7. Maxad fart på ALLT inklusive ångest och misstänksamhet

När jag var 19 år så hade jag precis genomlidit ett avslut på ett 18 månader långt förhållande med en tjej som var 1 år yngre än mig. Hon var mitt livs första kärlek och vi hade många roliga och glädjande stunder tillsammans.

Men där var problem som i alla förhållanden…men jag gjorde allt jag kunde för att anpassa mig och i slutändan när inget verkade hålla så fick jag veta att hon dejtade en annan kille. Mitt hjärta gick i kras och jag frågade henne om hon skulle gilla att JAG dejtade en annan. Hon svarade givetvis nej på den frågan…men hon tyckte att det var OK att HON dejtade den där gnnnnn.

Kom på mig med att rita en döskalle över hans ansikte i skolkatalogen…..samtidigt så ville jag förlåta HENNE och gå vidare med henne. Jag hade ju under min uppväxt som barn tolkat omgivningen som att det INTE är OK att bli arg och fräsa ifrån…för då kan jag skada och såra…och DET ville jag inte…så jag hade sedan unga barnsben hållit så gott som all ilska och smärta inombords. Stängt det inne.

Om ni bara visste hur destruktivt detta kan komma att bli senare i livet!!!!

Vid ett tillfälle så hade vi tjafsat och vi var hemma hos mig i föräldrahemmet. Hon blev tvärsur och tänkte gå hela vägen hem som då var ca 10 km mitt i natten. Mitt hjärta värkte så in i h-e och jag kände att jag där och då var på väg att förlora henne för gott.

Kan ni då föreställa er hur det känns att i ösregnet (det regnade den kvällen/natten) gå ner på knä på asfalten på tennisbanan och vara helt dyngsur…gråta ut högt och ropa efter henne att komma tillbaka…när hon gick bort över ängen. SÅ ont gjorde det…och sen när hon kom tillbaka till mig mitt i ösregnet…så kände jag mig så förnedrad. Så som jag förnedrade mig själv där kom jag aldrig mer att göra.

Men denna relation grundmurade min misstänksamhet mot det motsatta könet och lojalitet och jag klev i fortsättningen alltid in i ett nytt förhållande med misstänksamhet. Det kom att senare visa sig att jag skulle bli bedragen ytterligare en gång av en annan tjej och sedan grundlurad av en tredje….så min tillit till tjejer var i botten…och jag höll alltid en rejäl distans i framtiden.

Så in i högskolan for jag med en hyfsat skakig själ, full med längtan efter att vara en kvinna, otroligt intensiv ångest, tvångstankar och tvångshandlingar, megastor HIV-rädsla, och ett ständigt jagande på att försöka vara duktig för att vinna uppskattning.

I högskolan så fanns det ju hur mycket som helst att läsa om så det var inga problem att vara sysselsatt dygnets alla vakna timmar. Detta tillsammans med den intensiva träningen gjorde att jag var igång från 7-tiden på morgonen till midnatt varje dag förutom lördagseftermiddagar då jag skulle ha filmkväll och lite godis. Det var enda dagen i veckan som jag tillät mig äta godis och jag åt nästan bara vetegroddar och kruskakli (haha skojar bara…men nyttigt försökte jag äta). Hade viktångest och var slav under vågen. Vägde som minst 70.5 kg och jag kunde räkna alla revbenen bara genom att se mig i spegeln. Men detta intensiva tempo gjorde att jag TRODDE att jag var lycklig…jag hann ju aldrig känna efter. Så JA…jag trodde på lögnen jag levde. Men i vissa stunder så sprack lögnen när jag fick kontakt med en transsexuell kvinna i Halmstad. Vi sågs i största hemlighet och jag var SÅÅÅ fascinerad över henne. Hon ville lite mer än mig så det blev stopp där. Men HIMMEL…vilka tankar och känslor hennes egna uppenbarelse satte igång i mig.

På högskolan så fanns där en hälsocoach och jag gick där och förde loggbok på allt jag åt och drack under en vecka och tog olika kroppsmått…för att få reda på hur stor andel fett min kropp bestod av. Jag var som besatt.

Senare ville jag göra denna test en gång till och då blev denna coach orolig och pratade med min då nuvarande flickvän om att jag kanske har träningsanorexia.

Men flickvännen jag hade var själv aktiv på yttersta elitnivå så vårt förhållande fungerade enkelt då vår högsta prio inför en date var att först träna och sen ha kul 🙂 Passade mig perfekt! Men vi funkade inte ihop i det långa loppet ändå….men med henne fick jag den första signalen på att det var INTE OK med smink på en kille. Jag hade målat mina naglar och när vi skulle ses så hade jag med kniv försökt att skrapa bort all nagellack…men hon såg lite rester och direkt högg hon frågade varför jag har nagellack. DEN satt som en spik i kistan.

Så livet i högskolan blev då till att träna som en galning, ca 7-9 gånger per vecka, sprang maratondistanser, milen på 34.40, pluggade dag och natt, fick en endaste omtenta på 4.5 år, och hade supermycket med ångest och tvångstankar. Jag hann helt enkelt inte MED mer…så flickvänner kom som prio 3 eller något framöver. Mitt i allt detta så jobbade jag även helger på ett bageri i stan.

(en bild på den beniga jag från den tiden)

Det var även i denna veva som jag till slut vågade ta min första öl (var ca 20-21 när jag debuterade)…och det som då hände var en farlig sak. Kommer in på detta mer i nästa inlägg då jag flyttar till Möndal 1995.

Jag var med i en lokal orienteringsklubb som jag trivdes väldigt bra i. Det var en underbar stämning där. En riktigt fin kamratanda. Men en dag när vi var ute och tränade och hade uppvärmning inför intervaller på Galgberget (som ett ställe heter i Halmstad)…så kände jag så otroligt starkt i mig:

”Varför håller jag på med detta idoga tränande hela tiden, varje dag, vecka ut och vecka in…när jag på tävlingar ändå hamnar ca 10 minuter efter segraren ÄVEN om jag gör ett perfekt lopp. Till vilken nytta?”

Där och då bestämde jag mig för något oerhört stort inser jag i efterhand. Jag VALDE att ta klivet ut från en stor del av min kravfyllda tillvaro. En del av mig hade börjat få nog. Något inom mig hade börjat skrika såpass högt att det nådde ända fram till mig mitt i allt brus. Så jag sade till de övriga klubbkompisarna att jag från och med nu ska träna bara för att må bra, inte för att bli bättre.

Om jag där och då visste vilket vakuum detta skulle skapa för mig längre fram och vilken ångestökning och missbruk detta skulle leda till så vete fan om jag hade vågat ta det steget där och då. Ibland är det tur att en inte vet något om framtiden.

I nästa inlägg tror jag att jag flyttar mig upp till Mölndal nära Göteborg och vi är då framme vid 1995.