6. Började tro på lögnen

Från åldern 14 till 20 kom att handla om i princip enbart och enkom om att söka värme genom att vara duktig och prestera, vara så duktig som möjligt i de områden som jag trodde andra uppskattade…så jag kom till att fokusera extremt mycket på träning och skola.

Det var även i den här perioden som jag började känna en betydligt starkare längtan efter de kvinnliga attributen i form av smink, kläder och skor.

Vidare öppnades en dörr in till något rejält jobbigt inom mig. Ett utrymme inom mig som jag skämdes för otroligt länge och jag trodde jag var sjuk i huvet. Men idag förstår jag vad det var uttryck för.

Det här avsnittet blir superpersonligt i allra högsta grad.

Det fanns en känsla inuti mig som skrek efter något…något som jag kände att det var jättesvårt att få tag på. Kände hur jag ville krypa in under skalet på en vacker kvinna och bli henne. Men jag kunde inte koppla detta till min oerhört stora fascination över syrrans garderob eller mammas nylonstrumpor och skor.

Jag trodde jag hade en sexuell störning. Trodde att jag aldrig kunde hitta en tjej att bilda en normal relation med då jag kände mig så onormal inombords.

Det här störde mitt lugn och jag trodde mig kunna träna bort det och samtidigt vinna kärlek och värme genom att vara duktig i idrott. Träningen blev min ventil ut för så otroligt mycket inom mig. Jag tränade så mycket under åren så jag blev rätt bra på det…orientering. Minns hur jag vid ett tillfälle blev uttagen till uttagningstävlingar inför junior-VM. Denna uttagningstävling gick dock åt skogen hahaha. Men allt detta tränande och framgångar inom sporten fick mig att på ytan känna mig uppskattad…men på insidan…där var det tomt, tomt, tomt.

Det var så viktigt för mig att känna mig uppskattad och omtyckt att detta med träningen kom att ta över alltihopa…även skolan ett tag. Fick sämre betyg och inga relationer med flickvänner höll. Träningen hade slukat upp mig.

Träningen kom även till att bli en strävan i att försöka bli så smal det bara gick. Har alltid tyckt att jag varit tjock…hatade min kropp…formen på mitt huvud…jag ville träna mig till att bli en annan människa.

Modeintresset hade väl inte riktigt fått grepp om mig…det kom från ca 1997 och framåt…då jag hade fått ett jobb och hade råd…men då hade miss bruksbeteendet börjat få grepp. Mer om detta längre fram.

Men nu kommer vi till det som jag skäms så otroligt för…men som jag tror var det som öppnade dörren inom mig på allvar kring min längtan till att bli en kvinna.

Jag minns när jag var hos min farfar vid ca 14 års ålder och blev lite trött av alla diskussioner som pågick ute i vardagsrummet så jag gick in i hans sovrum och lade mig på sängen för att vila. Såg att han hade en hög med tidningar vid sitt nattduksbord och jag tänkte att det kanske finns något att läsa.

Då såg jag där för första gången i mitt liv en tidningstyp som skapade en stöt till att gå igenom hela kroppen. Vilka urvackra kvinnor där var! Jag var som förstummad. Med en gång kände jag – VILL VARA!!!!

Från den dagen styrdes mitt sinne om till att hela tiden längta till att vara en vacker mogen kvinna. Den längtan var asjobbig för jag VISSTE ju att jag hade en killes kropp.

Jag blev även fascinerad av alla vackra skyltdockor med vackra klänningar. Jag minns att min mormor i sin syatelje hade en sådan där docka en kan sy kläder på. Denna docka var av kvinnlig modell. Jag ville vara ett med denna docka…få kvinnobröst….jag ville uppslukas av denna docka.

Den här längtan och åtrån till det kvinnliga drev mig in i ett sjukligt bruk av olika artiklar som jag hoppades kunna stilla längtan med…men icke…det fanns bara tomhet där inne. Ingen pryl i världen kunde stilla min längtan. Jag led. Kände mig sjuk i huvudet. Kände mig som sexuellt avvikande.

Det här beteendet kom att hänga i med olika styrka och uttryckssätt fram tills 40 års ålder. Det visade sig senare att när jag i 40-årsåldern tog klivet ut och blev Milla så skulle detta begär komma att försvinna.

Men detta visste jag ju inte i de sena tonåren utan jag kände mig bara sjuk och avvikande. Försökte träna bort det…men det gick ju inte. När jag träffade en tjej så var det alltid något som fattades inom mig. Jag trodde att vi inte passade ihop…men jag förstår nu i efterhand att det jag egentligen ville ha av flickvännen var att få känna en kvinna inuti mig.

Sedan minns jag även när jag hemma i badrummet (var väl ca 13-14 år) hittade en skål med massa smink…tog den i mina händer och såg fascinerat på artiklarna i denna skål. Luktade på det…det luktade spännande…det liksom pirrade i mig. Provade att lyfta upp ett läppstoft och målade sakta min läppar. Jag skakade av upphetsning. Vad HÄNDER tänkte jag. Denna skål var ju helt MAGISK. Från den stunden kunde jag inte släppa detta med smink. Jag var fast! Fast i en längtan som jag kände att jag OMÖJLIGT kunde visa. En mardröm.

De här åren var egentligen ett helvete inser jag nu i efterhand. Men då var jag så otroligt uppe i allt tränande, skolan och sedan högskolan från 20 års ålder…att jag TRODDE jag var lycklig. Men jag hade nog bara känslan av att vara lycklig eftersom jag så förbannat bra lyckades trycka undan det som var jag…egentligen…och trodde mer och mer på den där ytan…fasaden. Trodde på lögnen.

Men innerst inne…när jag väl kände efter…så var där tomt…och en längtan efter kärlek och värme. Men jag tillät inte detta att få ta över. Pressade mig framåt med en nitisk bestämdhet.

På gymnasiet så valde jag el-linje…enkom och enbart för att detta lät svårt. Här såg jag en chans i att briljera…och bli omtyckt.

Jag gick 4-årig teknisk med inriktning på el.

Gick ur gymnasiet och kände mig duktig…men det var något stort därinne som fattades. En längtan…en längtan som aldrig mättades vad jag än gjorde.

Snart skulle jag börja högskolan…elektroingenjör i Halmstad. Den var på 80 poäng, vilket på den tiden motsvarade 2 års heltidsstudier. 2 år som till slut skulle bli 4.5 år och 188 högskolepoäng, motsvarande civilingenjör.

Här kom träningen att ta en ännu större roll och skolan gick jag helt upp i…här ökade jag tempot i min tillvaro så jag ÄNNU effektivare glömde av mig själv…men kunde inte släppa ett nu visst annalkande missbruk som fick mig att känna en koppling till den kvinna jag längtade efter att bli. Detta missbruk kom inte att täppa till någon lucka inom mig utan det visade sig istället att skapa ett större och större tomrum inom mig.