46. Vägen till självmordsförsöket startade…

Nu är det augusti och jag hade fått upp ångan efter att ha renoverat badrummet.

Sovrummet behövde också få sin del. Hittade underbara förvaringssytem som jag snickrade ihop och här ser ni före och efter.

Före…

Efter…

Jobbet snurrade på otroligt hektiskt. Jag jobbade kanske 70 timmar i veckan och jag jagade ikapp all minusflex. Dessutom jobbade jag övertid.

Träningen hade ju kommit igång igen och jag var på gymmet i stort sett varje dag. Men nu började det bli riktigt jobbigt på gymmet. Jag gick ju fortfarande in på herrarnas. Där var det olika grupperingar som skrattade åt mig, vissa sade elaka saker. Jag ville gömma mig bakom mig själv när jag bytte om. Det var hemskt. Men jag var benhård och vidhöll min rätt att vara där och träna som alla andra så jag drog mig aldrig för att gå dit och träna. Den segern vägrade jag att ge dem. Nu idag är dessa gäng utkörda. Bra!

Men jag var ju aldrig glad nu heller. Visst, jag fick bättre och bättre kondition, bättre och bättre hälsa…och en finare och finare bostad.

Till slut hade jag gått igenom varenda låda i hela bostaden och sorterat och slängt, byggt förvaringsutrymmen….

jag byggde till och med en flashig skohylla.

 

Veckorna tickade på. Jag slet med mina vårdbesök som var 4-6 stycken varje vecka…oftast runt 5. Att med detta även sköta en heltidsanställning plus träning varje dag, plus att renovera upp hemmet efter missbruksperioden…plus att hantera alla demoner i avvänjningsprocessen från alkohol…skapa sig nya rutiner…ja bygga om livet fullständigt. På detta även hantera de trakasserier som fanns väldigt frekvent fortfarande. På jobbet hade det nu blivit bättre men utanför var det lika illa. Och så alla hormoner.

Helgerna var en kamp…fortfarande…så jag sysselsatte mig med att vara ute i skogen väldigt mycket och letade svamp. Jag hittade drösvis…gav bort kilovis med svamp och behöll en massa själv också. Frös in allt men har inte ätit en endaste svamp ännu…

November kom och jag hade då jobbat mig från minus 80 timmar till plus 10 och jag hade jobbat ca 150 övertidstimmar…plus allt det andra. Inte en DROPPE alkohol slank in mellan mina läppar även om suget var vidrigt stundtals. Jag var stenhård mot mig själv där! Gud vad jag ville fly från allt det som gjorde ont.

Nu träffade jag läkaren igen på Endokrin på Sahlgrenska och jag startade nu med Androcur…testosteronblockerare. Jag ville uppleva hur det är att förlora all testosteron i kroppen, hur det känns att tappa potensen, att inte kunna få stånd. Jag sökte svar på om jag skulle sakna snoppens funktion. Att kasta om alla hormomner 180 grader i kroppen är en upplevelse kan jag lova!!!

Tyvärr uteblev impotensen…men känslosvängningar fick jag under november och december…sen stabiliserades läget.

Men jag fick en jobbig bieffekt som jag lärt mig leva med. Det gör idag ont att få erektion. Om jag skulle försöka tillfredsställa mig själv så får jag bristningar och det blöder under huden och snoppen sväller upp. Den har liksom slutat att fungera. Lika bra det!

Jag har nämnt detta för läkaren men hon blev inte direkt oroad. Så då lägger jag den saken åt sidan och betraktar den som oanvändbar då.

Jag minns att jag var mitt uppe i allt och jag började engagera mig mer och mer i jobbet…ville sätta upp en ny kurs i praktisk EMC och snickrade ihop lite material till ett demo-kit.

Det är fascinerande hur mycket en kan åstadkomma med ett par kakburkar och lite sladdar etc.

Denna kurs kom att ta mer fart efter nyår.

I slutet av november minns jag att det var en riktigt grådisig dag och jag satt på jobbet. Fcik då ett SMS av en god vän som är präst. Detta är en annan präst, inte den präst jag pratat med via jobbet.

Han frågade om hans bästa vän, fick lov att fotografera mig för en utställning hon jobbar med. Han hade berättat om mig för henne och hon hade blivit eld och lågor. Hon var konstnär.

”Kan du redan idag?” frågade han och jag svarade att det kan jag.

Jag letade mig till en för mig ny stadsdel i Göteborg och hade svårt att hitta parkering. Jag var trött, utmattad, gråtfärdig…och ville bara skita i allt. Men jag gav mig inte. Hade ju lovat! Kom 45 minuter för sent och kände mig lite dum….men jag var FÖR trött för att riktigt orka bry mig. Något höll på att förändras i mig….sakta men säkert.

Jag träffade min vän och hans väninna. Först serverades vi en supersmarrig kycklingsoppa och efteråt satte hon igång och plåtade. Jag som var som en dränkt katt när jag kom (det regnade ute) rufsade snabbt till håret och piffade på make-upen lite…

Hon var PROFFSIG!

Jag kom att hamna i utställningen id: TRANS

I slutet av november så inträffade det som jag längtat efter i snart 5 ÅR! Min bostad som jag hatat, hatat, hatat….kom att kännas som ett HEM! Ett ställe där jag känner mig trygg. Jag var överlycklig över detta. Nu ville jag inte fly längre. Nu ville jag vara HEMMA! VILKEN tid det tog!

Men jag började bli så trött. Det var på djupet. Jag kände hur jag började bli skör.

Jag hade kört på som en GALNING ända sedan den 3:e Juli då jag började med antabus. Hade ångat på som en ångvält. Jag hade sprungit till olika vårdinstanser 4-7 gånger per vecka, jobbat heltid och MER än heltid, tränat varje dag, renoverat hela hemmet PLUS detta:

Jag minns hur mina samtal med psykologen i Alingsås nu började bära frukt. Jag kom till viktiga insikter i min egen historia och mina föräldrars historia. Jag hade pratat med föräldrarna väldigt mycket och fått så många svar så jag kände att jag hade en rätt klar bild över hela alltet.

Föräldrarna ville gärna veta vad jag och psykologen kom fram till…i den takt jag orkade berätta. Jag frågade om de även ville veta om det var jobbiga saker. Det ville de! UNDERBARA NI!!!!!

Så en dag kände jag att det var dags. Jag frågade om de ville att jag skulle komma ner så vi fick prata. Det ville de väldigt gärna. Jag kan säga att den helgen var en av de tuffaste jag varit med om. Jag tog upp allt som skavt, gjort ont, berättade att jag tagit avstånd i ilska och bitterhet. Vi grät och grät…men där och då kände jag för några få minuter hur jag nådde ÄNDA IN i själen på…

Sedan den dagen har våra relationer blivit så himla mycket starkare.

Så började det nalkas jul och jag fick äntligen ett nytt fönster installerat i bostaden. Ett fönster som strulat redan när jag köpte bostaden. Det blev kanonfint.

Dessutom hade jag nu fått nya grannar mitt emot ocn jag begriper mig inte på hur de tänkte när de byggde. De är ju nu så nära att det känns som om de är i mitt eget kök. Detta började att stressa upp mig mer och mer…mådde dåligt pga detta. Började känna mig iakttagen.

Tog denna bilden strax inan jul…

Jag började må rätt OK nu när det började komma ut julnötter och annat som hör julen till i butikerna. Började känna hur jag kom mer och mer på rätt spår. Såg faktiskt fram emot julen.

Så kom julen. Vi var nere i skåne igen. Tyvärr var det ont om snö 🙁

Jag såg fram emot en trevlig helg. Men jag kände hur jag var väldigt skör inombords. I november hade jag skickat in papper för att ändra till nytt personnummer. Jag hade skickat in en ansökan till Rättsliga Rådet på Socialstyrelsen. Lundströmmottagningen hjälpte mig med detta. Gick i väntanstider.

Jag hade även berättat om mina steg för min familj och de runtomkring. Minns inte riktigt när…men jag hade sagt att mitt pronomen är ”Hon” och inget annat. Men det är ju svårt att ändra sig över en natt med vissa saker. Jag upplevde hur otroligt mycket lättare det var för andra att ta till sig mitt nya namn….men att ändra pronomen sitter djupare. Varför?

Men jag försökte ha tålamod. Tror jag hade jobbat med mitt pronomen i omkring 2 år nu.

Men jag upplevde hur det var felsägningar om mitt pronomen när vi satt och hade diskussioner kring matbordet. Trots att jag försökte lugna mig själv med att de vill inget illa…så var jag i ett sådant skört tillstånd att dessa ”han” gjorde så ont i mig. Jag satt bara tyst och låtsades som ingenting. Den kvällen när alla skulle gå och lägga sig så kom mamma förbi där jag satt ensam och tyst…och frågade om allt var bra. Jag svarade bara ”Nej” …och sen kom tårarna…de bara vällde fram. Det gjorde så ONT. Sedan kom pappa ner och han grät han med. Jag lade mig den kvällen och grät en skvätt…men det kändes något bättre.

Det var rogivande att somna in ute på landet med ett fönster öppet och det enda ljud jag hörde var det lugna porlandet från en bäck intill huset.

Nästa morgon var det frukost och jag var helt ur balans. Fullständigt!

Syrran såg att det var något och undrade. Då tog jag upp hur jag upplever det när jag får fel pronomen om mig. jag försökte förklara mina känslor…inget mer. Då bröt kalabaliken ut. Vilka hetsiga diskussioner det blev. Jag höjde rösten rejält och började gråta. pappa grät, mamma med. Syrran var i upplösningstillstånd….VILKA känslor det var som kom ut där och då.

Vi försonades efteråt…men jag kände mig så TRÖTT! Jag orkade inte mer. Nu får det vara nog. Jag pallar helt enkelt inte mer.

Den dagen åkte jag och föräldrarna upp kort därefter till Halmstad. Jag fortsatte direkt till Surte och grät. Jag hade så ont.

Men i vanlig ordning så försökte jag ju resa på mig…men jag klarade inte av det. Jag fattade ingenting. Jag orkade inte ens av att lyssna på glada låtar på Spotify. Jag kunde bara lyssna på melankoliska låtar. När jag försökte att peppa mig så GICK det bara inte. Det gjorde ONT! Det var fullständigt omöjligt.

Så kom nyår och jag försökte vara glad. Piffade till mig och allt.

Vi var borta i Kinna. Jag minns hur jag var ledsen rakt igenom…men försökte hålla humöret uppe.

Så kom nästa år…2018…jag jobbade fortfarande på som en tok. Pressade mig till det yttersta. Jag SKULLE SEGRA!

Jag var på jobbet till ca kl 16 torsdagen den 4:e januari. Det var rätt glest med bilar på företagets parkering som låg precis utanför grinden. Traskade på mot bilen och var rätt tom…var dyster.

Brukar alltid lasta av handväskan på passagerarsidan fram när jag kommer till bilen. I rännan på taket där en fäster tex takräcken, låg det en cigarettfimp. Mitt på taket såg jag tydligt en liten rund askhög och fimpmärket.

Jag tänkte först: ”Vilket JÄVLA pucko! IDIOT!!!!”

Åkte hem och ringde polisen då det är vi tvungna till enligt hyreskontraktet om någon gör skada på bilen och smiter. I samtalet med polisen så nämnde jag sen att jag är transperson. DIREKT så ändrade polisen jag pratade med anmälan så den hamnade under hatbrott.

Jag hajade till och kände att ”OJ! Tar de detta så allvarligt med en gång?!”

Det väckte reaktioner hos mig. Jag hade ju försökt sopa detta under mattan. Vidare bad polisen mig att kolla med vakten på företaget om det finns någon filmupptagning på området. De frågade mig även om jag hade sparat fimpen. Tyvärr hade jag lämnat platsen för dagen och då var det försent att använda denna som bevisföring.

Dagen efter åkte jag ut till samma plats och gick fram till den ruta där jag hade stått. Där såg jag fimpen med en gång…för den hade en unik flik på sig som jag mindes. Sparar den utifall att. Min OCD har lärt mig med årtionden att utveckla ett oerhört sinne för detaljer. På gott och ont.

Men där och då öppnade sig något i mig. En avgrund. Jag kände mig så himla markerad. Kände att någon ville markera sin avsky mot mig som människa. Jag föll handlöst. Jag började gråta.

Det är lätt att säga: ”Fokusera på de som älskar dig!” …men när en är i det tillstånd jag var där och då…det enda som funkar då är en REJÄL fysisk kram DÄR OCH DÅ och den ska vara tröstande…kramen funkar liksom inte på distans.

”NÄR ska jag kunna få leva fritt och avslappnat? NÄR ska jag bli sedd som Milla? NÄR ska jag kunna få frid och bara få kunna existera?”

Jag blev mer och mer ledsen…Detta var en torsdag. På fredagen den 5:e januari så var jag jätteledsen. Orkade inte ta mig för någonting på jobbet. Var som ett tomt skal utan någon som helst stoff i.

Lade mig den kvällen till tårar.

Vaknade lördagen den 6:e januari och hade tankar som:

”Hmmm…undrar vad som händer om jag sväljer 30 tabletter Alvedon? Kommer jag somna in då? Det skulle vara skönt! Men vänta nu…jag har ju ingen Alvedon hemma….lika bra det kanske.”

Låg kvar och var dyster i minst en timma….innan jag kom upp ur sängen.

Kände att jag orkar inte med den här dagen. MÅSTE göra något. Jag bestämde mig för att åka in till jobbet och jobba lite…för att skingra tankarna.

Efter några timmar på jobbet som varit helt livlösa…så gick jag mot bilen…jag var ledsen…mörk…dyster…tom….började gråta. Grät hejdlöst. Kom fram till bilen. Startade motorn och åkte sakta iväg. Irrade runt på vägarna….då…är vi tillbaka på inlägg 1:

”Med bultande hjärta och paniken fullkomligen stormar i mig…vill dö…vill slippa ifrån smärtan. Den smärta som NI era jävlar har skapat…ni som har trakasserat mig, spottat efter mig, angripit mig på så många olika sätt….under så många år…

Finner inte en endaste väg ut ur smärtan. Den är så intensiv. Likt en het eld bränner den inombords och det gör ont….FÖRBANNAT ONT! Ingen molande värk utan en knivskarp, intensiv smärta som är vidrig.

Ringa 112? Nej, då blir jag bara körd till den där psykakuten jag besökte en gång tidigare för ett och ett halvt år sedan. Blev inte sedd där. Blev hemskickad med 6 piller Atarax. Jag som då behövde hjälp. Nu vill jag DÖ! Men egentligen inte…vill ju leva…men jag vet ingen annan väg ut ur smärtan än att avsluta denna plåga till ”liv”.

Kan jag ringa någon i närheten? Vet inte. Hittar inget telnr till någon…trots att jag vet att det finns några där ute. Åka hem? NEJ! Bara väggar där! Åka till någon? Ingen hemma antagligen…lördag eftermiddag. Åka till en vän som jag VET tar emot? 17 mil dit….orkar inte.

HJÄLP mig NU!!!! Vill ha en KRAM! Det finns ingen kram! Tårarna forsar fram. Det spränger i bröstet.

Kommer jag någonsin att bli accepterad och respekterad för den jag ÄR? Känner bara hopplöshet. Kommer aldrig att kunna få vara ifred.

Körde på motorvägen nu. Ökade farten. 120-130…den där klippan ser lockande ut. Tänk att slippa smärtan. Bli fri. Underbart!

Eller…den där betongpelaren? Mmmmmmm….eller rakt in I räcket där borta.

Vågar jag? Klart jag gör. Det är bara att göra tänker jag. Styr mot räcket i 120….känns ingenting…bara tomt. Mörkret har tagit över totalt. Går inte att tänka överhuvudtaget. Bara känslor som gör ont ont ont. Passerar kantlinjen…bara några dm kvar….

Sen kom stöten! Den slet upp mig på vägbanan igen. Jag skakade av rädsla och smärta. Herregud! Jag inser att jag är beredd att ta livet av mig! Jag har gått över min heliga gräns! Den som jag trodde att jag aldrig skulle korsa. Typ, livet är heligt. Inte längre! Tårarna väller fram med denna insikt.

Nej, döden är tydligen något jag klarar av att välja om impulsen blir tillräckligt stark. Detta skrämde skiten ur mig och jag åkte raka vägen hem, låste in mig och grät grät grät.

Sedan berättade jag för alla jag kunde på min vänlista på FaceBook vad som nyss hade hänt.

HJÄLP MIG!

Hur hamnade jag här? Vad har jag gjort för fel? Jag vill ju bara existera ifred.

En STOR betydande orsak är den jävla könsdysforin och alla de komplicerade situationer i livet runtomkring denna diagnos.

Mitt eget förhållande till könsdysfori är en smärtblandad glädje. Jag är så glad över att jag är en kvinna…men hatar min egen kropp som jag nu försöker forma om så den bättre passar mitt inre.

Men just nu så skulle jag vilja kunna koppla upp mig mot alla mobbare där ute som gett sig på mig och överföra all min själsliga smärta till allihopa på en och samma gång. Sen får vi se hur tuffa ni är.”