Konsten att finna sinnesro

Jag berättade ju om det där stället jag var på 2014, som låg strax söder om Norrköping.

På detta ställe så öppnade sig något i mig som jag inte kan stoppa. Kan inte stoppa det och VILL inte stoppa det.

Att VETA hur bra jag kan må inombords…det driver mig så oerhört mycket framåt. Att finna den inre ron, sinnesron, friden, harmonin. Att inte bli uppretad över andra människors elaka beteende i de fall det inte går att påverka denna individ….eller styrkan att släppa fram ilskan och vara trygg i det och ryta ifrån.

Det är detta jag söker i mig. Finner jag detta så kommer jag ju även att finna harmoni i tillvaron. För EN sak vet jag med 1000% säkerhet, det är att omgivningen kommer alltid att vara som den ÄR, jag kommer alltid att möta nya människor med nya dumma idéer och tankar. Jag skulle ju dö av utmattning om jag valde att ta strid mot alla dessa.

Istället får jag jobba med mig själv. Hur jag finner den stilla friden inom mig mitt i stormen på utsidan. Jag vill kunna stå still, med slutna ögon, avslappnade muskler och andas långsamt med djupa andetag. Befinna mig i en liten sfär där stillhet råder och jag är trygg och stark oavsett vad som finns där ute.

När jag var på detta ställe så fick jag komma i kontakt med så många olika känslor i mig. Hat, ilska, rädsla, glädje, sorg, sadism….och alla känslorna är jag nu trygg med.

Vidare fick jag vara med om övningar som gjorde att jag fick reflektera REJÄLT över livet och dess innebörd. Övningar som jag gör ibland än idag. Då märker jag jag hur blind jag har blivit för vissa saker…och blir påmind på nytt…och kan få lite fräsch luft in i det annars ibland rätt innestängda utrymmet.

Jag tror även på att en måste vara beredd att möta det som gör som ondast, ta tag i det och KÄNNA det, bekanta sig med det, låta det få flöda fritt i kroppen….tills en har lärt känna sig själv. Så länge som en flyr från det som smärtar så försvinner det aldrig.

Jag har flytt på många sätt….men försöker sluta nu. Och den som jag försöker försonas med är även den svåraste – mig själv. Jag försöker försonas med mig som Milla och att Milla är den enda jag vill vara. Jag har så många fördomar om mig själv och jag ser på mig med elaka ögon. Jag ser på mig med de ögon som omgivningen ser på mig med…därför är jag så otroligt hård mot mig själv. Men jag VILL ju vara snäll mot mig!

I och med kollapsen i april i år så tror jag att jag fick en ärlig chans att börja om från NOLL när det gäller den mentala biten. En chans att försiktigt bygga upp tillvaron igen genom att smaka av känslorna för dagen, vad som känns rätt på djupet….känna av vilka val som ger den bästa eftersmaken. Eftersmaken av ett val, berättar för en om valet var bra eller mindre bra eller rent av dåligt. Det är då en FRIHET att kunna säga NEJ till de sämre alternativen.

Och vad innebär det att vara fri? Vad är sann vilja? Vad är godhet?

Jag har så himla många funderingar kring detta.

Om jag VILL gott, men handlar ONT…är jag då OND? Om jag är oförmögen att agera gott trots att jag VILL agera gott…är jag då ond? Om jag är i en situation där jag tillåter en annan människa att vara elak mot mig, och denna då är det (utan att jag bett personen om det)…är jag inte FRI då? Jag är så fri att jag tillåter den andre att låta dess brister ta över i denne…och jag står tryggt i mig själv. Detta borde vara den ultimata friheten. Att aktivt VÄLJA hur jag vill förhålla mig i olika situationer. Jag kan välja att bli fruktansvärt arg…och var ska jag då göra av ilskan? Ofta blir det ju som att bära runt på en glödande kolbit i handen och den enda jag skadar är mig själv. Vill jag det?

Om jag agerar ut i ilska och markerar tex verbalt, så tar jag ju aktivt ställning för mig själv. Sen när jag har gjort detta så är det en utmaning att inte låta det som triggade ilskan…få leva kvar i mig. Gör jag det så har jag ju inte valt för mig det snällare förhållningssättet till situationen.

Jag läste en bok där det beskrevs om hur fångar i nazisternas koncentrationsläger hanterade situationen. Vissa blev jättelaka mot sina egna i en chans att försöka överleva. Andra uppslukades fullständigt av helvetet och gick under ännu snabbare. Sen fanns det de som på något mirakulöst sätt lyckades finna ett förhållnngssätt som gjorde att de lyckades finna stunder av lättnad. Att en människa ens klarar av det går utanför mitt förstånd…VILKEN sinnesnärvaro!

Men…vi är alla fria att välja hur vi vill förhålla oss till olika situationer. DET är en frihet som INGEN kan ta ifrån mig och du!

Så…jobbet med att finna sinnesron i vardagen…det är nog den viktigaste uppgiften jag har framför mig i vägen mot harmoni och lycka.