10. Nu stod jag inför 2 stora beslut

…men…

Nu ville ödet tydligen att vi skulle få en ny chans…ännu en.

Men…jag var mer och mer fast i ångesten och träningen blev lidande…kände mig omskakad i kärleken…kunde jag vara trygg med henne?

Vidare så tryckte det på rätt duktigt vid det här laget inifrån av kvinnan i mig som ville ut. HJÄLP!!!

Men en sen fredagskväll…när klockan hade hunnit bli midnatt…och med alkohol i blodet. Alkoholen gjorde mig modigare.

Jag klädde mig i lång svart kjol, svarta kängor, svart damkappa….peruken jag bar såg ut som något som katten släpat hem…men jag vågade mig ut för FÖRSTA gången i mitt liv klädd som en kvinna. Detta var under 1998-1999. Det tog mig alltså 25-26 ÅR innan jag skulle våga mig ut. I kolsvart mörker.

Det jag upplevde då går knappt att beskriva i ord. Adrenalinet rusade på högsta nivå runt i mina ådror. Mina sinnen skärptes till 1000%, var vaksam på om det fanns någon i skuggorna som ville mig illa. Jag traskade längs några gator i området jag bodde…och varje steg var en sådan där farlig känsla av att nu kommer jag längre och längre bort från den trygga borgen hemma. Jag var supernervös.

Vad händer om jag blir påkommen….kommer jag överleva detta? Jag tänkte inte längre. Jag bara var ett med känslorna. Jag liksom vidrörde knappt marken…och var fullständigt exalterad.

Väl hemkommen så hade visserligen inte en endaste själ SETT mig…men jag VISSTE ju vad jag nyss hade gjort.

Den natten tog det väldigt lång tid innan jag kunde somna och jag var överlycklig av hela händelsen.

Från den dagen visste jag att detta är allvar inom mig. Men jag visste ju inte vart jag ville att det skulle ta mig….så det fick bero ett tag….för ödet hade bestämt att jag och den där kvinnan skulle fortsätta tillsammans.

Den här gången blev det dock ett val för mig som jag direkt kände vad jag behövde göra…nu när jag kände så tydligt inom mig med kvinnan som bodde där. Milla alltså. Jag var hemma hos min nya kärlek  i en stor grön soffa och jag berättade då öppet om hur jag känner inom mig, om mina tankar kring vem jag är…om kvinnan i mig.

Detta gjorde jag för jag visste att jag INTE skulle kunna gömma denna del i mig till 100%. Bättre att vara rak och öppen med det när jag visste att vi skulle fortsätta igen tillsammans. Det fick liksom bära eller brista. Antingen förlorar jag henne där och då eller så går det bra. Ville inte leva med detta dolt inom mig.

Kan väl inte säga att reaktionen när hon fick höra detta blev ett rungande HURRA utan det blev rätt skakigt och oroligt ett par veckors tid. Hon hade ju en helt ny situation att ta ställning till, smälta och landa i.

Vi fortsatte tillsammans.

Det var ett stort beslut jag vågade ta…att vara öppen med vem jag är. Jag fick lova henne att aldrig visa detta för hennes barn och jag tror mig ha lyckats väldigt väl med att dölja detta för dem. Av respekt för dem och för kvinnan. Hon ska ha enormt mycket Cred för att hon valde att försöka möta och förstå istället för att stöta bort!

Kort därpå kom nästa stora fas i min tillvaro. Jag hade ju aldrig bott ihop med en annan person tidigare från det att jag flyttade ifrån föräldrahemmet. Med tiden så blev det så att jag mer och mer övernattade hos henne och mindre och mindre i min egen lägenhet.

En dag så fick jag höra att ”Nu vill jag inte ha det på det här sättet längre. Antingen flyttar vi ihop eller…” Något i den stilen uppfattade jag att hon sade (det skulle längre fram visa sig att jag hade missförstått henne).

Men jag trodde ju på det jag trodde mig ha hört….och jag stod då i frågan ”hur in i tusan ska jag våga lämna lägenheten och flytta ihop med hon och hennes barn?” Den frågan skrämde mig skitmycket! Jag var ju bara 26….skulle jag då kliva in och ta rollen som en av de 2 vuxna.

Det slutade med att jag valde att kasta mig rakt ut i det okända vattnet och tänkte att ”jag lär mig väl simma med tiden”

Så det blev flytt norrut till ny ort år 2000.

Nu hade jag lämnat tryggheten i den gamla borgen där jag hade full koll…och nu bodde jag i ett hus där en hel familj redan fanns sedan många år tidigare. Vidare hade jag städat ur en massa skit från förråden som inte hade i mitt liv att göra något mer…har haft många olika missbruk genom åren.

Nu började en berg- och dalbana som jag aldrig kunde drömma om att jag skulle få uppleva. Men jag gick in i denna nya situation upp över öronen förälskad och mitt hjärta brann så otroligt intensivt. Jag ville göra ALLT för min nya familj!

Men kvinnan inom mig fanns ju fortfarande kvar…och nu blev det en ständig strid mellan att försöka dölja henne så mycket det bara gick, samtidigt som jag var kär, samtidigt som jag ville plocka fram kvinnan på NÅGOT sätt….men jag visste bara inte hur.

Kärleken var dock så stark att jag de första åren kunde dölja kvinnan i mig utan problem. Men säg den vita springare som stannar kvar i inhägnaden för alltid om man håller den instängd…efter ett tag började det bli plågsamt…

2 svar på ”10. Nu stod jag inför 2 stora beslut”

    1. Frida, jag vet inte hur jag stod ut…men jag var så övertygad om att kunna jobba bort kvinnan i mig. Det var det som höll mig igång. Men längre fram kommer det bli väldigt mycket mer vidrigt jobbigt.

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.