jag hela tiden såg fram emot.

Sover…

Sparkar lite boll…en sport som jag aldrig egentligen gillade…

Nyduschad inför en myskväll hemma. Detta var en stund fylld av kärlek och värme…på samma sätt som  med skidresorna så hände något i familjen under dessa stunder. Jag kunde släppa på fasaden och vara mer bara….jag…

Tror jag fyllde år här…

Blyger…

Nämen…näpen liten snutt…

I denna åldern tyckte jag att blomjord och nyckelpigor smakade gott….mumma… Kryper runt på marken hemma hos mormor och morfar som bodde i Karlskoga, Granstigen. Minns du mina vinterresor till denna adress?

 

Jag i den oerhört sexiga klubbtröjan för orienteringsklubben jag sprang för. Farfar skymtar där bakom.

Jag tror detta var på en sommarsemester utomlands…kanske Rhodos….men här syns det extra tydligt tycker jag…

…att jag i vuxen ålder skulle ha tagit detta steget…

….och detta!

Vad tycker du? Såg du samma som jag?

Jag är idag bara tvungen att skriva detta! Det som har hänt är så stort för mig, så otroligt stort. Nu ska jag försöka återge det som har hänt genoom att sätta mig själv mitt i händelsen istället för som hittills…berättat som om jag ser på den mesta av tiden.

Sitter på den S-formade soffan som är min favoritplats. Smärtan tynger…den känns mörk. Det är kaos. Jag är ledsen.

”helvete…öppenpsyket har glömt av mig…tid till läkare nu först efter att jag har pressat på ordentligt. Det känns surt att de glömt mig. 4 månader har gått utan ett endaste läkande möte. Nej…inte surt…för JÄVLIGT! NÄR ska den där vården sätta fart? Vet inte….och…HUR ska jag orka härda ut tills vården startar och börjar ge resultat? Att gå i terapi har ju gjort mig helt slut periodvis. Hur in i HELVETE ska jag orka???”

Jag tittar ner i golvet och känner mig så miserabelt ynklig och patetisk där jag sitter. Jag ser ner på mig själv.

”Här sitter du din lilla krake. Hahaha…titta på dig…se så ynklig och patetisk du är. RES på dig! KOM IGEN! SKÄRP TILL DIG!”

…ryter jag till mig själv inombords…eller försöker…för det inte fram något alls inom mig. Det gör bara ont. Det är bara mörkt. Öde. Kallt. Kalt.

Reser mig upp och går ut i köket och tar tag i den där vassa kniven….och tycker att det är en ytterst intressant idé att börja skära mig själv på insidan av handleden…där de pulserande artärerna löper. Skär. Bara lite. Långsamt långsamt för att liksom detaljstudera vad som sker. Går ut till soffan igen…sätter mig ner…och fortsätter skära. Kniven är kall, vass och fridfull.

Skriver till en vän på Messenger. Två till och med. Berättar vad som händer….för jag skriker på hjälp egentligen. Säger inte att jag skriker på hjälp men de förstår.

En kort stund senare är ambulansen hemma hos mig och resten vet ni.

Men vad hade nyss hänt? Från den 1:a januari 2013 och de nästkommande 3-4 åren så upplevde jag att jag bara hade väggar att prata med, alkoholen höll mig fången på sitt sätt, flydde på alla tänkbara sätt….för det gjorde så SATANS ONT i mig! Grät varje dag de första 2 åren (2013-2014) och flera dagar i veckan 2015-2016. 2017 började det bli lite lite bättre och nu började en ny bekantskapskrets att formas på mer allvar. Men fortfarande kände jag ett så oerhört stort tomrum i mig. Jag kämpade på för att överleva en dag i taget, hela tiden. Fritidsintressen fick vänta. Orkade inte ta tag i dessa. De hade kommit till att bli lika ansträngande som det nu var att städa och göra andra tråkgrejer (tycker iallafall jag).

Men så….BAMMM! WHAM! SWOOOSH!

Helt plötsligt så fick jag veta att jag hade en grupp på 4 underbara personer som slöt upp bakom mig med en gång. Kort därpå blev denna grupp 6 personer. Så har jag förstått att ordningsföljden var….men alltså…helt ofattbart. SEX personer, sex unika personer som med sina egna erfarenheter, kompetenser och kärlek, slöt sig tillsammans för att stötta mig.

Jag sitter här och är helt tagen. Mitt hjärta det bultar intensivt och en massiv ödmjukhet har haft min själ i besittning ända sedan jag hamnade på sjukhuset.

Ända sedan barnsben så har jag viljat stänga inne mig på mitt rum för det var så mycket enklare där med alla känslor som rusade runt i mig…även på den tiden. Jag undrar verkligen vad som hände när jag var liten. Något måste det varit då det har präglat mig så oerhört starkt ända upp i idag. För mig har ensamheten alltid varit en trygghet….men på senare tid har den blivit till att bli en plåga. Jag känner hur jag börjar längta efter att öppna upp, släppa in och välkomna. Men det är så otroligt svårt att ändra på mina invanda mönster sedan mer än 40 år tillbaka.

BAMMM! Att då ha SEX underbara människor som sluter upp bakom och omkring mig, förutsättningslöst….det är mer än vad jag klarar av att ta in. Jag har gråtit av tacksamhet i min ensamhet när ingen sett. Jag har haft ont i bröstet av omvälvande känslor pga att känna mig så kärleksbombad. Jag blev och är fortfarande lite rädd. Rädd för den stora förändring som nu sker…men samtidigt så känner jag hur det börjar hända något alldeles underbart därinne.

Jag börjar få liv tillbaka. Jag kan känna hur en gnista börjar födas. Den är inte lätt att få igång med tanke på allt det som varit…men den börjar flämta efter mer och mer syre…den där flamman.

Flamman av tro

Flamman av kärlek

Flamman av HOPP!

K, L, P, A, K, L…jag älskar er alla!

Jag måste nypa mig i armen ännu en gång för att inse att det som händer verkligen är verklighet

<3 <3 <3

Nu har jag skrivit om hur mitt liv har varit ända från barndomen. Jag har berättat om massor av tråkigheter och komplexiteten kring allt som varit.

Men jag har under hela resan haft en plan, ett mål. Det är dit vi nu är på väg till. Jag har under hela den här resan förberett er så att ni nu enklare ska kunna förstå det jag nu ska komma in på. Jag ska försöka fånga essensen i hur JAG upplever att det är att leva som en transkvinna. Om någon frågar mig: ”Hur är det att vara kvinna?” så skulle jag kunna svara att ”Jag vet inte….jag vet bara hur det är att vara jag!”

Men nu ska jag försöka att ta detta till en annan nivå. Jag ska försöka sätta mig in i dig som icke-transperson och ur ditt perspektiv försöka förklara hur jag upplever mitt liv, då jag är medveten om hur jag bryter mot normen, mot en tyst sed som talar om hur jag förväntas uppträda av majoriteten av omgivningen…men gör det inte. Jag gör det inte eftersom jag inte har något val. Leva mitt liv som jag behöver det eller gå under.

Jag är född i en mans kropp. En kropp med grövre benstomme än en kvinnas kropp. Denna grövre benstomme genomsyrar allt i min kropp. Jag får grövre lår, vader, mer utpräglade muskler, större bål, större bröstkorg pga bland annat större revben. Jag får större adamsäppel…ja jag får även större tänder! Större skallben och större händer och fötter.

I denna boning bor det en kvinna som vill kunna känna sig liten och mjuk. Ibland tuff och burdus…men mestadels bara mjuk och nätt.

Här har vi problem Nr 1, THE BIG FAT PROBLEM asså!

När jag ser ner på min kropp så känner jag hur den är så ful. Jag är ju en kvinna och vill inte ha denna manskroppen. Den gör att jag varje gång jag ser mig i spegeln blir missmodig hela tiden. Försöker klämma ihop olika kroppsdelar, gömma vissa…för att min kropp ska bli så som jag vill ha den. Men så fort jag tar bort händerna så kommer den fula kroppen tillbaka. Min kropp är ful för MIG! Tolka mig rätt! Jag tycker inte att ni män är fula och vill ta avstånd från er. NEJ! Jag tycker att MIN kropp är ful då jag är en kvinna inombords. Det är en JÄKLA skillnad!

Men jag har en såååå stark längtan efter att kunna se med mina egna ögon, känna med huden på insidan av mina mjuka händer, hur jag har kvinnliga bröst, en midja och höfter, hur jag har….en vagina….och så möts jag av den otrevliga missformade snoppen. Hatar den.

För att komma till den förändring där min kropp mer och mer blir till en kvinnlig kropp så måste jag underkasta mig livslång medicinering av Östrogen och inledningsvis med testosteronblockerare….med mediciner där vissa är ökända för att ge mörka känslor. Jag måste genomgå år av utredningar och väntan för att få access till öppenvården så jag kan få den vård jag behöver för att bli mer hel som människa. Här pratar vi inte om 3 månaders vårdgaranti….nej här är det åratal av processer. Det är sedan komplicerade operationer med rehabiliteringstid på ca 1 år….i BÄSTA fall! Fullpumpad med smärtstillande och med risk för svåra komplikationer i form av brusten tjocktarm etc….eller kronisk urinvägsinfektion……listan kan göras lång. Detta bara för att kunna få ett genitalt kön som stämmer överrens med min själ. Och som grädden på moset…innan jag får lov att göra dessa förändringar så måste staten ge sitt samtycke och godkänna att jag tillhör kvinnligt kön. Staten äger mitt och ditt kön! Tänk på det du!

Rösten…det är tack och lov en sak som jag kan träna på för att förändra.  Genom att prata mer med munnen och framkanten av huvudet istället för att använda halsen ihop med munnens bakdel…så kan talet bli mjukare och nättare. Och om samma nätta frekvens behöver höjas i tonstyrka så går det att använda sig av magmuskler som tex mellangärdet. Diafragman som rör struphuvudet upp och ner går också att laborera med. Men adamsäpplet kan vara lite stort ibland och då finns det möjligheter att slipa ner utsidan av det till en viss gräns och på så sätt få ner den synliga storleken. En del åker ner till Spanien för att göra feminiserande ansiktskirurgi, som än så länga bara är på forskningsstadiet i Sverige. Men i Spanien så får du pröjsa det själv.

Men detta med att prata med rätt röstläge i alla olika situationer, förberedda som spontana…är inte enkelt. Och gång på gång så avslöjar rösten mig. I de fall då det yttre funkar bra så ställer rösten till det och jag får en rekation från omgivningen och den jag pratar med. Ibland blir dessa reaktioner i form av trakasserier. Hur tror du att detta känns inom mig? Jag upplever mig som att andra ser mig som en clown, som en pajas. Men vad FAN…jag är ju bara JAG! Milla!

Ok…nästa grej då…detta med skor. Skor som är så roligt! Men kan jag ta del av detta ute i samhället under samma villkor som andra kvinnor? Nej! Varför? Av en enda trist liten detalj. Mina fötter behöver skor i storlek 43 ½ – 44. Ute i butikerna på stan så slutar storlekarna i princip ALLTID vid 42. Jag går på stan och ser det ena fina skoparet efter det andra och bara tråååånar efter att kunna prova…men blir grymt påmind av detta faktum att jag inte kan få på mig dessa skor. Detta suger fett!

Istället får jag hålla till godo med vad jag kan hitta på nätet och handla på postorder. Detta spär på känslan av att vara utanför samhället.

Skägg! Detta förhatliga skägg! Tänk dig att känna dig som en kvinna i varje atom av ditt inre och så behöver du dras med ett mörkt, tätt, strävt skägg som växer ut inom 24 timmar. Ett skägg som totalt och fullständigt förstör din yttre fasad av att vilja se mer ut som en kvinna. Skägget är för mig det enskilt absolut viktigaste för mig att bli kvitt. Jag HATAR mitt skägg! Och för att få bort detta så behövs det hormonbehandling i kombination med ljusbehandling. Det går säkert även utan hormonbehandling…men det blir effektivare tillsammans med hormonbehandling.

Kläder då? Inte lika illa där. Där kan jag ha samma storlekar som andra kvinnor. Detta är nog det enda attribut-ämne som faktiskt fungerar även för mig som transperson född i en mans kropp.

Och sen då?

Ja, jag känner mig som en mjuk kvinna inombords och vill inget annat hellre än att bli sedd som Hon, kallad för Hon/Henne och bara få vara Milla! Hemma så anstränger jag mig varje dag oerhört mycket på morgonen för att få fram den kvinna jag är….jag trollar bort min manliga fasad och applicerar en kvinnlig. Jag gör en transformering varje eviga dag. Mitt exoskelett som gör mig tryggare…får mig att må bättre. Ända sedan 2012 började jag denna resa och 2013 tog det full fart med ett stort fett brak! Min längtan över att äntligen få leva mitt liv som JAG tog till slut över allt och vann kampen mot omgivningen.

Kan du då föreställa dig hur det känns att få utstå följande…bara för att du har ansträngt dig ut i det yttersta för att känna dig så fin som kvinna som du bara kan…och verkligen får jobba hårt för att inte bli tagen för en man. Följande saker har jag upplevt under mina 4-5 första år som Milla i öppen och synlig skepnad.

• Folk hånskrattar åt dig
• Okända spottar efter dig
• Fimpar i brevlådan
• Posten stjäls
• Spott på din dörr och okända kroppsvätskor på ditt dörrhandtag
• Din el stängs av via en yttre brytare som sitter utanför din dörr
• Någon fimpar på din bil
• Grupper av människor hånskrattar åt dig
• Det pratas bakom ryggen på dig
• Du får höra ord som ”sjuk”, ”freak” etc om dig själv
• Du ser människor stå och titta på dig och de skrattar och fnissar och pekar
• Du får känna hur någon tar ett smärtsamt hårt grepp högt upp på insidan av ditt lår så du får fula blåmärken stora som en handlata.
• Du får möta blickar som säger att de vill döda dig
• Du får möta blickar som säger att de avskyr dig
• Du blir ifrågasatt i affärer när du ska handla. Expediter tittar på dig med avsmak
• I telefon så blir du ifrågasatt när du säger ditt namn

Jag har säkert glömt något här men på detta sätt har det fortgått.

Jag upplever mig vara en icke reell människa. Jag upplever mig vara en oönskad varelse som inte har någon äkta identitet. SÅ upplever jag min situation när alla dessa ASJOBBIGA tråkigheter händer mig gång på gång. Men det gör mig ASFÖRABANNAD på samma gång. Just detta är min verklighet! Varför? Jo för att jag har diagnosen Könsdysfori och är tvungen att leva på det sätt som jag gör för att inte gå under totalt och begå självmord.

Men TACK och lov så har jag min underbara familj och mina underbara vänner! Utan er skulle jag inte orka med att leva. <3 <3 <3

Vad är då min dröm som transkvinna, som transsexuell och med diagnosen Könsdysfori?

Den är väldigt enkel. Jag vill kunna leva fritt och bli respekterad som den människa jag är och bara få bli lämnad ifred…precis som DU blir lämnad ifred och respekterad. Men att det ska vara så himla svårt att få till…det är tragiskt. Om en ser till hur det ser ut i världen idag….så är det skrämmande att inse att vi lever i 2000-talet och inte har kommit längre än vad vi gjort.

Jag ser det…men gör du det? Människan är så otroligt primitiv och banal att det är så lätt att manipulera ett svagt hjärta. Är du stark i Ditt hjärta? JAG är det!

 

Jag vet inte hur jag ska orka skriva klart det här inlägget, men jag känner att jag behöver skriva. Kroppen känns tung som bly, jag har inte ork längre till att bära något tyngre, näsblod kommer lättare, känner att jag är nära på att ramla i golvet varje gång jag reser mig upp…och är så trött i själen att jag knappt orkar skriva. Vill bara blunda, sova…men måste äta också. Har maten klar och ska äta efter detta inlägg.

Det är när jag tar ett par steg åt sidan och betraktar mig själv på avstånd…som det berör mig.

”VAD har du tagit dig igenom….tös…VAD har du tagit dig igenom? Fattar du inte att du SKA vara så här trött nu? FATTAR du inte att du behöver vila nu? Nu får du ta mig tusan sluta vara så hård mot dig själv! NU! Inte imorgon….utan NU!”

Men lyssnar jag? Inte mycket. Detta gör mig så otroligt ledsen att jag ännu inte, trots allt som varit, att jag har så svårt att vara snäll mot mig själv.

VAD ska krävas för att jag ska kunna börja lyssna på mig själv på allvar?

Jag erkänner öppet! Jag BEHÖVER hjälp för att kunna lyssna mer på mig själv, behöver lära mig att vara snäll mot mig själv. Jag har ju inte lärt mig detta i livet. Jag har ju bara lärt mig att prestera, anpassa mig, vara duktig, ha kontroll….suckar tungt nu…

Vet du vad jag VILL? Jag vill kunna vara tankspridd, glömsk, långsam i det jag gör, att skjuta upp saker så inte allt behöver göras med en gång, jag vill kunna bryta mot ”vara-duktig-reglerna”, jag vill vara fri att slarva, jag vill vara fri att göra det som jag mår bra av.

Men varför gör jag inte det då? Jag vet inte. Jag är så rädd för något. Rädd för att något ska hända.

Nu så kämpar jag mot alkoholism. Senast idag så skapade den ett bedrägligt sug inom mig och tack vare att jag går på Antabus så blev det ännu en nykter dag. Ännu en dag med livet i fokus! Jag ser tillbaka på en tid med många år fyllda av sunkighet där jag drack mer än de flesta skulle klara av. Skadade mig själv rejält!

Sedan barnsben har jag känt mig som att jag inte hör hemma i den kropp jag var född med. En känsla som var vag till en början men som blev starkare och starkare efter hand som jag blev äldre. Till slut så blev min kropp mitt fängelse.

OCD:n…denna vidriga åkomma från helvetet…den som nålar fast en i ett tillstånd under flera timmar…ibland flera dygn…fyllt med ÅNGEST…fyllt med död….tomhet…ingenting…vakuum. Ett tillstånd som kan döda!

Depression…trodde jag aldrig att jag hade…men jag har tydligen haft detta längre tid än jag anat. Kanske jag haft det så länge att det kommer ta flera år innan den släpper. Tiden får utvisa. När jag träffar läkarna så verkar de hela tiden tro att jag inte är så illa däran i min psykiska ohälsa än vad jag är. Jag försöker verkligen att framhäva hur den är utan att försköna…men ändå…jaja…skit samma. Det är som det är.

Könsdysforin…ja du…den är nog den jobbigaste biten jag har att tampas med. Den genomsyrar precis hela mig och allt som berör min vardag. Att inte bli respekterad för den människa du känner dig född som…är vidrig! Att inte känna att du får leva ditt liv så som DU vill leva det. Du skadar ingen, hotar ingen, förtrycker ingen, mobbar ingen…men trots det så får du utstå spott och ve i princip varje dag. Har du riktigt jobbigt så kan du bli mordhotad och misshandlad….för att du har gjort brottet att: Vara dig själv utan att på något sätt skadat en annan människa.

Ditt brott är att du föddes!

Sug på DEN ett tag!

…..nu när allt detta har farit genom mina nervbanor ut till fingrarna så som hjärnan har förmedlat det…så ser jag vidden. Vidden av vad jag tagit mig igenom. Sedan 13 års ålder så har min tillvaro handlat om överlevnad! Överlevnad i själen. Först var det överlevnad så jag kunde bryta låsningen från alla miljoners ångestattackar jag haft pga OCD:n. Var det inte det så var det 20 år med ständig panikrädsla för HIV. Var det inte detta så var det pressen från mig själv att prestera inom skola och idrott. Sedan hade vi den ständiga förvirringen över hur jag skulle leva mitt liv så jag kunde känna mig hel. Sedan detta med att anpassa mig ut i fingerspetsarna under dessa årtionden. Till detta kommer alkoholmissbruket och shopoholic-liknande-missbruket….och sedan som ett brev på posten asjobbig depression med självmordsförsök.

Det är när jag ser tillbaka på allt detta som jag inser att jag har aldrig riktigt kunnat starta ett liv där jag får leva i lugn och ro och kunna bygga upp min tillvaro. Min tillvaro har hela tiden raserats ner…gång på gång på gång…

Om du bara ANAR hur mycket jag längtar efter att få känna att mitt liv är mer i lugn och ro. Kanske detta inte går att fixa…kanske är jag av denna personlighet så jag hela tiden hamnar i olika situationer som är intensiva?

Vem ÄR jag isåfall?