9. Försökte överleva infernot

En lördagskväll som såg ut som de alla andra. Hade lagat mat efter att ha duschat efter träningen.

En träning som fortfarande bestod av ca 15km terränglöpning i skogarna omkring där jag bodde (utmanade verkligen  min ångest och rädsla…varje vaken minut). Detta följt av ca 1000 sit-ups och X antal armhävningar. Jag överdriver inte. Jag GJORDE så många sit-ups övningar där jag började med ca 300-400 raka Crunch, sen 200-300 sneda Crunch på var sida så totalt ca 1000st. Tittade på ett TV-program under tiden. Detta var ett tvång för mig. Jag kunde gjort mindre men då skulle jag känna att jag fuskade och bli tjockare.

Hade skräck för att bli tjockare. Kroppskomplexet var enorm.

Men denna lördagskväll blev som vanligt…jag åt, groggade i min ensamhet och drömde mig bort till kvinnan som var så nära…men så ouppnåelig. Drömde mig bort genom att få hjälp av visuella bilder som jag kunde föreställa mig att jag var hon. En ond cirkel som bara skapade ett större och större tomrum inom mig. Ett sunkigt träsk!

Klädde mig sedan i svarta snygga byxor och en tajt fin tröja med korta ärmar. Gillade svart! Kavaj till detta, kortklippt i håret och hade ett rätt snyggt manligt yttre…som jag egentligen ville fly från. Men jag tänkte att detta är jag här och nu och då får jag göra det bästa av den jag är till ytan. Spelade på i rollen med andra ord.

Blev som vanligt lite för berusad när jag var ute. Jag hade hög tålighetströskel med alkohol, blev aldrig arg eller otrevlig när jag drack…bara glad..för plågan inom mig var då på avstånd och jag kunde koppla av.

Jag tog mig in till Avenyn och gick där in på mitt favoritställe som på den tiden hette Bubbles. Nu är den nattklubben nedlagd och drivs under annat namn. Jag hade inte åldern inne…saknade ca 4 år (30-årsgräns)…men jag drogs till kvinnor med  en ålder som var äldre än min. Det fanns en sorts trygghet där…en mogenhet som tilltalade min själ.

Väl där så träffade jag en kvinna som jag dansade med. Jag blev överförtjust i henne och betedde mig lite plumpt för jag blev så ivrig…då känslorna bara rusade fram inom mig och sade att här ÄR hon! Nåväl…blev inte helt bindgalen utan lämnade sedan stället efter att ha gett henne en lapp med mitt telefonnr.

Om hon hörde av sig? Icke! Hahaha…konstigt 😉

Kämpade på igen med dagarna och veckorna…och till slut månaderna.

Sen var jag ute en gång till men nu på ett annat ställe. Palace som det hette då….drivs nu under annat namn.

Vem sprang jag på där om inte HON! Visste det inte direkt….men våra blickar möttes och hon sken upp och sade ”Hej! Minns du mig?”

”Javisst!” säger jag och ljuger som en häst skenar. Bara att spela med här kände jag. Men efter några minuter ramlade poletten ner. BAM sade det i mig. Den kvällen kom det känslor som var som i Lasse Åberg-filerna och det klassiska *plinget*

Jag var även betydligt mer nykter den kvällen.

Det som hände där och då var att jag fullkomligen sögs in i en vakuumbehållare som nyss har öppnats, min själ löpte amok och mina knän blev toksvaga…fjärilar i magen….jag var FÖRÄLSKAD…med en gång. Detta hade aldrig hänt förr…inte med denna styrka. Jag golvades helt enkelt av Amors pilar.

All min avgrundsdjupa smärta, ångest och all annan rädsla…kände nu ett HOPP! Jag kände hur jag började leva igen och var så enormt otålig över att få träffa henne igen.

Men nu var det inte så enkelt. Hon var i stort behov av ensamhet pga en jobbig separation och jag var enormt törstande efter närhet och ömhet. En rätt jobbig kombo.

Detta slet enormt på mig då jag ville så mycket….och var så otroligt rädd för att göra fel och förlora henne. Min självkänsla var allt annat än bra.

Slets mellan hopp och förtvivlan många gånger och till slut blev det så outhärdligt att jag var tvungen att gå till en pastor som jobbade på jobbet och prata av mig. Han var underbar!

Men hjälpte det mig? Inte mycket. Jag hade aldrig känt en sådan STARK glöd inom mig förr.

Hon och jag kastades fram och tillbaka och vi bröt upp och gjorde slut ca 3-4 gånger. Jag minns så väl sista gången vi bröt upp….var på väg hem ifrån ett besök i Halmstad…hon skrev att hon behöver få vara ifred i några veckor. Jag som då hade utvecklat en kärlek till henne….det gjorde SVINONT. Kände att NU är det över. Tomhet väntar…smärtan…den vidriga tillvaron…så var mina tankar och känslor.

Den natten grät jag och vaknade klockan 4 av ren smärta i själen och visste inte vad jag skulle ta mig till. Jag klädde på mig och gav mig ut och sprang 15 km i morgondimman i skogarna. Det hjälpte inte ett skit.

Alkoholen blev nu ett flyktmedel ännu tydligare.

Nu upplevde jag fysisk smärta i bröstet på riktigt för första gången. Jag hade panik. Klarade inte av att äta eller jobba…dagarna gick och jag hade ramlat ner i en avgrund…..igen….men…

 

3 svar på ”9. Försökte överleva infernot”

    1. Tack så mycket Frida för de snälla orden. Jag är jätteglad att du följer min blogg 🙂

      Kram
      Milla

      1. Din blogg är intressant 🙂 Men gripande dock är jag lite rädd för att det ska bli väldigt hemska saker i dina inlägg men måste försöka klara av det med vill inte sluta läsa på grund av det <3
        Kramar <3

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.