3. Nu börjar det tunga

Gör ett avbräck först med lite övrig info från nuet.

Igår läste jag på SVT Text-TV om att WHO nu ska uppdatera sin handbok ICD-11, som klassificerar sjukdomar I världen. I den nya uppdateringen, år 2018, så är det inte längre klassat som en psykisk sjukdom, att vara en transperson. Det finns helt enkelt inga medicinska belägg för detta, att det skulle vara någon sjukdom!

Jag vet att det I Sverige ändrades motsvarande i lagen 2009….och nu hakar resten av världen på (får vi hoppas)  i och med WHO:s nya ställningstagande!  Men jag är inte naiv. Lagar går att ignorera.

Så hoppar jag tillbaka igen ca 40 år igen…vilda skutt här 🙂

När jag gick i lekskolan (årskurs 0 idag kallad tror jag), så minns jag hur min inre oro började få fäste. Denna oro var en smygande känsla som jag aldrig noterade att den kom. Utan det var mer att jag råkade ut för olika jobbiga situationer som tog över mitt inre fullständigt och ren och skär rädsla fanns där…eller sorg.

En gång kommer jag ihåg att jag satt på golvet och skulle trä på sådana där pyttesmå cylinderformade plastringar på ett snöre och göra ett halsband. Tyckte då det var en väldigt spännande idé att försöka peta upp en sådan i näsan. Den fastnade givetvis. Fick panik. Trodde jag skulle råka ut för något hemskt. Snöt till och den kom ut. Andades ut. Gjorde aldrig om det igen. Smart!

Detta var bara en isolerad händelse som väckte obehag, rädsla och ångest. Vad var det som var på väg att hända?

På lekskolan så fanns där en fröken som var helt underbar. Hon gav mig en sådan trygghet och jag ville bli ett med henne i själen. Jag tror det beror på hennes mjuka sätt och alla fina klänningar hon bar. Minns henne på avslutningsdagen som var en solig sommardag och jag får en kram av henne. Hon var klädd i gul sommarklänning som var vid och gick ner till anklarna. Hon kom fram och gav mig en varm kram och jag blev helt varm inombords och fick gele I knäna. Vilken SJÄL hon hade. Hon gjorde mig hel på djupet.

Lämnade sedan denna underbara stund och kastade mig in I ett sommarlov, som på den tiden kändes som en evighet. En underbar evighet.

Ca 10 veckor senare skulle jag börja I årskurs 1 på en skola byggd av en massa gult tegel.

Minns hur jag gick till skolan I sällskap med mamma första dagen. Var supernervös. När jag kom till skolan så var det en massa nya ansikten. Jag tyckte att vissa av killarna verkade så tuffa och jag blev lite rädd för dem. Höll mig på min kant och iakttog mest (vad jag minns).

Från den dagen så skulle det visa sig att jag kände ett konstant behov av att visa mig duktig, prestera…för på det sättet blev jag sedd och kände att jag hade något värde.

På rasterna så lekte jag med de andra och verkligen ansträngde mig för att ta plats bland killarna…men det var egentligen inte jag…jag ville något annat…men visste inte vad. Visste dock väldigt tidigt att jag hatade fotboll för där var det lagindelning och jag kände mig kritiserad…eftersom jag inte trodde på min egen förmåga. Var livrädd för att göra fel med bollen för jag ville inte få kritik…ville bli sedd…

Men jag upplevde skolvärlden som hård, kall och bara en massa prestationer. Denna roll blev jag väldigt bra på att spela…prestera och vara flitig. En fasad.

Samtidigt så fanns där en annan del i mig som kände en attraktion mot det som tjejerna gjorde. Det var betydligt mer lockande, varmt och fyllt med liv…..men jag vågade inte. Ville inte riskera att bli retad av de andra killarna.

När jag började årskurs 3 så kom det in nya människor i klassen och det var då ett 8-9 år långt helvete började, tillsammans med det andra nya helvete som skulle visa sig ta fart.

Jag blev mobbad i det tysta av en och samma person som valde att gömma mina saker titt som tätt och när jag  bad om att få dem tillbaka så fick jag inte det. Detta gjorde SKITONT i mig och jag var ledsen på djupet…det verkligen SVED!!!! Det som denna gärning skapade var att min trygghetszon skadades av detta intrång. De här 8-9 åren med denna mobbing satte djupa sår i min själ och de finns kvar lite än idag.

Personen som gjorde detta mot mig är idag helt neutraliserad i mitt inre och jag väljer att inte ta in denna person I mitt liv igen, på något sätt.

Under åren i lågstadiet och mellanstadiet kom även min otrygghet inombords att öka än mer. Den födde även ångestkänslor. Jag minns hur jag verkligen led av dessa ångestkänslor. Ett tillfälle (för att nämna ett exempel) när ångesten fick panik var när jag lyckades sticka mig i handen på en blyertspenna. Tänkte då: NU KOMMER JAG FÅ BLYFÖRGIFTNING! …det var ju en blyertspenna.

Minns hur jag gick hela dagen och hade ont i magen, tittade på min handled för att se om mina blodådror blev röda. Det kändes som en evighet innan dagen var slut och jag kom hem till mamma som kunde lugna mig. Mamma var min trygghet.

Men från och med årskurs 3 till årskurs 6 så blev mina dagar till att bli ett helvete av mobbing och ångest.

I ca 10-årsåldern kom jag I kontakt med orientering efter att ha provat på friidrott, fotboll, gymnastik, tennis, simning och även balett. Jag minns hur OTROLIGT lockande balett verkade…det tilltalade verkligen min själ. Det vackra, fina och feminina (så var min bild av detta då)…men jag vågade inte. Hade ett enormt behov av att dölja dettas och spela en duktig och tuff kille. Men jag ville inte vara macho…där gick verkligen gränsen.

Orienteringen visade sig vara den underbara fristad som jag sökt i flera år. Ingen som anklagade, ingen som gnällde. I skogen fanns bara träd…och de klagade inte. Detta var UNDERBART!

Jag tror att detta blev min räddning för att inte gå under som barn.

Så under ett par år så blev orienteringen min underbara (den blev inte så underbar längre fram vilket jag skriver om i nästa inlägg) värld att vistas I, för där fick min själ lugn och ro…plus att det visade sig att jag hade talang för att springa och läsa karta…så jag blev ju duktig på det…och fick beröm…och fann där att jag fick ett värde och blev sedd.

Cirkeln var sluten av: träning – tävling – bekräftelse – känns mig sedd – känna mig omtyckt

En ond cirkel!

Detta tillsammans med att vilja bli sedd genom att vara duktig I skolan gjorde att mitt liv kom att innehålla mindre och mindre av LIVET och mer och mer av prestationer och krav på mig själv. För det var ju det enda förbannade sätt jag visste om för att få värme och uppskattning!

Visste det inte då, men detta var ett uttryck för en inre otrygghet inom mig som jag jagar än idafg…men börjar verkligen närma mig den. Denna otrygghet är jag idag helt säker berodde på att jag spelade en annan person än den jag ville vara innerst inne.

Så började jag på Högstadiet….och jag levde i min manliga identitet så oerhört maxat med bara träning och skola. Flickvänner fick vänta. De hamnade alltid som prio 2 eller 3 och jag hade inga egentliga förhållanden.

JO, jag minns en tjej…tillbaka i årskurs 4 nu. Hon var en så vacker tjej som hade en såååå mjuk själ. Jag blev helt betagen av henne…men vågade aldrig säga till henne att jag älskade henne. I matkön i matsalen en dag och jag stod bakom henne så fick jag ett infall och sade ”jag ä….” och så stockade sig orden i halsen. Hon vände sig snabbt om och såg in i mina ögon med sina stora varma ögon som lyste av förväntan. Hon var så UNDERBAR!!!

Samma tjej igen…vid ett tilllfälle så såg jag hur hon förlorade i ett spel där jag såg hur den andre fuskade. Hon förlorade mer och mer av sina spelpjäser (kallades äför ”Hårdis” och var nog en lokal grej). Jag tyckte så synd om henne och kom då fram till henne och gav henne en hel hög av mina egna spelpjäser.

BAM!!! Med en gång började några killar skräna ”Mikael älskar NN”

Då kom en panik inom mig…där och då gjorde jag då en sak som jag hatar mig själv för.

Jag VÅGADE inte stå emot deras hånande kommentarer och började vända denna underbara tjej ryggen. FAN vad det SVED! Detta var INTE jag att göra på detta sätt. Inte långt senare flyttade hon LÅNGT upp i norra Sverige och jag har sedan dess haft henne djupt bevarad I mitt hjärta…och det är efter henne som jag valde att välja mitt mellannamn.

Var du än finns idag, så hoppas jag innerligt att du mår bra! Du finns för alltid kvar I mitt hjärta!

….så nu vet ni varifrån jag tog mitt andranamn från….ni som vet mitt fulla namn.

Okej…tillbaka till högstadiet. Det var på en annan skola…även den byggd med gult tegel. Måste varit populärt med gult tegel på den tiden?

Mobbingen av mig fortsatte…från samma person…min egen känsla av att jag hade en längtan i djupet som jag inte begrep mig på bara växte sig starkare och starkare och blev mer och mer komplex.

Det var minst sagt TRASSLIGT inom mig.

Minns högstadiet som en plåga.

När jag var i ca 13-14 årsåldern kom att inträda en ny fas i mitt liv som kom att FULLSTÄNDIGT förstöra min själsliga tillvaro, mitt sätt att agera i vardagen, mitt tränande, min relation till ALLA.

Detta vidriga helvete, som vid otaliga gånger försatte mig i shocktillstånd och oförmåga till att ens äta….och det varade i 25-30 år. 3 årtionden där livet suddades ut inom mig.

Det stavas H.I.V och A.I.D.S

Orkar inte ta upp detta här och nu. Det får bli nästa inlägg. Detta är en så vidrig del I mitt liv att jag behöver samla kraft.

Funderar på att börja lägga in lite bilder i texterna…inser att det blir en rätt rejäl textmassa när jag väl kommer igång 🙂

Kram <3