47. Vad är det som HÄNDER??? HJÄLP!!!

Efter incidenten med fimpen den 4:e januari, det halvhjärtade självmordsförsöket den 6:e januari…så föll jag ihop fullständigt.

Jag blev kontaktad av en god vän nere i Halmstad och hon frågade om jag ville komma ner till dem i deras stuga och prata. Jag tackade ja med en gång…så nästa dag åkte jag en 20 mil till min vän.

Deras stuga ligger en bit ut på landet. Ett jättemysigt ställe och en jättefin familj är de. Du vet vem du är! Jag älskar dig min vän!

Där satt vi och pratade och jag lättade på mitt hjärta och berättade saker som jag inte nämner i denna blogg. Tårarna kom och jag var helt förstörd. Men att ha en underbar medmänniska bredvid sig, som lyssnar…och lyssnar även när jag tar paus…så fantastiskt värmande och läkande det är för själen.

Jag var kvar där i några timmar och var med och åt middag. En stund senare så åkte jag upp till Göteborg igen. Kände nu att jag behöver MYCKET mer av detta. Något inom verkligen skreeeek efter att få prata.

På måndagen dagen efter så var det dags att åka till Nordhemskliniken. Jag minns att när jag kom in till sköterskan så började jag gråta. Jag hade sådan smärta i mig. Efter att ha gråtit ett tag och pratat lite så orkade jag ta mig vidare.

När jag kom till jobbet så grät jag där. Tårarna visste ingen gräns. När jag åkte från jobbet så passerade jag via en butik där jag känner en varm kvinna som jobbar. Hon var där den dagen. Hon bjöd in mig till personalrummet och jag fick en kaffe. Jag började gråta även där. Nu började jag bli helt slut.

Efter en timme med tårar och kramar så tog jag mig hemåt…orkade inte träna idag. När jag sedan kom hem så mötte jag en granne på grusparkeringen och vi började prata. Jag märkte hur tårarna var på väg IGEN men sade att jag måste gå in nu för jag orkar inte gråta IGEN idag.

Dagarna gick…jag var helt tom. Så var jag på Nordhem igen mot slutet av arbetsveckan. Jag träffade där en annan sköterska. En kvinna från Dalarna. Underbar människa!

Men jag fattade inte vad som var med mig. Jag satt där som ett vrak och jag klarade inte av att le…det var fullständigt omöjligt. Luften hade gått ur mig…jag pallade ingenting mer!

Hon såg på mig och sade: ”Så HÄR nere har jag aldrig sett dig förr! Jag vill inte släppa iväg dig innan jag pratat med en läkare. Vänta här!”

…så sprang hon ut och pratade med en kvinnlig läkare. Efter ett tag kom hon tillbaka och sade att jag skulle in till läkaren efter jag var klar med antabusintaget.

Jag fick en STOOOOOR kram av sköterskan när jag gick! DET värmde!!!

Vilken UNDERBAR personal det är på Nordhemskliniken!

Jag kom sedan till läkaren och berättade vad som hade hänt. Jag fick en del frågor och jag minns inte exakt vad läkaren sade….jag var ju i ett sådant tillstånd att jag knappt orkade stå upp….men jag fick veta att läkaren skulle synka ihop sig med alla de andra instanser jag går på. Psykologen i Alingsås, Endokrin på Sahlgrenska och Lundströmmottagningen i Alingsås. Fyra instanser som nu skulle försöka synka ihop sig.

Jag fick dagen efter ett telefonsamtal där jag fick veta att jag hade fått en tid hos psykologen på Lundströmmottagningen på tisdagen direkt efter helgen. Det kändes skönt att det gick så snabbt.

Det är inte så mycket att nämna om det psykologsamtalet på tisdagen….det var som ett psykologsamtal. Psykologen tyckte dock att mina reaktioner som var den där lördagen trots allt lät sunda. Hmmmm…OK….hoppas hon har rätt.

Efter detta så var egentligen den aktiva hjälpen över. De som var mitt stöd från och med nu var tre underbara vänner nere i Halmstad. Ni vet vilka NI är! Ni är helt fantastiskt underbara!!!!

Men jag grät varje dag de närmaste veckorna. Jag grät inne i ICA-butiken när jag pratade i telefon med en vän från Dalarna. Hon sade ”Kom upp till oss! Vi ska ta hand om dig! Du ska få gråta ut, prata, prata!”

Där och då kände jag att jag BEHÖVER hjälp så jag tackade ja. Men sade att jag har en del praktiska saker att fixa med först men i februari kommer jag upp.

Jag var heeeelt slut nu som människa!

…MEN…hur jävligt det än var så tog jag inte en droppe alkohol plus så fortsatte jag med mina hormonmediciner. För jag tänkte på det där uttrycket: ”If you find yourself walking in a hell, keep walking!”

Så jag tog ett steg i taget…hela tiden.

Men på jobbet då? Hur funkade det där?

När jag slog på datorn och öppnade upp mailboxen och började läsa det första mailet så kände jag hur det B A R A  I N T E  G I C K att läsa mailet. Jag pressade och försökte. Det gick inte ens att läsa ens 5 rader!!!!

Och i mailet fanns även en fråga. Jag fick ont i hela kroppen när jag tänkte på hur jag skulle formulera ett svar. En kollega som iakttog mig och som sett mig under tid på jobbet…kom fram och sade: ”Du Milla….jag ser tecken hos dig…du är på väg rakt in i väggen! Gör något NU!”

Chefen nickade instämmande och jag kunde väl egentligen bara hålla med för den här kollegan visste vad hon pratade om.

Vi lade om mina uppgifter fullständigt så jag skulle få en chans till återhämtning. Jag fick fundera på vilka uppgifter som JAG tycker är roligt och det här med utbildning har jag alltid brunnit för. Så vi kom överrens om att jag skulle börja med att hålla 1-timmeskurser med det här demo-kitet som jag hade snickrat ihop.

Veckorna gick och jag höll faktiskt den här kursen en 8-10 gånger och den var en succé.

Men hur mådde jag nu då? Jag kände av en svag svag förbättring i mig…men jag klarade inte av att vara med på ett möte mer än 30 minuter. sedan var jag tvungen att lämna. Och att få frågor på mötet fick det att slå bakut inom mig. Jag ville bara fly. Gömma mig….få bort smärtan som uppstod.

Vad hände mitt i allt detta? Jo…den 8:e februari fick jag ett brev från Socialstyrelsen där det står att de fastställer att jag tillhör kvinnligt kön och att jag har fått tillstånd att göra oeprationer i underlivet och att Skatteverket nu får i uppdrag att ge mig ett nytt personnummer.

Jag blev ju givetvis JÄTTEGLAD över detta underbara besked!!!! Men HUR skulle jag orka med att uppdatera och ändra mina nya personuppgifter i alla system i samhället?

En helg så blev jag tvungen att använda mig av den här lappen. Det var sådan kö att jag aldrig kom fram. Det var jobbigt. Tårar kom i floder den kvällen.

Jag försökte hålla humöret uppe…tränade på…

Så kom tiden då jag skulle åka upp till Dalarna. Jag orkar inte skriva om detta för det gjorde så ont i min själ. Jag grät i bilen på vägen hem och hade ramlat ner igen.

Strax därefter kom brevet från Skatteverket och jag hade fått mitt nya personnummer.

Jag var nedbruten, hade fortfarande självmordstankar, grät på jobbet, orkade inte läsa ett mail, klarade inte av möten.

VAD gjorde jag då? Jo jag ÖKADE tempot! Jag tänkte att detta kommer inte att fixas av sig själv utan det är JAG som måste ta tag i detta och det är viktigt för jag vill att detta med banker, autogiron, medlemsskap, recept på mediciner, högkostnadsskydd etc ska fungera.

Jag kom att BO i telefon under 4 veckor. Jag fick PRESSA igång mig varje dag att ringa runt och jag fick flänga till olika bankkontor…och liksom bara GJORDE det…utan att tänka. Orkade inte tänka….Det är helt vansinnigt hur OSMIDIGT systemet är utformat!

Till slut när dessa fyra veckor hade närmat sig sitt slut så var jag så trött att jag inte orkade med ens detta längre. men jag pressade mig ändå. Till slut blev jag klar. Kände INGENTING! Var helt tom!

Försökte att pigga till mig med att köra ett monsterpass på crosstrainer…2 timmar och 2018 kcal. Pust!

Nu är vi inne i april detta året.

Satt i bilen en onsdag tror jag det var…på väg in till jobbet. Jag hade så otroligt svårt att motivera mig till att gå upp på mornarna…jag ville liksom inte leva längre…men ville inte heller dö.

Nu kan jag berätta att jag hade nått ett tillstånd som var oroande…riktigt oroande.

Lyssnade på ”Händerna mot himlen”, ”Krig”, ”Svarta moln”, ”Easy Come, Easy Go” med Petra Marklund. Dystra låtar allihop. Jag satt och tittade utmed vägkanten när jag körde…..iakttog stolparna…klippväggarna…de branta dikena ner med kraftiga träd som mötte….

”Åååååhhhh vilken befrielse att bara försvinna. Tänk att bara dö. Gud vad skönt!”

Så var mina tankar…och…de skänkte mig en sinnesro…jag blev lugn av att tänka dessa tankar. Jag längtade efter att dö.

När jag kom till jobbet så grät jag igen. Messade med chefen över datorn (han var inte på sin plats just den dagen) om vad som hade hänt på vägen till jobbet. Han bad mig kolla om de hade en tid på företagshälsovården.

Ringde dem och pratade med samma sköterska som jag pratade med när jag sökte hjälp för alkoholen för drygt ett år sedan.

Efter att ha berättat vad som hänt och hur mina tankar går….så fick hon mig att LOVA att åka till psykisatriska akuten på Kungälv sjukhus och om de inte kunde ta emot mig där så skulle jag åka till Östra sjukhuset.

Jag lovade. Jag åkte. Jag pratade med en sköterska och med en läkare och de övertalade mig! Jag blev inlagd på direkten! I Kungälv!

Detta var all packning jag hade med mig…men när jag var där…inne på rummet…hade precis duschat….fått på mig rena sjukhuskläder…..då brast det. Det var så otroligt skönt att få känna mig omhändertagen. Efter alla dessa år med kamp! ÄNTLIGEN!!!!!

Jag bara föll ihop inombords och släppte taget. En MASSIV trötthet kom att skölja över mig den närmaste tiden. Tårarna rann! Jag ville bara sova men försökte hålla mig uppe. Mina föräldrar kom upp dagen efter jag blivit inlagd och de bodde i mitt hem några nätter. Om ni VISSTE hur mycket jag älskar er! Ni är BÄST!!!!

Men vi var ute på en liten promenad runt sjukhuset efter några dagar och jag kände mig rädd. Jag kände att jag vågade inte lämna sjukhuset. Vågade inte komma hem. Sjukhuset var tryggt. Jag behövde vara kvar på sjukhuset ett tag till. När jag kom tillbaka till avdelningen (hade fri permis enligt överläkaren) så kändes det så otroligt bra att höra dörren låsas bakom mig.

Personalen på avdelningen var helt fantastisk. De verkligen brydde sig om mig. Jag blev tilltittad varje halvtimme de första nätterna när jag låg och sov. Självskadeönskan hos mig var HÖG när jag kom till sjukhuset.

Det kändes tryggt att se detta när jag skulle duscha

Jag fick fina blommor via blommogram och så fick jag besök av tre olika vänner plus ännu mer blommor. Ni är alla underbara! KRAAAAAAAM!!!!

Min kropp började nu visa tydliga fysiska reaktioner på all den press jag varit utsatt för. Det syns inte på denna bilden för jag har maskerat det med lite smink….men jag hade fullt med rödblommiga utslag runt ögonen, halsen, armarna. De kliade och var ömma.

MITT i allt detta så var det ju även en önskan från sjukhuspersonalen att jag skulle försöka tillfriskna så snabbt som möjligt. Att bli sjukhusboende för länge är inte bra för hälsan. Så jag hade satt upp olika delmål inför utskrivningen en vecka framåt. Jag var inlagd i drygt 2 veckor.

Men jag hade ju lovat att vara med på ett event på jobbet som handlade om mångfald. Jag var inbjuden att prata under 20 minuter om min resa.

Jag fick åka hem dagen före och hämta med mig det jag behöver inför morgondagen. Det kändes läskigt att komma hem. Ville bara därifrån. Var rädd för hemmet för där hade jag just nu extremt kraftiga tvångstankar.

Men Dagen. Dagen då jag skulle till jobbet och prata. Jag kände hur TRÖTT jag var. De som jag samarbetade med på detta event visste om att jag var inlagd på sjukhus och kom på min permission.

Jag minns hur lugn jag var. Jag var så avslappnad. Kanske för att jag ville så gärna göra det här.

Det var några talare före mig och de var väldigt bra. När det blev min tur så hon som presenterade varje talare blev helt plötsligt allvarlig. Hon berättade att åhörarna nu skulle få höra något som kan vara jobbigt att höra.

Jag klev fram och tackade för inbjudan.

Sen satte jag igång. Det var ca 60-70 personer i salen och lyssnade.

Jag berättade min historia väldigt kortfattat…men NAKET. Snabbt med massa bilder med starkt innehåll…PANG! PANG! PANG! Det gick undan men tillräckligt långsamt för att känslan skulle infinna sig i den som såg…men inte mer…och sen nästa…och nästa nya känsla…intensivt.

Jag berättade om psykisk misshandel, gömma mig själv, vara alla till lags, alkoholmissbruket, traksserierna, påhoppen, mobbingen, att andra spottat efter mig, självmordsförsöket och mycket mer…och så nämnde jag att jag var här på permission från sjukhuset och psykiatriska avdelningen där jag just nu är inlagd.

När jag var klar så frågade jag om det fanns några frågor. Det var knäpptyst! Jag skulle kunnat höra en nål falla till golvet. Oj! Tänkte jag. Var det inget att fråga om? Var jag SÅ tydlig? En chef ställde en fråga och en annan undrade om jag ville komma till dem och prata längre fram. ”Gärna” svarade jag.

Det var kaffepaus direkt efteråt.

Det stormade fram människor och ville krama mig, prata med mig, stötta mig. Jag blev överväldigad! Vilken värme!!!

Fick sedan veta i efterhand varför det var så tyst. Det var flera som fick anstränga sig för att inte börja gråta. De blev så tagna av det de fått se och höra att de inte orkade prata med någon.

Detta slog hårt i mig…eftersom jag hade ju bara berättat hur verkligheten KAN vara för en transperson. Fick känslan av att ”vad är det för helvete som jag har levt i?” Jag blev ledsen igen.

Den verklighet som jag nu under drygt 50 inlägg har beskrivit för er.

En verklighet som kan döda. En verklighet som kunde dödat mig. Men jag hade tur. Jag hade vänner som såg mig, räddade mig….och någon kraft inom mig som fick upp mig på vägbanan igen där på motorvägen.

Efter detta event var jag fullständigt slutkörd och åkte till sjukhuset, duschade och lade mig och sov.

Efter 3-4 dagar så blev jag utskriven…då detta var en akutavdelning så är det bara de akuta åkommorna som de riktar in sig på. I mitt fall självmordstankarna och självskadeönskan. Jag önskade att jag hade fått vara där minst en vecka till…men men.

Överläkaren och hans team hade sett tydligt att jag har depression…och när jag fick läsa definitionen på depression så slog det mig att jag kan ha haft detta i 5 år. Jag som trodde att jag bara mådde lite dåligt.

Dessutom fick jag med mig diagnosen OCD. Den var ingen nyhet för mig men skönt att ha diagnosen så jag kan få rätt vård.

Så när jag lämnade sjukhuset hade jag nu totalt TRE diagnoser:

  • Könsdysfori
  • Depression
  • OCD

…och ska jag vara riktigt krass så är jag ju också nykter alkoholist.

Men jag lever! Jag står upp!

Så när jag lämnade sjukhuset en vecka in i maj så var jag OTROLIGT trött och tom. Jag hade fallit ner till vad jag tror var min absoluta botten.

Nu startade den långa vägen tillbaka…efter allt som slagit på mig genom årtiondena…all smärta, alla tårar….allt missbruk…allt mörker….

Efter att ha varit en envis pillermotståndare för min psykiska ohälsa, hade nu tacksamt tagit emot medicinsk hjälp. Jag ORKAR inte längre. Nu tar jag piller! Jag VÅGAR inte att INTE ta dem….för jag var så nära att ta livet av mig. Vill INTE hamna där igen.