Vem ÄR jag???

Idag har varit en jättejobbig dag. Jag har känt mig så trött och utslagen. Kanske är det värmen som gör det? Kanske är det sömnmedicinen jag tog igår kväll som gör det? Kanske är det något annat som gör det? Något annat som finns djupt därinne i mig som är så svårt att få tag på, greppa med mina händer, titta på det med mina egna ögon.

Jag har hela livet längtat efter att vara Milla. Men att vara Milla är allt annat än enkelt om jag väljer att visa det. Samhället ser fortfarande ner på mig, folk tror det är fritt fram att håna mig, göra mig ledsen…förhindra mig att vara fri i mig själv.

Att dag efter dag, vecka efter vecka, månad efter månad, år efter år…kämpa för min rätt att få lov att existera som den som jag är född som…det äter upp en innifrån. Det gör mig utmattad, ledsen och tårar kommer.

VAD har jag gjort för fel?

Idag på morgonen så såg jag ett fotografi på ett par som verkade glada tillsammans. De var en man och en kvinna. När jag såg bilden så väcktes en sådan enorm längtan i mig, en längtan efter att få ha samma frihet som de. Samma frihet att få uttrycka min kärlek, mitt utseende och mitt sätt att röra mig på. Jag har varit ute på olika ställen ibland och tagit en bit mat med andra efter jobbet. ÖVERALLT så stirrar folk! Dessa blickar är så jobbiga att behöva stå ut med. Vissa blickar är hånande. Jag skulle vilja sticka ut ögonen på dem!

Min själ känner sig hånad. Milla är ful! Milla är ett missfoster. Så får alla blickar mig att känna mig inombords. Jag gråter inombords men lägger på ett påklistrat leende för att spela oberörd. Ingen ser men jag gråter.

Men envist vidhåller jag vid min stig. Jag tränar numera i princip varje dag, jag har inte druckit en droppe alkohol på snart 13 månader, jag försöker komma tillbaka på en heltidsanställning, jag jobbar för att hålla självmordstankarna borta.  Jag kämpar mot depressionen. Jag kämpar mot tvångstankarna och ångesten. Jag kämpar mot Könsdysforin. DET GÖR ONT I MIG!!!!

Det finns olika hållpunkter framför mig som får mig att inte helt ramla ihop och bara ge upp.

I morse så längtade jag tillbaka till Micke eftersom han hade det så himla mycket enklare i att bara existera. Ingen i samhället hånade honom för att han var den han var. Men Micke var olycklig.

Micke visste att det var Milla som var den sanna. Micke visste också om vilket helvete Milla skulle kunna få om hon vågade sig fram. Men trots detta så valde Micke att kliva åt sidan och släppa fram Milla.

Milla hade valet att stanna kvar i tryggheten…och dö…och låta Micke lida….eller så kunde Micke kliva åt sidan och dö…och låta Milla komma fram….och låta Milla få lida. Hur jag än skulle välja så skulle jag få lida.

Men…om jag SKULLE jag gå tillbaka till Micke så VET jag att Micke kommer att sakna Milla…återigen.

Så…jag håller mig kvar på stigen som Milla.

Min kropp fungerar inte längre sexuellt så den har Micke ingen användning för längre. Kanske Milla kan få bättre användning av den?

Men jag känner att jag har så svårt för att bli tagen som en HON, som Milla! Jag placeras i fel fack ideligen och ses som en kille. FATTAR ni hur ont det gör….när jag gör ALLT som står i min makt för att visa att det är KVINNA jag är inom mig och som jag vill bli sedd som…och trots detta blir kallad för ”Han”.

Jag har ont i själen idag. Har tagit mig igenom så mycket…men är inte ett dyft lyckligare idag. Jag sitter här med gråten i halsen och längtar tillbaka till sjukhuset där jag blev omhändertagen. Jag orkar inte med den här hårda och kalla världen med så mycket hat.

”Fokusera på de som älskar dig!”

Försöker göra det men INGEN av dessa finns ju här och kan ge mig en KRAM, en långa varm tröstande kram….

…..hjälp……