8. Flytt upp till ensamheten, ångesten och missbruket

I förra inlägget så berättade jag ju hur jag tog beslutet att ta klivet ut ur elitgruppen i orienteringsklubben, då jag kände att något inom mig skrek efter ändrade planer. Detta visade sig innehålla ett trassligare djup än jag någonsin kunde föreställa mig i mina vildaste och mörkaste fantasier.

Samtidigt så led jag av en massiv och fruktansvärd ångest sedan åratal tillbaka och det ständiga fokuset låg riktat mot HIV/AIDS. Såg kanyler och sprutor överallt i ögonvrån när jag var ute och gick eller tränade. Såg nålar i soffor på offentliga platser…var tvungen att ha stenkoll på omgivningen hela hela hela tiden. Detta gjorde ju att jag inte kunde slappna av och bara vara och njuta av livet. En gång var jag tvungen att ringa upp en taxibil via växeln för jag ville att föraren kollade om det fanns en kanyl på sätet.

På detta var det detta ihärdiga pluggandet som jag hade gått upp i till en miljon %.

Examensarbetet kom att bli i Mölndal på ett företag som på den tiden hette Ericsson Microwave. Min syrra hade gjort sitt examensarbete inom Ericsson före mig och jag blev lockad av att göra detsamma, fast på annan ort. För mig lockade Göteborg betydligt mer främst pga naturen och ändå kunna ha en storstad nära plus närhet till föräldrahemmet. Men Göteborg liksom klingade bättre i mina öron.

Kravet från Ericssons sida var att vi gjorde examensarbetet på plats och att vi skulle vara 2. Inga problem tänkte jag, skrev ihop en ansökan och skickade iväg nästa dag. Jag fick uppdraget så nu behövde jag fixa en kollega. Det gick fort. Nu skulle vi bara fixa bostad i Mölndal och på denna tid var det lätt. Bostäder fixades och vi flyttade upp dit. Jag flyttade upp sommaren 1995. Hyrde i 2:a hand. Min kompis och hans sambo flyttade upp före mig till en annan del av Mölndal.

Under tiden som skolan pågick så var tillvaron enkel…inget annat att fokusera på än skola och träning. Dagarna gick i ett och examen avlade jag i december 1996. 2 veckor senare började jag på mitt fasta jobb på Ericsson Microwave.

Från årskurs 0 till detta nu fasta jobb så hade jag inte haft ett enda uppehåll, inget sabbatsår…kört på i ett, tokintensivt.

Skulle jag nu dra ner på tempot? Icke! För det som nu hände efter att skolan var klar och jag precis hade flyttat IGEN men nu till en lägenhet som jag hade första-tjing på så hände något jag absolut inte var beredd på. Ensamhetskänslorna gjorde intåg.

Jag började leva ett liv som byggdes upp av träning, fest på helger och träning. Ett intensivt schema som gjorde att jag fortsatte att ha varje minut uppbokad.

I Halmstad under studietiden så tog jag min första öl och även min första fylla. Den här berusningen kom att få mig att inleda ett nytt flyktbeteende….som fram tills nu hade varit att träna som en tok, plugga ända in på nätterna…även på helgerna.

Vad som nu mötte mig uppe i Mölndal, ensam i en 1:a, var att det uppstod ett massivt vakuum och en tomhet som gjorde ont. Först NU började verkligheten inom mig börja komma ifatt….efter 20 år i flykt. Och det som kom var en vidrig smärta och sorg som gjorde så ont så ni anar inte. Men jag tänkte att det löser sig med lite mer träning och jag tränade på.

Försökte även finna friden genom att fjällvandra en massa. Ofta helt ensam med tält och allt annat på ryggen….kånkade runt på 35-40kg och på den tiden gick det för jag var så gruvligt vältränad. Men tro inte att ångesten lät mig vara ifred uppe i fjällen….icke. Jag var i ett fängelse hela jävla tiden! Slänger in en bild med mig och den blygsamma packningen. Tror detta är vid 1998-1999.

På helgerna var det en ständig längtan efter att hitta en gemenskap och jag trodde att detta låg i att hitta ett ragg på krogen…som kille. Kvinnan var väl kvävd inom mig…trodde jag.

Fredagkväll och lördag bestod i att göra god mat åt mig själv, ensam, ta groggar och titta på den där satans erotiken som jag var fast i. Den var ett uttryck för min längtan efter att bli en kvinna. Jag blev ständigt påmind om vem jag ALDRIG skulle kunna bli men så gärna VILLE bli. Alkoholen gjorde att jag klarade av att släppa den känsla i mig som sade att det var omöjligt för mig att bli en kvinna. Jag gick ofta ut med damkläder under mina byxor och skjorta….och det var en underbar känsla. Jag bejakade mig själv till viss del samtidigt som jag levde i ett fängelse utan fönster.

Så gick jag sen ut och försökte vara artig och trevlig mot de jag mötte, men ibland plumpade jag till mig. Men varje helg slutade likadant…cyklade hemåt och tog en medköpt nattamatbit halvvägs hem under ett träd på en gräsplätt…i mörkret. Där trivdes jag….i ensamheten under det där trädet. Det står kvar än idag har jag sett.

Kom hem, gick och lade mig och vaknade upp nästa dag av att känna att jag var ÄNNU tommare inombords än vad jag var dagen före.

Inom mig fanns nu den där extremt BRINNANDE längtan efter att spränga mig fri från mitt mentala fängelse som man….men kunde inte….hur jag än försökte. Kände mig även så tom inombords och ensam. Såg fram emot måndagen och få börja jobba….jobba MYCKET. I snitt per år från 1997 så gjorde jag ca 200-300 övertidstimmar…trivdes bättre på jobbet än hemma.

Efter ett tag i detta krogliv så började även vardagarna till att bli festkvällar. Flyktbeteendet tilltog i styrka då jag inte orkade kämpa emot den inre smärtan på samma sätt längre. Dessutom var ångesten GRYM nu. Min disciplin med jobb och träning började vackla rejält nu…ångesten fick sitt grådisiga ruggiga grepp om en som kyler ända in till benmärgen…och föder känslor av död, död, DÖD!

En dag tog det mig 4 TIMMAR att ta mig de 3 våningarna uppför marmortrappan. Jag tyckte mig se kanyler överallt. Det var ett helvete! Var helt slut om kvällarna…och alkoholen gjorde att jag blev fri för stunden från detta helvete. Jag orkade inte med det längre…och träningen som förr var en väg till avkoppling fungerade inte längre då min ångest var för stark så jag VÅGADE inte träna ute. Det fanns för mig då, inte så många vägar att hitta en fristad på.

Samtidigt längtade jag efter att bli en kvinna.

Att vara ute och springa var nu ett sådant stort problem för mig pga all ångest och tvångstankar att jag kom till att dra mig undan från löpningen och började på gym istället. Jag ville bara få lugn och ro i sinnet…och till slut blev även gymmet en plåga med rädsla för kanyler.

För att försöka finna ro i sinnet så trodde jag att musik kunde hjälpa mig…så jag överkonsumerade CD-skivor. Detta blev ett annat missbruk och min ekonomi blev kraftigt tyngd.

Med handen på hjärtat så har jag haft en usel ekonomi i 20 år och det är först nu idag, 2018, som jag tror mig kunna komma på grön kvist för första gången i mitt liv. Men jag är luttrad….inbillar mig inget…livet har lagt så jävla många krokben för mig så jag orkar inte bry mig längre. Det blir som det blir.

Nu var jag nära ett sammanbrott! Grät ofta och det gjorde så förbannat ont.

Då…mitt i denna skit…så sprang jag på en kvinna ute på en nattklubb. Det kom till att bli starten på 15 år av en resa jag aldrig kunnat drömma om.