1. Död och smärta

Med bultande hjärta och paniken fullkomligen stormar i mig…vill dö…vill slippa ifrån smärtan. Den smärta som NI era jävlar har skapat…ni som har trakasserat mig, spottat efter mig, angripit mig på så många olika sätt….under så många år…

Finner inte en endaste väg ut ur smärtan. Den är så intensiv. Likt en het eld bränner den inombords och det gör ont….FÖRBANNAT ONT! Ingen molande värk utan en knivskarp, intensiv smärta som är vidrig.

Ringa 112? Nej, då blir jag bara körd till den där psykakuten jag besökte en gång tidigare för ett och ett halvt år sedan. Blev inte sedd där. Blev hemskickad med 6 piller Atarax. Jag som då behövde hjälp. Nu vill jag DÖ! Men egentligen inte…vill ju leva…men jag vet ingen annan väg ut ur smärtan än att avsluta denna plåga till ”liv”.

Kan jag ringa någon i närheten? Vet inte. Hittar inget telnr till någon…trots att jag vet att det finns några där ute. Åka hem? NEJ! Bara väggar där! Åka till någon? Ingen hemma antagligen…lördag eftermiddag. Åka till en vän som jag VET tar emot? 17 mil dit….orkar inte.

HJÄLP mig NU!!!! Vill ha en KRAM! Det finns ingen kram! Tårarna forsar fram. Det spränger i bröstet.

Kommer jag någonsin att bli accepterad och respekterad för den jag ÄR? Känner bara hopplöshet. Kommer aldrig att kunna få vara ifred.

Körde på motorvägen nu. Ökade farten. 120-130…den där klippan ser lockande ut. Tänk att slippa smärtan. Bli fri. Underbart!

Eller…den där betongpelaren? Mmmmmmm….eller rakt in I räcket där borta.

Vågar jag? Klart jag gör. Det är bara att göra tänker jag. Styr mot räcket i 120….känns ingenting…bara tomt. Mörkret har tagit över totalt. Går inte att tänka överhuvudtaget. Bara känslor som gör ont ont ont. Passerar kantlinjen…bara några dm kvar….

Sen kom stöten! Den slet upp mig på vägbanan igen. Jag skakade av rädsla och smärta. Herregud! Jag inser att jag är beredd att ta livet av mig! Jag har gått över min heliga gräns! Den som jag trodde att jag aldrig skulle korsa. Typ, livet är heligt. Inte längre! Tårarna väller fram med denna insikt.

Nej, döden är tydligen något jag klarar av att välja om impulsen blir tillräckligt stark. Detta skrämde skiten ur mig och jag åkte raka vägen hem, låste in mig och grät grät grät.

Sedan berättade jag för alla jag kunde på min vänlista på FaceBook vad som nyss hade hänt.

HJÄLP MIG!

Hur hamnade jag här? Vad har jag gjort för fel? Jag vill ju bara existera ifred.

En STOR betydande orsak är den jävla könsdysforin och alla de komplicerade situationer i livet runtomkring denna diagnos.

Mitt eget förhållande till könsdysfori är en smärtblandad glädje. Jag är så glad över att jag är en kvinna…men hatar min egen kropp som jag nu försöker forma om så den bättre passar mitt inre.

Men just nu så skulle jag vilja kunna koppla upp mig mot alla mobbare där ute som gett sig på mig och överföra all min själsliga smärta till allihopa på en och samma gång. Sen får vi se hur tuffa ni är.

Men nu kan jag ju inte göra detta så jag jobbar på att finna sinnesro i det jag inte kan påverka. Försöker finna modet att förändra det som JAG faktiskt kan…och reflekterar över för att försöka inse skillnaden i mina val.

Nu har det runnit en himla massa vatten under bron innan jag kom hit till där jag är idag. Allt har en början och så har detta.

För min del började det när jag var ca 4-5 år. Aldrig kunde jag ana vad som komma skulle…och livet visade sig bli mer komplext och trassligt än jag någonsin kunnat ana.

 

Läs mer i nästa inlägg.

//kram Milla