5. Helvetet börjar

Jag minns så otroligt väl hur det kändes den där perioden när jag var ca 13-14 år….och de i media började rapportera om HIV och AIDS.

Fram till denna ålder hade min tillvaro och livet känts väldigt bra i det stora hela…förutom mobbingen och änglsan jag hade i mig.

Mobbingen var tung att uppleva. Men den kom att bli en lätt sval bris i en skön sommarnatt jämfört med vad som nu väntade.

Jag minns hur nyheterna gick i mitten på 80-talet:
”Dö inte ovetandes! AIDS dödar!” och speciellt en grupp utmålades väldigt fort som syndabockar. Homosexuella var den gruppen. AIDS/HIV var då Guds straff till de homsoexuella. Störtlöjligt ju!!!!

Vidare skrevs det ”Du kan inte se vem som är smittad. Du kan bli smittad utan att veta om det!” 

Samhället var rent vidrigt på den tiden! Denna rädsla och panik som fanns i hela samhällets ögon. Tänk er då hur detta påverkar en ung kille som känner sig fångad i sin egen kropp, lider av tvångstankar och tvångshandlingar, var mobbad…och levde bara för att vara duktig och prestera…och som saknade en inre trygghet.

Det var nu helvetet började. På ALLVAR!

Nu tog ångesten över maximalt. Jag ville ju ha kontroll…tyckte om det…men med HIV/AIDS kan jag ju inte ha kontroll tänkte jag. Hur vet jag var smittan finns? Så jag trodde helt enkelt att smittan fanns precis överallt!

Jag minns hur jag först började med att tvätta mina händer onormalt mycket efter ett toabesök hemma…HEMMA! Jag var tvungen att tvätta händerna på ett visst sätt…ett finger i taget, bägge händer…sedan hela handflatorna…och om jag mitt i detta råkade tänka ordet ”AIDS” så kom jag ur balans och trodde jag kunde bli smittad…och var tvungen att upprepa detta tvättandet igen och igen och igen tills det blev rätt.

Kanyler, sprutor och använda kondomer var andra objekt som jag var livrädd för. Orienteringen som jag lärt mig älska började bli mer och mer till en mardröm. När jag var ute och sprang i skogen så ligger det ju en massa pinnar i skogen. I ögonvrån så kunde de torra ljusa pinnarna att bli till potentiella sprutor. Kände jag då ett stick i tex benet eller rent av något som stack till i bröstet…så kom ordet ”spruta”…och jag var tvungen att stanna, vända om och titta om det fanns någon spruta där.

Väl på denna plats och tittade så kunde jag inte tänka ord som ”nål”, ”kanyl”, ”spruta” eller liknande…för då blev tallbarren till nålar i mina känslor och jag var tvungen att genomsöka vaje barr med mina ögon.

Ibland blev jag fast på en sådan plats i 1 timma. Till slut när jag kände att jag hade klarat av att ”säkra” detta område så tittade jag rakt upp och sprang från platsen…tills jag kom till nya platser som jag inte varit på och försökte fortsätta träna vidare.

Efteråt när jag kom hem så kunde tankarna mala och de frågade mig om jag hade sett allt…VAR det verkligen inte en spruta där ute…så jag gick tvångsmässigt igenom minnesbilderna för att minnas vad jag sett och upplevt. Letade även efter stickmärken vid vristerna…och ibland såg jag ju stickmärken pga grenar och annat….men min själ reagerade som att jag KUNDE ha stuckit mig på en kanyl. Ibland åkte jag till och med TILLBAKA ut i skogen där jag trott mig se sprutan.

Detta blev värre och värre och det ledde till att jag tränade mer och mer på asfalt istället för i skogen…för på asfalt var det renare ytor och jag kunde slappna av mycket mer….men detta var bara i början…även asfalt blev ett helvete längre fram.

Fortfarande kvar i 13-14 årsåldern. På högstadiet med allt det gula teglet.

Minns hur otroligt rädd jag var för att gå på toaletterna. Vad händer om jag tar i ett dörrhandtag och får någon kroppsvätska på mig och sen kliar mig i ögonen? Att SÄTTA sig på en toalett var helt otänkbart!!! Kissade endast….men var livrädd för att göra även detta. Tänk om jag har något på fingrarna som överförs till slemhinnorna på penis? Då kan jag ju bli smittad!

Eller prata med  någon och känna ett stänk av något i mitt ena öga tex. Paniken blev ju total! För att inte tala om hur sinnena var på helspänn och ögonen vakade som ett par falkögon efter minsta tänkbara risksituation i duschen efter gympan i skolan…eller i duchen på orienteringstävlingar…då det sällan fanns separata bås på den tiden.

När den här ångesten slår till så är det som att känna att ”nu kommer döden”, ”nu är det slut”, ”nu hinner du inte uppleva….”

De känslor som detta skapar är vidriga. Jag kan gå från att känna hopp och glädje till att känna att jag bara vill bli fri från plågan…på mindre än en sekund! När ångesten kopplar greppet så är det som att livet dör med en gång inombords och jag kan inte äta, inte ta mig för att göra något…jag bara sitter där och vill att det ska ta slut…min själ är i dessa stunder DÖD DÖD DÖD!!!!!

(Denna bilden målade jag när jag hade ont i själen…)

Så för att komma ifrån denna DÖD så blev det till slut att jag ringde en läkare stup i kvarten för att fråga. Jag gick även iväg till sjukhuset och HIV-testade mig. Ett OTAL gånger. Till slut blev de trötta på mig på det lokala sjukhuset så jag lånade pappas bil (då var jag 18 och hade testat mig ett antal gånger innan dess) och åkte till en annan ort för att HIV-testa mig där.

Min relation till tjejer var extremt komplicerad. Jag verkligen längtade efter att få känna värme och kärlek och när jag väl fann en tjej så kom tvångstankarna in och förstörde alltihopa. Jag kunde inte ens PUSSA en tjej utan att tro att jag kunde blivit smittad..och så åkte jag iväg och HIV-testade mig…IGEN.

När jag vid ett tillfälle hade hånglat med en tjej så bad jag henne om att få titta i hennes mun. FATTAR ni hur JÄVLA DÅLIGT jag mår över detta,…och mådde! FY FAN ALLTSÅ! Jag SKÄMS idag över hur jag betedde mig…men det var inte JAG som agerade där…det var min rädsla, tvångstankar…min jävla förbannade O.C.D!!!!

Så varje intimare relation med en annan tjej var helt mekanisk och kontrollerad från min sida…jag KUNDE inte slappna av och bara njuta. OCD:n var för stark i mig. Men GUD vad haf längtade efter att kunna slappna av. Släppa taget.

Så livet som tonåring var ett helvete. På grund av OCD:n! OCD som jag utvecklade genom andra orsaker enligt min psykolog som jag går hos idag. Könsdysforin bidrog också till att jag mådde dåligt. På 80-talets maxade uttryckssätt så VILLE jag ju vara en av tjejerna…men det gick ju inte…så jag försökte jobba bort det genom att vara så manlig som möjligt. Funkade uppenbarligen inte…och detta beteende kom att upprepas i perioder under livets gång.

Psykologer förresten…jag började att gå hos en psykolog redan vid 13-14 årsåldern och det var föräldrarna som tog mig dit för de ville se om jag kunde bli hjälpt mot tvångstankarna som de såg att jag led av.

Idag har jag avverkat ca 12-14 olika psykologer med olika inriktningar; psykodynamisk, KBT och annat.

Först idag i vuxen ålder….32 år efter att helvetet började…börjar jag förstå vad det kan bero på…min OCD.

Så min uppväxt som tonåring kom att handla om att prestera inom idrott och skola, vara ständigt närvarande i känslor om döden samt en obeskrivligt stark längtan efter att få vara fri, vara mer kvinnlig…hitta en trygghet, en kärlek.

Orkar inte skriva mer nu…detta var tufft att minnas tillbaka till…

Kram
Milla