44. Rivstart med en gång – uppbyggnaden startade!

OK! Nu hade jag tagit steget rakt ut i tomma intet och hade ingen aning om hur vandringen skulle bli med antabus och noll alkohol och vara tvungen att försöka möta alla demoner utan att kunna fly med alkohol. Jag var rädd.

Dessutom var min ekonomi fullständigt barkskrapad. Jag hade inte ett öre sparat. Jag hade massor av kreditskulder. Mitt hem hade börjat förfalla. Jag hade inte tränat på över ett halvår. Min kropp hade börjat bli sjuk pga alkoholen. Jag hade skenande ångest och tvångstankar. Jag låg på minus så mycket som jag får ligga på flexkontot på jobbet. Minus 80 timmar, 2 veckor, låg jag minus. Min kropp var rejält överviktig.

Jaha….och nu ska jag alltså försöka återhämta mig?

Jag lät min inre känsla styra mina val, inte min hjärna. Och om mina känslor ville jag skulle göra något så tillät jag det att ske så länge som det var lustfyllt. Så fort det inte var lustfyllt längre så upplevde jag en smärta och då stoppade jag för dagen. Den där rösten jag hade hört inom mig fanns med mig hela tiden och den var TRYGG! På något sätt så VISSTE jag i själen att NU kommer det att lösa sig…för NU lever jag i en lösning som JAG tror på.

Milla fanns med hela tiden. Hon var ju JAG.

De första 2 veckorna efter att jag tagit min första plastmugg med antabus, handlade för mig endast om att överleva en dag i taget. Jag fokuserade stenhårt på vad som skulle få mig att må bra IDAG.

På jobbet så började det dessutom närma sig semestertider. Jag var fullständigt skräckslagen inför att ha semester…NU! Jag pratade med min nya chef, som visste om precis allt i min resa fram tills nu. Jag sade att jag klarar helt enkelt inte av att vara ledig. Den precis startade resan med antabus gjorde att jag behövde rutiner varje dag ett bra tag framöver. Vi tittade på ett antal arbetsuppgifter jag kunde syssla med och fick ihop en lista.

Den sommaren kom jag att arbeta långa dagar och även på helger. Jag jobbade som en tok och jag som under några år hade jobbat fokuserat med EMC inom eldrivlinan i bilarna, satt och skrev ihop ett dokument med erfarenheter för andra att använda…så dubbelarbete kan undvikas. Den sommaren fick jag ihop ett massivt dokument på runt 500 sidor med massor av teknisk data och lärdomar. Det används idag av andra! Underbar känsla. Trots all problematik med ångest och alkohol så hade jag lyckats att hålla kvar vid den röda tråden på jobbet och vara vaken när det hade krävts. Fattar idag inte hur jag klarade av detta.

Jag hade nu dessutom väldigt många vårdbesök varje vecka. Fasta tider var tre dagar i veckan med totalt 4 vårdbesök. Dessa kom att utökas i antal till upp till 7 (!!!) vårdbesök på 5 dagar. En dag hade jag TRE vårdbesök! Så det var fullt ös med vården. Och att ta sig till vårdcentral, invänta sin tur, samtala med sköterska eller läkare och sen åka hemåt igen….det tar på krafterna. För att inte tala om vad psykologbesök gör. Där öppnar ju alla känslorna upp sig och det blir jätteintensivt. Det tar sin energi och ork.

Måndag: Nordhemskliniken på morgonen före jobbet och psykolog i Alingsås på eftermiddagen

Tisdag: Ibland Sahlgrenska, ibland samtal i Surte, ibland vårdcentral i Bohus, Ibland Lundströmkliniken i Alingsås

Onsdag: Nordhemskliniken på morgonen före jobbet

Torsdag: Ibland Sahlgrenska, ibland samtal i Surte, ibland vårdcentral i Bohus, Ibland Lundströmkliniken i Alingsås

Fredag: Nordhemskliniken på morgonen före jobbet

På jobbet så jobbade jag långa dagar och efter jobbet så åkte jag en sväng innan jag kom hem runt kl 21. Satte mig på balkongen med en kopp snabbkaffe. Kunde somna trots detta…troligen pga det lägre koffeininnehållet.

Därefter var det dags att äta något. Duschat hade jag redan gjort. Sedan sängen.

Efter ungefär en vecka i nykterhet så kom aptiten och hungern tillbaka. Det var första livstecknet i mig. Sedan började jag att intala mig själv att alltid börja dagen med en tallrik med müsli och naturell osötad yoghurt. Ville bygga rutiner som jag kunde bygga upp min tillvaro kring. Just detta att skapa mig rutiner har jag alltid haft enkelt för och att dessutom hålla mig till dem. Det är jag tacksam för. Men nackdelen är att jag har FÖR lätt att fastna i rutinerna så de till slut blir ett tvång. Det är INTE bra.

Efter ca 2 veckor började träningsinspirationen väckas till liv. Jag kände en längtan efter att börja komma igång igen. En dag så sade min kropp till mig: ”Idag vill jag träna!”

Då åkte jag och tränade efter jobbet. HIMMEL vad rostig jag hade blivit. Konditionen var på botten och på Crosstrainern som jag orkade köra 82 minuter på förr, orkade jag nu endast 5-10 minuter innan jag var helt färdig.

Men jag tänkte: ”Det är helt OK! Detta är ju starten. Det SKA vara så här i början. Det kommer vara trögt i ett bra tag framöver…men det är OK! Men nu GÖR du något som är RÄTT! Du avhåller dig från alkohol och ger kroppen en chans att återhämta sig med alla de nya aktiviteter du startar upp igen.”

Dessa tankar skänkte mig sinnesro och jag var bara lycklig över att ha kommit till skedet då det var läge att ta upp träningen igen. Träning…en aktivitet som jag vuxit upp med sedan jag var 8-9 år. Så för mig är träning ett sätt att njuta. Det underlättar!

Nu är vi i slutet av juli och dagarna tickade på. En i taget. Jag levde i känslorna och försökte följa dem stenhårt. Det var behagligt.

En dag så öppnade jag kylskåpet och fick mig en shock! HIMMEL vad sunkigt det är där inne. Detta hade jag inte sett under det senaste halvåret i alkoholdimmorna.

Jag slängde ut allt innehåll och körde igång. Var beslutsam.

NU kändes det betydligt bättre att fylla på kylskåpet igen. Jag kände mig fräschare, renare. En BRA känsla.

Föräldrarna kom upp på besök och vi gav oss ut för att leta svamp i skogarna. Jag tog med lite bacon och annat gott så vi kunde äta gott ute.

Jag började känns hur jag började kunna njuta av andra saker…även om ölen som normalt var med vid dessa tillfällen…saknades rätt mycket…sä sade jag till mig själv: ”Nu gör du NYA val. BÄTTRE val för DIG!”

Mer än så behövdes inte för att få mig att släppa ölen i mina tankar.

Antabus hade en utmärkt skrämseleffekt på mig! Underbart!

Så kom augusti. Nu skulle tempot komma att skruvas upp ännu mer, ja riktigt tokmycket mer.

Jag fyllde år den 8:e augusti och i present detta året fick jag ett startbidrag från föräldrarna. De sade att jag hade under så långt tid pratat om att jag vill ha en tvättmaskin i bostaden. Så jag fick ett startbidrag för att kunna komma igång med detta.

Jag tänkte på vad det var som jag nyss hade fått i present. WOW tänkte jag. Detta tänker jag INTE missbruka utan jag började titta runt efter tvättmaskiner på nätet. Det var ju en DJUNGEL! Jag tröttnade efter 3 timmar och åkte istället inom några stora varuhus för att kolla prislägena. Hittade inget märke och modell som kändes ”rätt” i magtrakten. Så åkte jag till ett annat, ett lite mindre ställe och där frågade jag om de hade tvättmaskiner i en viss prisklass. Javisst sade de. När vi gick och tittade så såg jag en maskin som såg trevlig ut. Priset låg lite högre men jag hade nu bestämt mig för att satsa på kvalitet så jag är nöjd en lång tid. Insåg även att jag behöver ju kunna torka mina lakan och påslakan efter en tvätt. Jag ville komma BORT ifrån källaren där jag kände mig så otrygg. Otrygg pga en granne som hade varit elak mot mig ett antal gånger innan jag tog denna på bar gärning och gav honom en skarp tillsägning. Denna granne kunde inte tolerera Milla.

Men på detta mindre ställe så tittade jag i ca 20 minuter. Sedan stängde de för dagen. Jag var där nästa dag och köpte varorna och beställde hemkörning och installation. Det gick undan! (Är supernöjd än idag) Jag hade i mitt badrum  ett stort otympligt badkar (som fanns där när jag köpte bostaden) med en massa slangar och elpumpar etc. Ett badkar som jag hade använt en gång om året…och som dessutom nu läckte lite överallt. Jag skulle höra av mig till affären och berätta när de kunde komma och leverera maskinerna jag nyss köpt.

När jag kom ut ur affären så hade jag taggat till rejält.

”OK…nu finns det ingen återvändo! Nu KÖR vi!…..igen!”

Så jag åkte raka vägen hem…det var nu fredag eftermiddag i mitten på augusti 2017. Nu ska här GREJAS!!!

Badkaret skulle UT! Jag hade positiva känslor i mig nu.

Det var alldeles för stort och tungt för att ta allt på en gång. Elefanten fick ätas i småportioner. Skruv för skruv. Hade ett enormt tålamod och lugn. Jag visste att om jag bara fortsätter i lugn och harmonisk takt så går det FORT.

Badkaret blev i fler och fler bitar som jag sorterade i kartonger ute i köket…för att enkelt kunna slänga allt på återvinningsstationen.

 

Till slut var det borta! Städade rent ytorna. Kändes så bra att ha frigjort denna yta som jag betalat för i drygt 5 år utan att egentligen använda det.

Nu var det dags att förbereda för maskinerna. Det var lite problematiskt då de förra ägarna hade gjort en del av ett förråd till en del av badrummet och det fanns inget högre sittande el-kopplingsuttag än det nere i högra hörnet. Jag var ju tvungen att hitta på ett sätt att förhindra så fukt kunde tränga in då det befinner sig i ett våtutrymme….samtidigt som ventilation finns för att förhindra kondens. Utrymet satt dock inte i de värsta zonerna. Rådfrågade en kollega som har elbehörighet. Då jag själv också har god vana med el så kände jag mig trygg. Utbildad elektroingenjör och läste elbehörighet…och har jobbat med el i stort sett 20 år…så jag jobbade på.

Fixade nya vattenanslutningar. Och då endast kallvatten behövs kunde jag slänga bort en slang och satte in en ny fräsch.  Har en vän som jobbar med VVS och jag frågade honom om det fanns några klassiska fällor att gå i när jag skulle ge mig på riktigt gamla anslutningar. Det var skönt att checka av detta så jag började köra på även med detta.

Jag började sätta upp maskeringstejp för att kunna rita på och mäta och måtta.

Började borra och täta med våtrumssilikon och fixade och donade. Nu var jag i mitt esse….och höll ångan uppe.

Bit för bit kom grejerna på plats. Elen till tvättmaskinen tog jag från en fas och den till torktumlaren från en annan fas. Ville fördela upp strömmarna.

….och till slut så ringde de mig från affären och undrade när de kan skicka grejerna. ”Ja ni ringer precis lagom för jag är precis klar med att ta emot varorna!”

De kom ett par dagar senare och det var en supertrevlig kille. Jag bjöd honom på fika för jag visste hur stressigt det kan vara att ha kunder flåsandes över axeln. Har ju jobbat som konsult ett antal år…så jag vet. Så jag ville istället ge honom lugn och ro. Det uppskattade han!

Trixade med avloppen från bägge maskinerna och fick till det på ett sätt som jag var nöjd med.

Det farliga med att göra detta var att jag nu började tycka att resten av bostaden var ett ruckel.

Men nu var jag på Nordhemskliniken igen och det hade nu gått 6 veckor i nykterhet. Nu skulle jag få veta de nya provsvaren som togs för några dagar sedan.

Jag var nervös.

Jag var inne på rummet med sköterskan och det är en väldigt trevlig kille. Han följer förresten det jag skriver här 🙂 Pratade med honom senast idag då jag var där för en dos antabus. Supertrevlig kille!

Han tog fram provsvaren på sin skärm och sade att de ser alla bra ut! Nu låg de inom normalspannet och bPET var bara kvar att få ner till 0. men fortsätter jag så här så kommer det att gå ner till 0…eller nära 0. ALAT och ASAT var kanonbra.

UNDERBART!

Jag hade tidigare hört av mig till Sahlgrenska och Endokrin/Medicin och sagt att jag vill få ett förnyat recept på Östrogenplåster då de gamla som jag haft i min byrålåda i över ett år hade blivit för gamla. Jag hade redan varit och hämtat ut de nya paketen och den dagen när jag var på bilparkeingen på jobbet samma dag på morgonen direkt efter besöket på Nordhemskliniken så:

Nu ÄÄÄÄÄÄNTLIGEN kunde jag starta resan med hormoner och börja bygga om min kropp så den mer och mer skulle passa in på Millas själ. Nu började den resan.

En STOR Milstolpe för mig! SOM jag hade kämpat i motvind och så många gropar jag ramlat ner i….under så himla lång tid. Men NU var jag där! ÄNTLIGEN!!!!

43. En reflektionspaus för att summera 40 år

Ok! Nu har jag berättat om hur mitt liv har varit från ca 6 års ålder fram tills för ett år sedan. Det har varit väldigt mycket mörker i min text, men så har jag faktiskt egentligen mått i min själ…på djupet. Jag har burit på en dysterhet, en sorg, en smärta som jag aldrig begripit mig på. Ungefär som att jag föddes med en sorg.

Till det yttre så har jag verkat vara en glad person som hade kompisar och umgicks även med några av dessa rätt flitigt. Men det vi sysslade med som kompisar var sådana där roliga, väldigt avslappnande aktiviteter som fick en att komma bort från sitt inre. Det var roligt samtidigt som det var en befrielse de stunder de varade. Bygga kojor, bygga lådbilar, gräva gångar i jordåkern där i närheten av där vi bodde…enkla saker.

Men någonting formade mig ju till att bli den jag är idag och var då…och det finns idag forskarrön som säger att upp emot 20 gener är identifierade som hänger ihop med könsdysfori. Så, mycket av mitt inre mående är inte enbart beroende på yttre omständigheter.

Men i takt med att jag blev äldre så blev tillvaron mer och mer mångfacetterad och därmed blev de olika kontaktytorna fler och fler för mig och hela alltet blev mer och mer komplicerat. Jag kände en längtan inom mig att vara någon annan än den jag var…jag ville vara en vacker kvinna! En ståtlig och vacker kvinna. Men jag kände mig bara så vanskapt…så klumpig…så…ovacker….

Träningsformen som jag föll för var orientering och terränglöpning. Dessa träningsformer var perfekta, eftersom här var det upp till MIG hur bra resultat jag skulle kunna prestera. Jag var inte beroende av någon annan på spelplanen som jag var när jag spelade fotboll.

Just att springa var för mig den mest underbara terapiformen av de alla…att vara ett med kroppen, andningen, pulsen…känna hur kroppen svarade fint, hur styrkan fanns i varenda muskel av min kropp….hur jag likt en maskin sprang både uppför och utför lika enkelt. Under de åren då jag var i den här formen så var hela symbiosen av god fysik, meditationen i springandet, friheten ute i naturen….som gjorde att jag trodde mig vara lycklig. Jag var fri ute i skogen…men jag var aldrig riktigt lycklig.

Hemma hade jag något som skavde och tryckte. Kunde inte sätta fingret på vad det var…så jag höll mig oftast för mig själv. Jag trivdes med att vara ifred, när jag VISSTE att jag inte var ensam.

Och denna meditativa träningsform hade ju en kontinuitet som styrdes mycket av orienteringsklubbens verksamhet under veckorna. Detta gjorde så att jag upplevde att min tillvaro var rätt bra….vilken den egentligen VAR…men mitt inre kom jag aldrig riktigt I kontakt med. Det var något som gjorde att jag medvetet höll igång hela tiden med olika saker…ungefär som för att slippa möta det som var därinne.

Med flytten upp till Mölndal och Göteborg så skulle resan mot mitt inre att ta sin början. Att det skulle komma att göra så infernaliskt ONT som det gjorde…..smärtan var så omfattande och den kom smygande från grunden jag själv stod på. Den kom inte som en vindpust från sidan eller ett stenblock som rasade ner över mig…nej, den kom som en smygande svart sörja som sipprar upp genom marken jag stod på och letade sig sakta in genom mina fotsulors hud. Smärtan kom att bli starkare och starkare i mig och till slut var jag helt uppslukad av den utan att begripa mig på VARFÖR den var där.

Då kom alkoholmissbruket in i bilden, all flykt.

Sedan kom separationen och att där och då inse att jag föll handlöst rakt ner i denna sörja som sipprade upp från grunden. Landade mitt i den svarta klibbiga sörjan och försökte lära mg simma i denna nya miljö.

Med en kamp för livet så höll jag näsan ovanför vattenytan…men bara knappt…med några olika intensiva ryck i ett försök att komma upp ur skiten.

Men våren 2017 så började jag sjunka och hade börjat ge upp på allvar.

Då kom den hjälpande handen som tog mig till Nordhemskliniken.

Nu när min chef hade visat en sådan omtanke och faktiskt brytt sig om mig som människa….det födde en sådan stark vilja i mig. En del säger att han var en sådan fantastisk chef där och då. Jag säger att han var en fantastisk medmänniska som visade kärlek och omsorg.

Men den vilja som nu hade fötts…en vilja starkare än jag någonsin har lyckats uppbåda..var skulle denna vilja få sin energi ifrån? Jag var ju helt slutkörd.

Jo, min egen själ. Den började att äta av sig själv för att få mer ork och detta skulle komma att bli mitt slutliga fall.

 

42. Omstart…

Söndagen den 2:a juli 2017 så var jag helt i upplösningstillstånd. Vad kommer att hända imorgon?

Jag klarade inte av att vara hemma utan tog bilen och åkte en kortare runda….Jönköping och tillbaka blev det. 40 mil var för mig på denna tid en kortare runda. Stannade upp en längre tid på en plats som jag brukade stanna till på när jag pendlade till Stockholm i och med jobbet.

Jag var här länge och reflekterade. Reflekterade över vart det nu skulle bära av….mitt liv…

Fram tills nu så hade jag i princip fått köra hela den här resan helt solo. Jag hade försökt att be om hjälp på så många olika sätt men antingen så begrep ingen mitt sätt att uttrycka mig på eller så orkade andra inte bry sig helt enkelt pga egna problem…eller av annat….

Jag bestämde mig här och nu för att skita i allt och alla. Bestämde mig för att inte hoppas längre.

Söndagen blev till måndag och jag var framme vid Nordhemskliniken strax före 08.30. Det var kö ut på trottoaren. Chefen hade inte hunnit komma fram i trafiken ännu.

Jag kände mig bara tom. Vad skulle nu hända?

De öppnade dörrarna och folk började traska in för att ta sin nummerlapp,. Jag fick också en. Där var mycket folk. Vissa såg hur fräscha ut som helst och andra var så illa däran att jag blev skrämd.

Jag fick sätta mig ner och invänta samtal med en läkare. Det var många som väntade.

Chefen var där nu också och han stod upp i korridoren. Vi pratade lite smått och jag minns inte vad vi pratade om.

Men bredvid mig såg jag människor som kanske var runt 50. Någon hade knappt några tänder kvar i munnen, en annan behövde rullator trots ung ålder…en del var magra som pinnar….och en satt på en stol i kortändan av korridoren och kallade på ett husdjur verkade det som. Jag tittade i korridoren för att se om någon hade med sig en hund eller annat….men där var tomt. Då slog det mig att jag har fått veta att en kan börja hallucinera om skrumpleverstadiet gått väldigt långt. Jag kände där och då:

”i det stadiet KUNDE jag ha hamnat och jag KAN hamna där….om jag inte gör något åt saken NU!”

Och lukten…det luktade gammal ingrodd svett och intorkad urin där. Jag fick se ÄNNU tydligare alkoholens mörka baksida. Den sida som aldrig målas upp på utekrogarna i den fina solen och alla leenden bakom alla solglasögon.

Jag bad chefen att följa med in till läkaren för jag ville spela med öppna kort. Satsade allt på ett bräde nu. Jag hade lagt fram alla spelkort på bordet, alla med valörerna synliga.

Vi satt där i drygt en timme och efter att jag hade berättat för läkaren om mitt beteende med alkohol så sade han att det enda som gäller för mig är Antabus. Det finns andra mediciner som kan minska suget men när jag har detta tvångsmässiga beteende så är det Antabus som gäller.

Där och då var jag livrädd för denna Antabus. Var så rädd att den skulle förstöra min lever ÄN mer. Nu fick läkaren försöka jobba med en patient som var mitt inne i en ångestattack och som skulle försöka våga ta KLIVET och lämna den ålande och skrikande alkoholdemonen i mitt huvud och i min själ. Chefen motiverade mig med att detta är starten för att kunna påbörja hormonbehandlingen som jag så mycket längtade efter. FASEN….min chef på den tiden var riktigt BRA på att prata 🙂

Till slut…efter femtioelva vändningar så sade ja: ”OK, jag gör det. Jag startar med Antabus!”

Hade precis förberett mig för att hoppa från avsatsen. Den var HÖG!

Läkaren skickade mig då vidare till nästa avdelning som låg lite längre bort i korridoren. Där skulle jag en annan nummerlapp och vänta på att bli insläppt till en av sköterskorna där som delar ut Antabus, som är en liten brustablett som löses upp i vatten och serveras i dessa pyttesmå vita plastmuggar. Rymmer de 1 dl?

Chefen var fortfarande med mig. Han pratade i telefon och jobbade lite.

Det blev min tur och jag klev in, utan chefen. Där fick jag prata med världens trevligaste unga tjej som hade min journal och hon började med att räcka mig alkometern så jag fick blåsa. 0.00 var det så jag fick ta antabus. Hon ställde fram muggen framför mig och nu fick jag panik. Alkoholdemonen skrek av plågor.

Läkaren hade sagt att när det kommer till mat så bör jag undvika de likörindränkta efterrätterna och även vinäger, då jag kan bli dålig av detta om jag tar antabus. Där hos sköterskan så blev jag skräckslagen.

”Vänta! Kan jag äta inlagd sill? Saltgurka?”

Hon blev själv osäker och var tvungen att fråga en äldre kollega i ett rum intill. Jag fick lugnande besked.

Efter att ha suttit där i 30 minuter och vridit mig i sådan beslutsvånda…för nu såg alkoholdemonen i mig muggen med antabus…och för demonen innebar detta att begå självmord. Så var det för mig där och då. Demonen som jag både hatade och älskade. Demonen som lockade in mig i rosa dimmor som egentligen var frätande och som skrapade bort min hälsa mer och mer….den enda väg som jag hittills hade märkt kunde dämpa mina smärtor….men bara tillfälligt…men ändå…

Jag slutade tänka. Tog ett djupt andetag, greppade tag om muggen och svalde. Smakade ingenting. Jag tog ett stort kliv rakt ut i tomma luften, ut över stupet.

Jag blev helt tom. Det var som en stöt som gick igenom mig.

Klev ut ur rummet väldigt väldigt tagen och fick ta en tredje nummerlapp. Den var för att ta blodprover så de kunde följa mig på min resa i nykterhet.

Vidare hade läkaren sagt att det är nu MITT ansvar att avstå från alkohol. För OM jag dricker alkohol med antabus i kroppen så kan jag bli riktigt ordentligt dålig. Antabus förhindrar nämligen att ett enzym i levern bryter ner acetaldehyd till andra restprodukter. Kroppen tycker INTE om acetaldehyd.

Det räcker med en lättöl för att jag ska må illa, få ont i magen, börja kräkas, få rödblommigt ansikte, hjärtklappning.

Om jag tar ännu starkare drycker så kan detta leda till blodtrycksfall, medvetslöshet och döden.

Detta besöket tog 3.5 timmar. Chefen var med HELA tiden. Efteråt så tog vi en gemensam lunch och jag åt som en häst. Efteråt åkte vi tillbaka till jobbet och satt utanför på en bänk och pratade om hur jag nu skulle gå vidare. Planer? Hur ska jag lägga upp helger etc?

Jag måste säga en sak. Det är helt och hållet tack vare chefens underbara stöd som gjorde att jag faktiskt kom till skott och började med Antabus. Jag berättade det för honom flera gånger längre fram hur mycket hans stöd där och då betydde för mig. Tackade honom.

Den kvällen körde jag runt i bilen och bara var.

Nästa morgon vaknade jag och det var som en STENBUMLING hade släppt från mitt bröst.

Jag kände samtidigt inom mig en röst som sade:

”Ha tillit, ha tro…låt allt ske i den takt det vill….inte som DU vill…ta en dag i taget…fokusera på det som är viktigast här och nu….en sak i taget….så kommer ALLT att lösa sig. JAG LOVAR!”

Jag kände mig faktiskt FRI!

Från den dagen hände något jag aldrig kunnat föreställa mig. Jag fick ett sådant massivt fokus på nuet och satte av i ett sådant tempo men ändå inte…och startade ett race som innebar att jag tyvärr körde mig ännu längre ner i botten än vad jag var i där och då….men jag gjorde även vinningar på resan. men priset jag kom att få betala…var för mig alldeles för högt.

41. Samtal med företagshälsovård och HR

Chefen ringde morgonen den 29:e juni. Jag var återigen bakfull. Han frågade hur jag mår. Jag hade nämligen för några minuter sedan lämnat återbud igen och sade att jag behöver vara ledig idag…igen. Jag svarade med den vanliga lögnaktiga frasen: ”Jag mår bättre idag…känner att jag är på G…kommer in imorgon” …detta var en torsdag.

Sen sade chefen ”Du, men hur MÅR du egentligen? Jag tror inte på dig när du säger att du mår bättre….du är frånvarande mer och mer, gör kortare dagar, kommer sent….hur MÅR du?”

Där och då bröt jag ihop och började storgråta i telefonen när jag satt där på sängkanten i min ynklighet och sade ”Jag mår skitdåligt! Jag  behöver hjälp…”

Det chefen sade då efter detta var det som fick mig att VÅGA bli räddad!

BRA! NU tror jag på dig! Men du…nu tar vi det härifrån, här och nu! Orkar du komma in idag? Jag kan försöka fixa en tid på företagshälsovården.”

De orden var för mig detsamma som att chefen satte sig ner på huk och tog min hand där jag nu låg…nere i rännan. Han MÖTTE mig.

Jag pressade upp mig ur sängen för jag kände att NU är det allvar. ÄNTLIGEN kände jag på något sätt. Jag fixade till mig och mådde aspyton av bakfylla. Trötta ögon och kände mig hur säckig som helst. Men orkade trots det sminka och fixa till mig….”The Show Must Go on….”

Masade mig in till jobbet och där var jag gråtfärdig. Träffade de andra kollegorna som tittade oroligt på mig. Jag var bara ett tomt skal där och då.

Chefen kom fram och han sade att vi hade fått en tid på företagshälsovården om 2 timmar från nu. Han sade åt mig att INTE slå på datorn utan bara sätta mig ner med en kaffe och försöka landa lite i stunden.

På företagshälsovården så fick vi prata med en sköterska som jag gillar. Där började jag gråta igen och bad om hjälp. Jag berättade att jag har försökt med så mycket för att hitta friden i mig…att jag även sedan i januari hade gått med i ett sällskap där vi stöttar varandra för att avhålla oss från alkohol. Jag berättade även att jag visste om ett ställe i Alingsås som heter Alefors, dit en kan få komma och få bo under 4-5 veckor, beroende på missbruksproblematik. Jag sade att jag ville dit.

Sköterskan och chefen tyckte att detta lät som en bra idé! Så efter att ha pratat under en timme så sade chefen att han skulle nu ta kontakt med HR så vi får lyfta den här frågan. Jag var helt slut. Var tvungen att sätta mig ner utanför byggnaden vi varit i under 10 minuter för att ens orka vidare.

Denna dagen stannade jag kvar på jobbet rätt länge. Lyckades hålla mig från spriten denna dag.

Nästa dag så skulle vi träffa HR vid kl 13.

Chefen berättade att han nu kommer att dra på rätt rejält inför HR om läget, för att de ska förstå allvaret.

Jag var nervös. Jag har varit med på möten med HR förr i andra ärenden som kamratstödjare (som jag jobbar som också) och vet hur det kan vara. Jag var beredd.

Det var en obehaglig start. Chefen och personalen från HR pratade. Jag satt bara tyst. När jag upplevde att det liksom bara stod still i diskussionen och det kändes som att detta med Alefors var inget att hoppas på. Då frågade jag om de ville höra vad jag hade försökt med för att komma på fötter. Det ville de.

Jag berättade om hela min kamp, om klosterbesöken, samtal med präst, träningen, gemenskapen jag gått med i, samtal med läkare på vårdcentral, försöket med rehabpersonen på jobbet för över ett år sedan, samtalen i Surte, att mamma bott hemma hos mig….ja ALLT.

Jag grät och jag var helt tom nu. Nu fick jag till svar:

”Du har verkligen försökt med jättemycket…men det är inte mycket som du har fullföljt!”

Jag höll på att explodera! V.A.D MENAR personen?!!!

Att kämpa med alkoholism är en livslång kamp, det är inget som en bara gör under 2 månader och sedan är det klart.

Vidare fick jag höra:

”Du har försökt med så mycket men inte lyckats. Om vi skickar dig till Alefors, som ändå kostar en 90 000 kronor….hur vet vi att det kommer att hjälpa?”

Där och då var jag en bråkdel av en millisekund från att ställa mig upp, drämma näven i bordet allt vad jag kunde och skrika åt dem. Jag var ursinnig av frustration. VAD KRÄVER DE AV MIG? VEM kan ge garantier för att en sådan vistelse kommer att hjälpa???? Jag hejdade mig inombords och sade istället med darrig röst:

”Just nu är riktigt förbannad på er!…..vad vill ni att jag ska göra? Jag ORKAR inte mer…HJÄLP mig…snälla!”

Det kändes bra att säga ifrån!

Men jag kände mig så otroligt maktlös. De hade ju sina regelverk att följa då de, liksom jag, är anställda och måste följa företagets riktlinjer och regler.

Jag reste mig upp och ställde mig med ansiktet mot ett fönster. öppnade det för att få in frisk luft i mitt ansikte…tårarna började rinna.

Det var helt tyst i rummet.

Då sade en av personerna från HR. ”Det var en väldigt fin artikel om dig på intranätet!” Jag vände mig om och tackade med tyst röst. Vände mig tillbaka mot fönstret igen. Vad skulle jag ta mig till? Var kan jag få hjälp?

Efter 5-10 minuter så satte jag mig ner och vi pratade vidare. De sade då att de generellt kräver av alla att de testar allt vad öppenvården kan erbjuda först. De nämnde då ett ställe som heter Nordhemskliniken.

”Vet du vad det är för ställe?” frågade de

”Ja, sade jag…men jag har aldrig varit där.”

”Ska du inte testa detta ställe?” frågade de

Jag som var helt urlakad på energi och fullständigt tom och orkeslös tittade ner på mitt knä, fingrade nervöst med händerna…och sade väldigt tyst:

”Visst kan jag väl testa detta ställe…men jag orkar inte ta mig dit. Någon får TA mig dit!”

Detta blev startskottet för min chef. Han gick ut ur rummet och ringde ett samtal. Efter ca 5 minuter så kom han in och sade:

”Det är fredag idag och de stänger om 15 minuter. På måndag öppnar de igen kl 08.30. Vi två möts där och då. Jag följer med dig som stöd.”

Efter detta så var mötet avslutat och jag gick ut alldeles tyst. De från HR verkade väldigt tagna de med. Chefen likaså.

Chefen och jag samtalade en lång stund denna dagen efteråt och försökte styra upp dagen. Han hade även fixat så jag kunde prata med en psykolog på företagshälsovården. Han var med även där.

Detta är nu den 30:e juni 2017. Den kvällen var jag helt slut, trött, förvirrad, rädd. Kände mig helt utlämnad åt andra krafter som nu skulle styra och inte jag. Den kvällen var den sista kvällen jag drack!

Reflektion från idag: 
Personalen på HR är väldigt varma människor, iallafall de jag träffade. Men de hade ett regelverk att följa och jag hade tydligen inte uppfyllt alla punkter för att kunna komma vidare i flödesdiagrammet och hamna på rutan ”Alefors”. Men där och då, det var inte det första jag tänkte på.

Och stödet från min chef. Underbart!

40. Försökte strida…men nu började kroppen att rasa samman

Bara 2 timmar efter att jag tryckt på ”Skicka”-knappen med anmälan så hörde HR av sig till min chef och berättade att de kommer att kontakta mig. Rubriken på min anmälan var ”Psykisk mobbing av transperson”.

Bara 3 dagar senare satt jag i möte med två kvinnor från HR och de ville höra min berättelse av vad som hade hänt. Efter att jag berättat så undrade de hur jag ville gå vidare med detta. Jag sade att jag såg ingen vinning med att anmäla enstaka individer…utan jag sade till dem att jag vill ha informationsspridning, att det pratas öppet om dessa frågor, synliggöra. På så sätt kan fördomar motarbetas. Avdramatisera detta med transpersoner.

De tyckte att det lät jättebra att jag ville bemöta det på detta sätt. De ville göra en artikel om mig på intranätet som skulle gå ut World Wide inom Volvo Cars.

”Vi är rädda om dig! Hur mycket vill du synas eller inte synas?”

Jag svarade ”jag kan träda fram med namn och bild. Jag har inget att dölja.”

De blev jätteglada över detta och de sade att då kommer även artikeln att extra stor slagkraft. Men de var oroliga och frågade en extra gång om jag verkligen orkar med detta.

Det anordnades med intervju och fotografier togs i min arbetsmiljö, i detta fall blev det i ett EMC-labb. EMC står för Electro Magnetic Compatibility. Det är ett labb med massa pyramidformade koner på väggarna och antenner lite här och var…och allt hermetiskt inneslutet i en STOOR plåtlåda 🙂

Artikeln publicerades och samma dag var jag lite nervös över att komma till jobbet….för jag hade ju aldrig satt ner foten på det här sättet förr.

HIMMEL vad min mailbox hade blivit full med positiva mail, hejjarop, tröstande kommentarer…..men…jag saknade faktiskt de där kritiska och ifrågasättande rösterna. De ville jag också nå fram till. Men de vågade väl inte skriva. Trist.

I korridorerna så kom folk och hejade, och på ett möte så var det en kille där som gav mig sådant beröm inför alla. Kände mig ju som värsta kändisen nu. Men kändis pga en trist incident.

Detta spred sig som ringar på vattnet och en person från Volvo Group hörde av sig. Han var representant för ett HBTQ-nätverk inom Volvo Group som heter v-EAGLE och han undrade om vi på Volvo Cars har ett liknande. Jag sade att ”jag tror inte det men vi är faktiskt på G och diskuterar just detta.”.

Så jag satte honom i kontakt med några andra som var i bakgrunden och stöttade mig.

Det hände så mycket nu och dels så var jag väldigt varm inombords av all uppståndelse….men….men bakom det där hektiska surret fanns ensamheten…missbruket…mörkret….

Så efter någon vecka eller två så hade surret lugnat ner sig och verkligheten inom mig kom ifatt och det gjorde så där förbannat ont igen.

Alkoholen var en ständig skugga som förföljde mig och jag verkligen HATADE den samtidigt som jag ÄLSKADE den. Men helgerna hade under de nu snart 5 gångna åren varit en plåga av ensamhet och ångest och smärta…och den var som vidrigast på helger.

Jag flydde…..slutade aldrig att fly…från smärtan….

Flydde ofta upp till Dalarna för där fanns det så mycket fin snö så här års…

Den vita snön och den varma solen fick känslominnena att skena och här på denna plats kom det floder av tårar för det gjorde så ONT i mig när jag kände det jag längtade efter så mycket men inte kunde greppa tag om det. Det var såååå nära kändes det som. Jag höll på att bli galen. Jag ville bara lägga mig ner i en sovsäck här och aldrig åka härifrån. I denna känslobubbla mådde jag bra.

Åkte en bit som ni kan se. Åkte västra sidan av Vänern upp och den utritade vägen hem. En normal flyktrunda för mig en söndag.

Försökte mitt i alltihopa att även stötta en vän och följde med denna till polisstationen för att göra en polisanmälan inom Hatbrott. Ett brott som transpersoner tyvärr utsätts för alltför ofta.

Jag flydde igen….nu ännu längre sträckor…för smärtan tilltog….

Jag tog mig ända upp till Siljansfors Skogsmuseum…bara några få mil från Mora. Ca 7 km före Mora så svängde jag av österut mot Västerås och sedan Stockholm – Jönköping – Göteborg och hem. En runda på ca 125 mil…på en och samma dag. Jag klarade helt enkelt inte av att vara hemma. Smärtan i mig var outhärdlig att vara ensam med….i lägenheten…..mellan alla väggar.

Jag tog pauser vid olika fina ställen och bara önskade mig bort någon annanstans…ville inte vara här och nu i detta livet. Jag ORKADE inte mer. Men jag fann ju ingen satans jävla utväg. Ett steg till….ännu ett…ännu ett…

Jag försökte återigen peppa mig med annat och nu grillning….givetvis var alkohol med i bilden.

Jag gav mig ut i naturen återigen för att försöka finna friden. De där böckerna som jag blivit tipsad om av prästen jag träffade på jobbet gjorde att jag ville reflektera på ett betydligt djupare plan än tidigare. Men ju mer jag grävde desto mer förvirrad blev jag. VEM ÄR JAG och vad är lycka för mig?

Jag märkte även nu att det började hända otrevliga saker med min kropp. Jag hade ofta ont i magen, fick röda utslag på bål och armar, håret började lossna….kroppen blev tjockare…jag inser nu att jag hade utvecklat leverinflammation pga alkoholen. Ett tillstånd som leder till skrumplever om det får hålla på länge nog. men detta gjorde inte heller att jag klarade av att sluta. Inte ens när jag SÅG att min kropp höll på att förfalla så kunde jag sluta dricka. Detta var ett fruktansvärt vidrigt helvete att leva i.

Jag försökrte att finna svar i rötterna….

Jag försökte att komma igång med träningen igen som jag nu hade varit ifrån i snart 6 månader. 6 månader pga att jag var fast i spriten. Men pressade mig en söndag att ge mig ut och gå….på fastande mage…i inte helt riktiga promenadskor….pressade mig till att gå 25 km och det tog mig 7.5 timmar. Jag kunde inte gå de sista 2 kilometrarna och det gjorde så satans ont i kroppen….men jag ville ha denna smärta för att pressa undan den själsliga smärtan.

Jag flydde upp till Karlskoga återigen för att söka friden…och här är bilder från joggingspåret som jag nötte varv efter varv när jag var ung.

Ännu mer flykt.

Nu kanske du som läser detta tycker att jag skriver väldigt mycket om flykt. Men jag säga detta att i princip VARJE helg under snart 5 år var en ständig kamp för att överleva till måndagen. Så jag flydde för att klara av detta. De senaste 5 åren har jag inte haft något fritidsintresse. De senaste 5 åren har endast och enbart handlat om att överleva…en dag i taget och ibland en timme i taget. Det var fruktansvärt. De 2 första åren efter separationen grät jag intensivt VARJE dag, De nästkommande 2 åren blev det tårar flera gånger i veckan men kanske inte varje dag….och det 5:e året var väl inte så mycket bättre det.

Så försökte jag förgylla min ensliga tillvaro ännu en helg genom att ta med mig picknick ut…

En god mat som smakade tårar…VARFÖR KUNDE JAG INTE HITTA GLÄDJEN NÅGON JÄVLA GÅNG skrek det inom mig

Så kom juni 2017 och det var en mäktig upplevelse av att nu se företaget flagga med regnbågsflaggor för första gången i dess historia. Stort! Det värmde mitt hjärta!

Jag hade under våren även varit invloverad i att starta upp ett nätverk på jobbet för HBTQIA+. detta började också nu att ta fart.

Men jag orkade inte längre….men jag pressade mig hårdare och hårdare….men kände hur min ork sinade rejält.

Så kom West Pride i Göteborg och jag var där med några andra. Bland annat med en kvinna från jobbet som stöttat mig så otroligt mycket under denna resans gång.

Men jag som människa? Hur mådde jag nu?

Jag mådde vidrigt dåligt. Allt kretsade kring hur jag skulle fly. Alkoholen hade mig i ett järngrepp. Smärtan inom mig ville aldrig vika en millimeter. Mörkret var så kompakt. Jag levde på konstgjord andning. Kroppen började falla samman. Jag bara gick och väntade på den stora feta smällen…önskade att den skulle komma….ville bara försvinna från allt.

Då KOM den!

En kollega på jobbet började bli ordentligt oroad för mig och bad chefen att ringa mig….NU!

Chefen ringde en morgon i slutet av juni och under det samtalet kom hela jag att äntligen kraschlanda. Nu lade jag mig på marken och gav upp!

39. Något i mig vägrade att ge upp…och så hände det!

Jag vet inte vad som fick mig att kämpa mig framåt trots alla bakslag, trakasserier, ångetsttacker, jobbiga och tärande psykologsamtal som fullständigt dränerade mig på energi.

Något höll mig igång. Som den där dumma envisa pingvinen som hela tiden reser sig efter att en har dängt till den. Ungefär så kände jag mig. Jag reste mig upp om och om igen…men jag vet inte varför jag reste mig upp…jag bara gjorde det.

Med en dåres envishet försökte jag peppa mig…en dag i taget. Det är nu november 2016. Jag levde inte för morgondagen. Morgondagen var för långt fram för att jag skulle orka med att tänka på den. Jag var i nuet…orkade inte annat. Allt fick bli som det blev. Försökte hemma att peppa mig….och det var oftast när jag drack som jag blev på bättre humör…för alkoholen fick smärtan att lätta.

Försökte klä upp mig och känna mig fin. Sexig.

Men spegeln var en lyckospegel. I verkligheten så blev jag tjockare. Jag drömde mig in i spegelbilden men hatade mig i den verklighet som jag faktiskt existerade i.

Jag försökte haka på vänner ibland. Men det var en oerhörd ansträngning för mig rent mentalt att göra detta. Missbruket plus depressionen (men jag visste inte att jag hade depression då…trodde bara jag mådde dåligt) gjorde att jag helst ville fly in i min ombonade parkbänk hemma och fly all smärta.

Men då jag verkligen orkade följa med ut så tyckte jag att det var helt underbart!

Som den här gången i november då jag följde med en vän ut och vi åt svampmackor ute i den fina naturen.

Då mindes jag ju hur otroligt mycket jag älskade att vara ute i naturen….i SÄLLSKAP….. Men att det skulle vara så svårt artt haka på trots att jag verkligen ville det något ofantligt…längtade så det gjorde ont. Jag blev vansinnig på detta!

Numera så var jag inom Systembolaget varje vardag! Jag styrdes av ett fruktansvärt tvångstänkande.

Varje dag med spriten såg ut så här:

Kom till jobbet och mådde skit…men tvingade mig till jobbet för jag vägrade vara hemma pga dåligt mående pga alkohol…jag fick skylla mig själv. Sade att aldrig aldrig mer…nu räcker det. Jag var nedstämd och ledsen över att ha druckit igår IGEN…hur jag förstörde min kropp och min hälsa.

Senare på dagen så började jag piggna till och då ändrade sig tankarna. Jag hade då redan hunnit övertyga mig om att läget var nog inte SÅÅÅ alarmerande…så jag funderade….

”hmmm…kan det idag vara bra dag att sluta dricka på? Det är ju ett primtal i datum idag….för jag kan ju inte sluta på en jämn siffra….eller ska jag sluta dricka den 24:e? Då kan jag ju varje månad ge mig en present den 24:e för de pengar jag annars skulle lagt på spriten…..eller ska jag ta dagen idag som är ett primtal som SISTA dagen jag dricker? ….hmmm…jo men så får det bli….IDAG blir sista dagen jag dricker….”

Så gick tankarna hela hela tiden. Och när jag väl kom in på bolaget så gick tankarna så här:

”Nu kan jag ju inte bara köpa en flaska vin. Köper helst en liten flaska vitt….för en stor flaska var för mycket…eller….nej det får bli en stor så kan jag hälla ut om jag vill…..men en flaska är ju ett jobbigt nummer….och ska det vara sista gången så vill jag smaka av något mer….det får bli lite whiskey också….och en jägermeister för sötmans skull…..En öl måste jag ha med….den som jag drack när jag bodde i Halmstad…för jag vill se den ölen som en symbolisk avslutning för starten…..och vänta nu….Gin vill jag också ha….blanda ut det med lite Martini Bianco…det är ju sött till….hur många artiklar blir det nu? 6! Hmmm…ska jag ta bort en? men vänta….med systemetpåsen så blir det ju 7 artiklar….och den påsen kan jag spara som minne från sista dagen…..och 7 är ett BRA nummer. Det känns jämt liksom i huvudet.”

Vid kassan så blev summan ofta någonstans mellan 500-600 kr.

När jag gick ut från systemet så upplevde jag hur fruktansvärt mycket jag skämdes och ville bara försvinna. Ville lämna tillbaka allt men kunde inte.

Så satt det en tiggare utanför butiken och hon ville sälja armband. Snacka om att jag hade dåligt samvete. Här sätter jag sprätt på hundralappar varje dag för en sak som bara bryter ner mig. Tänkte att om du kan slösa så på dig själv så har du allt råd att ge henne en slant för armbandet. Hon fick 100 kronor och hon sken upp som en sol.

Väl hemma så började jag med att hälla ut hälften ur alla flaskor för jag VILLE ju egentligen sluta dricka. Ibland tvångshällde jag ut alla flaskor utom 2 som jag behöll och drack av. Men oavsett hur jag än hällde ut så drack jag alltid för mycket. Innan jag gick och lade mig så hällde jag ut precis allt och tänkte….IMORGON…nu jävlar KÖR vi! Nu ska jag fixa det här.

Och så vaknade jag upp nästa dag och det hela upprepades….ungefär som på en dålig vidrig film.

När helgerna kom och söndagen gjorde entré så var det tomt hemmna i skafferiet och bolaget var stängt. De dagarna var hemska. Smärtan bara sprängde fram i mig. Jag hatade mig själv så mycket….grät för mitt misslyckande…grät för att allt bara gick emot mig.

Så försökte jag med en ny desperat handling. Nu började jag fokusera på den andliga kraften för att komma framåt….Jag sökte mig till ett kloster.

Det finns ett i Jonsered nära Göteborg. Jag åkte dit en dag efter jobbet och en vän följde med. Detta kändes annorlunda. Kunde jag finna ro och trygghet här?

Jag hade bestämt träff med en munk som heter Broder Mikael. Det var en mysig gammal byggnad som de bor i. Hela stället andades frid tyckte jag. Broder Mikael, jag och min vän gick in i ett rum överfullt med böcker av alla de slag. Där började jag berätta om varför jag var där…vad jag sökte.

Där och då efter att jag berättat och tårar återigen kommit så kände jag att det jag söker finns nog inte i det här samtalet heller. Det kändes som att det som fanns på detta stället var mer andlig vägledning och det jag sökte var något annat…något med mer konkret värme. Jag kände mig förtvivlad. Men jag gav det några mer chanser och åkte dit några mer gånger. En dag fick jag med mig deras egengjorda apelsinmarmelad. Har kvar den än idag.

Fick även med mig en bibel att läsa i. Blev rekommenderad att börja med Evangelierna. Har inte läst dem än.

Jag försökte även att sluta med hjälp av olika ritualer…magiska symboler osv…

Men dessa symboler gjorde ju inte att jag slutade dricka..inte heller klosterbesöken….det var något annat på djupet som så smärtfullt saknades.

Så en dag fick jag ett litet paket hemskickat. Jag blev jätteförväntansfull. Vad är detta????

Öppnade det och fann följande i…

Det var ett av mitt X:s barn som hade skickat detta! Om du visste hur mycket värme detta spred i mig. Jag blev jätteberörd! TACK underbara du! Jag älskar dig!

Men jag var ju så otroligt fast i skiten. Det var fullständigt omöjligt att bryta sig fri.

Jag tänkte att jag kanske behöver försonas med ett ställe jag hade oerhört fina minnen ifrån. Från mormor och morfars hem i Karlskoga. De är bortgångna nu. Jag åkte en runda som var runt Vänern och den var på ca 60 mil. Åkte den varje vecka en tid när vintern hade kommit med snö…ville försöka fånga denna längtan där uppe och ta mig med den hem så jag kunde börja må bra någon gång.

Men varje gång jag åkte därifrån så grät jag floder och kände mig så förtvivlad.

När jag kom hem så var jag övertrött pga allt körande och jag kände mig bara tom, tom, tom…och ledsen.

Jag försökte att åka till min bostad jag hade när jag gick ut som Milla för absolut första gången…ville fånga något där…

Hittade bara tårar där…

Jag åkte mil efter mil på vägarna och jag åkte LÅNGA sträckor…

Jag längtade bort till Milla…jag längtade bort till en tid då jag är lycklig…jag längtade längtade….men visste inte hur jag skulle fånga lyckan.

Jag sökte där det fanns snö…. 

Åkte till och med till Sälen över dagen bara för att försöka fånga den där må-bra-känslan….men kände sedan en sådan nedstämdhet när jag skulle åka hem igen…

Ville inte komma hem…

Jag åkte upp till Stockholm och tillbaka…bara för att besöka helvetesstället jag bodde på under 14 månader…för att försöka finna friden….

Jag försökte sitta i kyrkan och be för att finna ron…

…och nu är det snart vår året 2017…jag kämpade och kämpade och hade tankarna på att ge upp ett flertalet gånger…avsluta livet…men jag ville inte ringa 112 för då skulle jag bara bli skickad till psykakuten på Östra där jag blivit så dåligt bemött…så jag härdade ut en dag i taget.

Jag hade även kontakt med en präst som jobbet anlitade och hon och jag pratade många gånger. Hon var ett fint stöd för mig….hon fick mig att skaffa några böcker som fick mig att börja reflektera på ett rejält djup. Om vad det innebär att vara jag…att vara fri. Detta var nog en av de ytterst få saker som började att påverka mitt inre på djupet. Det tog ju sådan tid att jag inte märkte av några förändringar…mörker mörker mörker.

Så hände det. En dag i januari så hade jag tagit ledigt för jag var superledsen. Orkade inte laga mat men tänkte att jag ville åka in till en av jobbets lunchrestauranger som ligger utanför grindarna. Måste få i mig näringsriktig mat.

Solen sken och jag kom gåendes från en av parkeringsfälten som finns där. Det var väl januari tror jag. Jag var Milla som vanligt. Det var folktomt. Klockan var ca 12. Men på håll så såg jag 5 personer komma gåendes. De hade alla jackor som avslöjade var de jobbade. De var uppspelta och pratade glatt. Jag kände mig osäker och vågade inte möta dem i deras väg…så jag gick lite snett för att gå en bit ifrån dem.

När vi närmade oss varandra så var jag på helspänn. Lyssnade på varje ord de sade. Ville inte se dem i ögonen…orkade inte. Hörde ju inte orden exakt men jag hörde VÄLDIGT tydligt hur de alla tystnade när de såg mig och närmade sig mig. Detta var så typiskt. SÅÅÅ många som stannar av och tystnar när jag passerar. Detta får mig ju att känna mig så oerhört utittad.

Men när vi hade passerat varandra under fullständig tystnad…så hörde jag hur någon sade något med ”han där…”….En syftning som endast kunde vara riktad mot mig då det bara jag och dem där…och allihopa brast ut i gapskratt.

Känn på den ni och hur ni då skulle ha mått!

Jag blev så otroligt ledsen och detta gjorde så otroligt ont i mig. Jag gick in till lunchrestaurangen och vara bara en grå fläck….men jag pressade mig att gaska upp mig.

Den kvällen grät jag floder och drack mig full.

Dagen efter på jobbet så var jag FLY FÖRBANNAD och satte ner foten. Jag anmälde! NU JÄVLAR RÄCKER DET! Men detta var samtidigt ännu ett desperat rop på hjälp!

 

38. Frustration och hopplöshet

Jag hoppar tillbaka någon månad i tid från då jag var på psykakuten.

Jag glömde nämna en viktig sak som skulle komma att påverka mig något massivt i en lång tid framöver.

I processen när en går igenom vårdprocessen som transsexuell kvinna innehåller en himla massa olika steg. 2013 togs lagen bort om tvångssterilisering om en ville göra en könskorrigerande operation.  Den här lagen kom till 1972 och så vitt jag har förstått så kom denna lag till för att de ville förhindra oreda i släktbanden. Inga medicinska skäl angavs. Hur illa låter inte detta????

2009 ansågs det i Sverige inte längre vara en psykisk sjukdom att vara transperson. En synvinkel som WHO delade först i år, 2018!!!!

Varför denna avsky mot transpersoner? Vad har vi gjort för fel? JO, vi bryter mot den förhatliga NORMEN. Jag HATAR normen! Den som är baserad på vita heterosexuella män!

Men…nu började jag denna resa strax efter detta beslut togs om att häva kravet på tvångssterilisering och istället för att tvinga sterilisera mig, så blev jag istället erbjuden att få frysa in mina spermier.

Först åkte jag till Sahlgrenska för att ta de obligatoriska testerna för bland annat HIV och Hepatit. Dessa tester visade sig vara negativa, dvs jag var frisk. Men dessa tester togs precis innan semestern och sedan stängde avdelningen för reproduktionsmedicin. Fick höra att jag får tyvärr komma tillbaka igen till hösten och lämna nya prover. Det får gå max 4 veckor (eller något i den stilen) mellan provtagning och lämnande av spermier.  Inte jätteupplyftande.

Men augusti kom och jag åkte och lämnade nya prover ÄNNU en gång. Även dessa var negativa.

Då fick jag en kallelse till att lämna spermieprov. Jag kom till en avdelning där det fanns 2-3 olika rum där proverna skulle lämnas. Jag blev tillsagd att gå in där och lämna prover. Det finns plastbehållare att använda för att samla upp det i.

När jag kom in där så hade min HIV-rädsla börjat löpa amok.

”Här inne har flera före mig runkat och sprutat sin sperma. Var finns det eventuella rester? Vågar jag ta i någonting? Vågar jag ens ta en av dessa plastburkar och föra den nära min penis? Tänk om det finns rester av spermier från någon annan på dessa?”

Paniken var total. Att dessutom veta att det fanns porrtidningar i ett skåp att titta på när jag skulle runka kändes bara så otroligt obehagligt. Detta beroende som jag använt mig av förr för att komma närmare Milla. Ett beroende som nu ÄNTLIGEN ÄNTLIGEN var som bortblåst då jag nu VAR Milla. Jag öppnade inte ens skåpsdörren för att titta. Jag var äcklad!

”Jaja…bara att sätta igång då tänkte jag och slöt istället ögonen och mindes annat som var betydligt varmare än vad de där blaskorna skulle kunna förmedla.”

Efter allt var avslutat så kom ju givetvis penis emot den där plastburken och jag fick panik. Ångesten skenade och jag var livrädd för att ha fått någon sjukdom.

Pratade med en sköterska där ute om detta och hon lugnade mig väldigt bra.

Att göra detta och lämna dessa prover var så oerhört obehagligt för mig. Men jag gjorde det för att kunna frysa in mina spermier…för där inne i min själ, fanns en längtan efter att få ett eget barn att bry mig om, älska, vägleda genom livet….ja leva för.

Det gick några dagar och sedan ringde telefonen. ”No Caller ID” stod det i displayen och jag visste att det var från sjukhuset då.

Svarade.

Det var överläkaren på reproduktion som ringde.

Det hon sade fick mig att knäckas fullständigt.

”Jo, jag har sett dina prover och mängden vätska är normal….men…det fanns knappt något som levde….”

Mitt hjärta slutade nästan att slå. Jag blev blek och sjönk ner på en stol. Fick anstränga mig för att inte börja gråta.

Hon sade vidare ”Om du vill så kan vi gå vidare och undersöka varför det inte finns något liv. Men jag vill betona att risken för att det skulle bero på cancer är så otroligt liten att det brukar vi inte undersöka i första hand.”

Jag var helt tom.

”Ok….tack…jag får fundera på hur jag vill göra….” sade jag nästan mekaniskt.

Lade på luren och tårarna brast ut.

VAD IN I HELVETE VILL LIVET MED MIG???????

RÄCKER DET INTE NU?????

Bara slå på mig ännu mer! Bara misshandla mig! Kom igen! DÖDA MIG!

Den tomhetskänsla som sköljde genom mig var absolut vidrig!!!

Jag var så uppriven och förstörd för jag kände mig inte bara som en fågelskrämma som alla skrattade åt, blev aldrig kvitt mörkret i mig, ångesten ångade på, kände mig som sopor lämnade på tippen för jag var bara älskad som Micke….fasasden…inte som Milla…., alla trakasserier både på jobbet och privat, allt kaos inom mig…och NU…jag kan bara producera döda spermier. Jag är död inombords!

Det gjorde nu så fruktansvärt ont i mig och vi är tillbaka i september då jag även besökte psykakuten.

Vad fanns kvar att leva för? INGENTING! Så kändes det.

i samma veva som detta hände så hade jag i samband med mina samtal i Surte, berättat att jag upplever min tillvaro som fruktansvärt ensam och tärande men jag längtar efter sällskap.

Då fick jag ett erbjudande om att försöka knyta mer människor till mig genom en så kallat nätverksträff.

Den gick till som så att jag fick fundera ut vilka personer som jag skulle vilja knyta närmare mig i livet. De som jag såg som mina vänner. Sedan skulle två tjejer plus hon jag pratat med arrangera det hela. Jag tog väldigt tacksamt emot denna hjälp för jag gjorde nu allt jag kunde för att försöka hitta en väg framåt.

Jag började fundera på vilka jag skulle bjuda. Ville visserligen bjuda in hon som jag reste landet runt med…men hon mådde så dåligt själv och jag ville inte belasta henne mer. Det fanns några till som jag inte vågade bjuda in för jag var så rädd om deras egen hälsa.

Och sedan ville jag inte vara till besvär så jag bjöd inte heller in de som var mer långväga bort…som tex i Halmstad och Dalarna.

Men jag försökte att se vilka som jag under nu ca 20 år uppe i Göteborg hade lärt känna. Jag bjöd in till slut 17 stycken.

På denna träff som ägde runt i november 2016 tror jag det var, så kom det 10 personer. Kommer inte gå in på detaljer kring denna stund men efter allt var avklarat och vissa punkter hade satts upp så upplevde jag att detta mer blev som ett projektarbete. Det som sades genomfördes…men efter det så upplevde jag det som att det bara blev öde igen.

Kanske det förväntades att JAG skulle vara aktiv i att ta kontakten…men just detta att vara aktiv var en förmåga som jag förlorade under 2015-2016. Jag hade gett upp hoppet. Totalt.

När då detta möte bara mynnade ut i egentligen tomhet så knäcktes jag fullständigt…igen…för jag klarade inte av att tänka rationellt. Jag levde i känslorna…och känslorna intalade mig att jag är ensam…att jag inte har någon nära vän….

Jag var otroligt ledsen över detta under lång tid och grät ofta. Vad skulle jag ta mig till? Tomhet, ensamhet….psykakuten dissade mig….alkoholen hade mig i ett järngrepp…sviken när jag öppet bad om hjälp för alkoholen….allt var bara skit.

Nu närmade sig även jul och nyår 2016….och jag var mer död än levande. Jag kan inte i ord beskriva hur trasig och tom jag var här och nu.

Livet kändes oändligt hopplöst….det verkade ju fullständigt HOPPLÖST att hitta någon glädje i detta liv….

Nu kom jag att försvinna in i alkoholens dimmor på allvar….och ÄNNU mer smällar skulle snart komma….smällar som gjorde att jag  blev tvungen att anmäla på jobbet!

37. Vägen till avgrunden tog nu sin start

Jag minns hur glad jag blev över beskedet jag fick från Lundströmmottagningen i slutet av 2015, om att jag nu har en diagnos som bekräftar att jag har könsdysfori…för det innebar att jag nu även skulle få vård via öppenvården.

Jag fick rätt snabbt en kallelse hemskickad där det fanns en tid för mig att träffa hormonläkaren (endokrin). Men jag hade ju hört att när en börjar ta hormonmediciner så kan sinnesstämningen kastas omkring. Jag vågade inte att det skulle bli ÄNNU värre än vad det hittills hade varit. Frågade de på Lundström om jag lunde vänta med att träffa läkaren. De sade att jag inte bör boka om denna tid för det är väldigt lång väntetid att träffa läkaren.

OK då, tänkte jag. Jag går dit. Nu hoppar jag lite tillbaka i tid med detta för detta var precis INNAN detta med Orlando nämndes. Mina värden hos läkaren vid detta tillfälle var bra så jag fick lov att påbörja resan med hormoner. Mitt BMI låg dock på maxgränsen….30.

Ok…jaha…var det inte mer? Så jag åkte till apoteket och hämtade ut mina östrogenplåster.

Men detta paket och det andra också…fick ligga i byrålådan och vänta…vänta tills jag var mer stabil i själen. Jag hade ju nu gått i ett par månader i samtalsterapi uppe i Alingsås.

Dessutom hade jag lovat mig själv att sluta med alkoholen INNAN jag påbörjar hormonresan.

Nu kom mitt fokus att helt handla på att försöka komma igång och starta mitt nya liv som jag alltid längtat efter…starta hormonresan nu när den över 1 år långa utredningen var klar. Skulle detta kunna bli en morot som skulle få mig att orka styra om mitt liv med alkoholen?

Nej……

Alkoholen hade fått mig i ett så lömskt grepp. Men gudarna ska veta att jag försökte verkligen att hitta sätt att fylla själen med värme istället för att fly med alkoholen. Men vad jag än gjorde så gjorde det så ont i min själ och jag grät ofta ofta. Inte varje dag numera men flera gånger i veckan.

Jag försökte fixa fint hemma med lite levande växter.

Men detta hjälpte inte. Dysterheten vek inte en millimeteer. I mitt inre fanns bara ett kompakt mörker.

När denna bilden togs var jag nygråten och fixat till sminket. Lade ut denna på Facebook i hopp om…ja jag vet inte vad. Jag verkligen SKREK efter att bli befriad från det mörker jag kände i mig.

Jag flydde även ut till skogs. Lade mig ute i skogen och sov och hoppades på att vakna av att allt det onda skulle vara borta.

Allt jag gjorde var i ensamhet, ödsligt och deprimerande. Samtidigt så var jag rädd för att ha sällskap för jag kände att jag då måste orka att vara sällskaplig. Jag ville ju bara ha en lång varm kram och en famn att kunna gråta ut i….i timmar.

Istället så drog jag till gymmet och körde på som en tok! Jag ville träna tills det gjorde ont i hela kroppen. Träna så smärtan försvann. Jag ville slita gymmets Crosstrainer i bitar, skrika ut min smärta och gråta ut min sorg.

Men detta hjälpte inte heller…och det är förbluffande att jag fortfarande orkade av att köra sådana här pass mitt i all skit med alkoholen. 82 minuter på Crosstrainer. Tydligen så sitter det kvar i kroppen en del från tiden jag hade som ung.

Jag försökte peppa mig med att uppdatera mitt pass så jag kunde ge mig ut och resa…

Men när passet väl var i min hand så kände jag att jag inte vågade resa. Vart skulle jag resa? Och resa ensam? Nej….det fick vänta tänkte jag.

Jag åkte långväga med bilen på kvällar och helger i ett desperat försök att hitta någon frid.

…fann bara tomhet och tårar.

Jag försökte leta mig ut till havet med en solstol, bra böcker och goda sallader….

Jag försökte samma sak men med skogen…igen…och igen…och igen…

…men den jävla förbannade smärtan ville inte försvinna!

Jag gav mig ut i skogen och försökte leta efter svamp….hittade drösvis…

…men all svamp blev bara ett hinder för mig. Jag orkade ju knappt att rensa det när jag kom hem. Rensade och frös in…och åt inte en endaste svamp. Kvar fanns bara tomhet…smärta…tårar.

Åkte ut till havet igen…nu började det bli riktigt allvarligt…

Hon som jag pratade med i Surte tyckte jag skulle försöka att måla mina känslor…kanske detta kunde hjälpa mig på fötter? Jag köpte ett stativ och lite målargrejer och satte igång…

Jag kände ingen lindring i detta. Jag ville bara slita allt i bitar. Ville skrika ut min smärta.

VARFÖR KAN INGEN HÖRA MIN SMÄRTA?????!!!!! HJÄLP MIG!!!!! NÅGON!!! SNÄLLA!!!

Jag flydde i ren panik rakt norrut till Dalarna för några dagar. Det kändes bra när jag åkte BORT från hemmet men det var en pina när jag åkte MOT hemmet. Jag VILLE INTE HEM!!!!!

Så en kväll hemma….kikade i en låda jag hade med papper och några pärmar. Det var så mycket myndighetspapper, pensionspapper, avtal och allt möjligt. Jag fick fullkomligen panik! Jag bara slet tag i allt, hivade in det i den öppna eldstaden och tände på…jag bara matade in papperslass efter papperslass. Jag SKET FULLKOMLIGEN i vad jag eldade upp! Bara IN med det!!!!

Min smärta den försvann inte…tomheten ekade om inte värre nu….VAD JAG ÄN GJORDE hjälpte ju inte! Och jag kunde inte bryta mig ur den satans jävla alkoholens grepp! Livet var fullständigt vidrigt, outhärdligt, värdelöst, meningslöst…..svart, sunkigt….det fanns INGET som jag brydde mig om……….

En morgon vaknade jag av att jag ville bara dö. Jag ville inte vara med längre. Nu är det dags att välja. Ta ett steg till eller begå självmord.

Jag valde att ta ett steg till och sökte mig till Pyskiatriska akutmottagningen på Östra sjukhuset i Göteborg.

Jag minns hur jag tog mig från bilen till denna mottagning som en zombie. Jag var ett tomt vandrande skal som bara ville bli hjälpt. Detta var sista chansen tänkte jag. Får jag inte hjälp nu så vet jag inte vad jag gör. Då kan jag göra något väldigt dumt. Tårarna rann nedför mina kinder när jag promenerade bort mot entrédörren.

En trappa upp låg mottagningen. Stod där i mjukisbyxor, rufsigt hår, osminkad och med röda naglar. Jag var ett vrak. Bakom de dubbla glasdörrarna såg jag hur en ur personalen såg på mig och tryckte på en knapp och det började surra i ett skåp intill mig. Jag fattade ingenting. Han kom ut och förklarade att jag måste lägga min ytterjacka och alla mina tillhörigheter där förutom telefon och plånbok. Detta kändes olustigt. Men jag gjorde det.

Sedan fick jag komma in och de två dörrarna låstes bakom mig. Fick veta att jag kommer inte bli utsläppt innan en läkare fått undersöka mig (eller vad en ska kalla det).

Fick rätt snabbt träffa en sköterska som ställde en del frågor om varför jag var där. Då bara brast det. Tårarna de bara rann utmed mina kinder och jag blev helt blöt i ansiktet. Det var så underbart att få känna sig sedd, få känna sig omhändertagen.

Efter samtalet så gick jag ut i väntutrymmet och satte mig på en stol för att invänta läkaren. En sköterska kom och lade en filt över mig. Jag grät.

Det jag såg där inne var rejält utslagna människor. Människor som skrek och var våldsamma, människor som låg i sina egna spyor och var helt utslagna, människor däckade av droger….det var en rejält omskakande miljö att komma i kontakt med. Men jag kände mig trygg. Jag kände ett sådant hopp här och nu.

Efter några timmar så fick jag träffa en läkare. Han frågade en del och han sade att jag nog har utmattningssyndrom. Sedan så började den jäveln att börja intressera sig för hur hormomedicinerna skulle påverka min kropp….och jag hade ju sagt till honom att jag inte ens hade börjat med dessa mediciner ännu! Jag kände mig så osedd!

Blev utskriven direkt och hemskickad med en karta med 6 piller Atarax….och med beskedet att jag får söka via en vårdcentral för de är bara en akutmottagning här och kan inte ge ut några remisser.

Jag lämnade detta ställe helt tom. Vad hade hänt? 6 piller Atarax?

Vad ska jag göra nu?

Detta besök hade visserligen lugnat ner mitt inre såpass mycket att jag inte ville ta livet av mig….men min tilltro till vården och psykakuten var helt i botten.

En reflektion från idag; Idag inser jag att detta katastrofala bemötande berodde nog på att jag träffade en läkare som inte kunde PRATA med människor i psykisk dålig hälsa plus att avdelningen är hårt belastad och nedskärningar har skett. Men detta visste ju jag inte där och då….

Så vad hände nu då?

Förresten….tron och hoppet om att hitta en kärlek hade nu dött inom mig. Jag hade bestämt mig för att det var enklast så. Jag dödade detta inom mig.

Men….nu skulle nästa smäll komma som återigen fick mig till att vilja ta livet av mig!

 

36. Försöker desperat att få hjälp!

Under tidiga 2016 så kände jag hur alkoholen började få en mer och mer nedbrytande effekt på mig, kände även hur alla kontinuerliga trakasserier bröt ner mig långsamt långsamt….plus tvångstankarna…plus ångesten…det började bli alldeles för mycket.

Jag satt och funderade en lång stund en dag på jobbet. Jag kände hur fel allting var i livet för mig. Jag kände hur vilsen jag var…hur maktlös jag började bli över hela situationen. Så jag beslöt mig för att det får bära eller brista. Hade redan arbetat upp en väldigt bra relation med min chef.

Gick fram till honom och sade ”Du NN…jag skulle vilja prats med dig några minuter. Har du tid?”

”Javisst!” sade han och vi traskade iväg till ett ledigt mötesrum i närheten av där vi satt.

Vi gick in och dörren stängdes automatiskt bakom oss. Det var ett stort rum med många stolar utefter bord formade som ett U. Vi satte oss i ena hörnan. Ljuset var kallt och vasst. Jag kände mig exponerad, blottad.

Jag började prata

”Jo…du vet säkert att jag har haft det jobbigt med min resa som Milla med alla tråkigheter från olika människor och då främst utanför jobbet. Det som har varit på jobbet har jag hittills klarat av att hantera. Du kanske också har märkt att jag har varit lite trött i perioder.

Uhhh…det är jobbigt att berätta detta…men….AAAHHHHHH….jag…..jag har problem med spriten!”

SÅ VAR DET SAGT!

”HAR du? Det hade jag aldrig kunnat gissa! Fasen…hur mår du? Behöver du stöttning?”

Ungefär så reagerade han. Jag minns inte om det var ordagrant utan ta det för ett exempel för att ilustrera öppenheten han bemötte mig med. Underbart!

”nu hade jag just berättat för chefen att jag har alkoholproblem…..himmel vad nervöst…”

Men jag berättade att jag behöver hjälp. Jag inser att jag inte klarar av det här på egen hand.

Vi pratade ihop oss och han sade att han skullke kolla sig för. Det finns vissa personer på företaget som jobbar med dessa frågor.

Han fick till slut tag på en person som vi skulle träffa om några dagar, han, jag och den här tredje personen. SKÖNT tänkte jag. Nu kanske jag kan få hjälp med alkoholen iallafall.

Dagen kom och jag var såååå otroligt förhoppningsfull. Jag hade sträckt ut en hand på eget bevåg och bett om hjälp. Detta INNAN någon ens hade börjat misstänka hur det låg till.

Jag kom in i rummet där personen redan satt. Jag och chefen gick in och vi satte oss ner. Sedan blev det tyst. En stund.

Sedan började den här personen prata och frågade varför jag är här i detta rum nu. Jag förklarade så gott jag kunde.

Vad som sedan hände…

Den här personen fullkomligen attackerade mig med frågor som var ytterst obehagliga att svara på inför chefen. Personen körde på som en bulldozer och jag blev arg! Jag blev förbannad! Här BER jag om hjälp och vad händer? Jag blir anfallen och ifrågasatt och försatt i en jävligt obehaglig situation.

Mitt förtroende för den här personen som jag sökte hjälp hos fullkomligen störtdök ner i avgrunden och ännu längre ner.

Efter en kort stund hade vi pratat klart och chefen satt kvar en stund med den här personen. Efteråt sade jag till chefen att den här människan vill jag inte ha hjälp av. Inte av en människa som bemötte mig med sådan obefintlig respekt och i den utsatthet jag faktiskt var i.

Jag sjönk nu ner väldigt djupt i mitt dåliga mående och kände att allt bara var skit. JAHA…om detta är den hjälp som finns att få…här…nej tack. Men jag hade bestämt mig så jag gick till företagshälsovården där jag blev betydligt bättre bemött. Nu var det egentligen så att jag hade suttit på företagshälsovården och gråtit och bett om hjälp. Jag var i depserat behov av hjälp.

Där rekommenderade de mig att gå till min lokala vårdcentral och ta upp detta. Jag bokade tid och kom dit om några veckor. Träffade där en läkare som blev jätteorolig när hon såg hur jag fyllde i den audit som en får göra vid ett besök som detta. Hon ville sätta mig på antabus med en gång och ta en massa blodprover.

Jag var rädd för antabus. Jag lämnade dock blodprover men avvaktade med antabus. Inser idag att det var alkoholismen/sjukdommen i mig som spökade där. Läkaren rekommenderade även ett ställe som då låg i Surte. Det var ett ställe inom öppenvården. Där fanns kuratorer som samtalade med folk i olika beroendeproblematik. Jag ringde upp detta ställe med en gång och fick komma dit en kort tid senare.

Innan dess hade jag fått veta mina blodvärden och levern var ju rätt duktigt stressad kan jag lova. Ångesten skenade iväg på nytt. Började söka på 1177.se och andra vårdsajter om symptom på leverskador. Spider Naevi…små spindelliknande nystan av tunna fina blådkärl som syns tydligt på ytan på huden blev nu min största skräck. HIV föll undan….nu var det leverskador fokuset hamnade på. Detta resulterade i att jag nu skulle inleda en period där jag inte kunde se mig själv på huden eller i spegeln utan var tvungen att blunda vid olika moment och duscha i kolsvart mörker. Ett nytt helvete startade här.

Men så kom jag till detta nya ställe i Surte och mötte där en väldigt sympatisk och trevlig kvinna från Balkan. Vi klickade direkt i personkemin så att prata med henne kändes tryggt.

Även för henne fick jag göra en audit och hon såg på mig med förskräckta ögon. ”HAR DU KLARAT AV ATT GÅ TILL JOBBET NÄR DU DRUCKIT SÅ HÄR MYCKET” utbrast hon.

”Joooo…har kört på med en stenhård disciplin och slagit på mig själv väldigt mycket….Typiskt mig….tänkte högt….ska tydligen även vara bäst på att dricka hårt”

Jag kan väl säga att där och då startade egentligen min resa i kampen mot alkoholismen. Jag blev sviken när jag bad om hjälp och fick istället fixa den på egen hand.

Nu tror jag detta fatala misslyckande som var på jobbet beror på att personen som jag skulle få hjälp av gick in med fel mindset eller hade en dålig dag. Men denna dåliga dag drabbade mig stenhårt.

Så när jag berättade för hon på det nya stället om detta så bara skakade hon på huvudet.

Jag skriver inte detta för att anklaga någon…men jag var tvungen att berätta hur det gick till för att bilda en förståelse kring hur JAG reagerade och kände. Jag var skitledsen och nedtryckt men valde ändå att söka ny hjälp.

Men veckorna gick…och vi hade kommit överrens att först testa med den Fria Viljan. Jag trodde att detta skulle fungera…men jag insåg egentligen rätt snabbt att jag inte klarar av att bryta tankemönstret kring hur jag skulle sluta dricka. Jag kunde helt enkelt inte sluta.

Jag blev mer och mer ledsen, kände mig misslyckad som människa.

En söndagsmorgon i bakfyllan så låg jag i sängen och bara ville dö. Jag var ledsen. Jag undrade hur jag ska lyckas bli bättre igen.

Då kom jag på en fråga som föräldrarna hade ställt om och om igen:

”Finns det NÅGOT sätt som vi kan hjälpa dig på? Säg bara till så kommer vi!”

Vilka underbara förärldrar jag har!!!!

Den morgonen så slog det mig. Det FINNS faktiskt ett sätt som de kan stötta mig på. Jag hade hittills alltid tänkt att det är JAG som måste ta alla steg för att bli bättre. Ingen kan göra detta ÅT mig.

Men där så insåg jag ju att det kanske kan fungera om mamma är bredvid mig i början på denna resa så får jag lite mentalt stöd så jag klarar av att bryta den svåraste fasen. Det var ensamheten i bostaden som var det svåra att hantera. Jag var aldrig intresserad av att sätta mig på en krog och dricka.

Skickade dem ett SMS och frågade om mamma kan tänka sig att bo med mig i några dagar uppe i min bostad? Svaret kom i princip omedelbart. ”Vi kommer idag!”

Då började jag gråta. kanske jag äntligen kan bryta alkoholberoendet.

Jag hade nu verkligen blottat mig inför chef och arbetsgivare, inför läkare och kuratorer och inför föräldrarna. Jag skulle även komma att berätta för hela gruppen jag jobbar i…under tårar….DET var jobbigt.

Men hur skulle det nu gå? Skulle jag bli hjälpt och skulle jag tillräckligt med styrka för att orka ta mig framåt?

Jag kan säga att det höll i en månad. Jag kämpade på som en galning för att aktivera mig med annat så jag INTE skulle hinna dricka. Jag och hon som reste runt tidigare var över en sväng till Öland för jag ville hjälpa henne med skjuts då hon saknar bil. En släkting var döende. Det var en jobbig men samtidig behövlig andningspaus för oss bägge mitt i allt detta. men bara temporär tyvärr.

Öland är VACKERT!

Så minns jag att jag stod på Regnbågstorget under West Pride-veckan 2016 inne i Göteborg i Bältesspännarparken. Jag kände hur jag mådde bra. Kände hur jag var stolt över mina små delsegrar över alkoholen. Så kom det helt plötsligt ut ur högtalarna:

”Vi måste avbryta med ett meddelande. Vi har fött höra att en person har gått in på en HBTQ-klubb i Orlando i USA och skjutit ihjäl minst 50 personer!”

Jag blev som förstenad. Vad händer?

Där upplevde jag hur jag blev RÄDD för första gången i mitt liv som transperson. Jag kände mig helt plötsligt otrygg där mitt inne i centrala Göteborg. Det var en otrevlig känsla att vara rädd. Jag upplevde mig även allra högst oönskad som människa där och då….det var vidrigt!

Den dagen tog jag mig ett återfall och sedan var jag fast igen.

Innan allt detta startade så hade jag under våren ÄNTLIGEN fått möjlighet till att gå i terapi, i psykodynamisk terapi uppe i Alingsås. Det var psykologen på Lundströmmottagningen som under de samtal vi haft, noterat att jag skulle vara behjälpt av några olika terapiformer. En var objektrelations-teoretisk terapi och den andra psykodynamisk. Jag började på en psykodynamisk.

I början hade denna terapi inte hunnit bita så mycket. Mycket troligen pga att jag dolde mitt inre för mig själv genom alkoholen och då var det bara som att skrapa lite på ytan av lådan…inte öppna den.

Så under våren/sommaren 2016 påbörjade jag nu en ny vandring i den mentala tillvaron och jag kom att stå inför rejält tunga nedslående besked från vården vid olika tillfällen. Det var lite som att jag nu kände mig som en trasdocka som låg på marken och det var fritt fram att sparka på mig.

Ångest, rädsla, panik….en levande mardröm…

Tänk dig att din dag ser ut så här….

Du ligger i sängen och vaknar till och från…tankarna maler…”Var persiennen neddragen så en granne inte kan se in? Var dörren öppnad så en annan granne inte kan stå och kika in med teleskopkamera genom det andra fönstret? Var gardinen i vardagsrummet fördragen så en tredje granne inte kan se in via eventuella spegeleffekter från balkongdörren?”

Låter det knasigt? Orealistiskt? Inte för en som har OCD…tex jag själv.

Tankarna maler vidare…

”Tänk om någon granne lyckades se min lilla PostIt-lapp med koder till mailen vid skrivbordet där jag sitter vid datorn? Eller till FaceBook? Vad kan hända? Hugaligen om grannen har koden till min mail…då kan denna sätta upp tjänster och annat jobbigt utan att jag vet om det…i min mailadress. Tänk om grannen har mitt FaceBook-lösen…då kan denna ju logga in på olika tjänster via FaceBook.

Ångestkänslor börjar nu få fart…det känns riktigt jävla obehagligt…magen spänner sig…andhämtningen blir ytlig…oron ökar än mer…

”Måste kanske fixa detta. Men NEEEEEJ!!! Jag ORKAR INTE MER! ….men du måste ju….eller hur….gnnn…ja ja ja…”

Den där lilla miljarddelens av sannolikhet blir fullständigt logisk och sann i min värld. Den tar över ALLT! Sunt förnuft har nu väldigt svårt att råda.

Masar mig upp…trött…nedstämd och orolig…förbereder minutiöst hela bostaden så att jag känner mig helt trygg från insyn från alla tänkbara vinklar. Till och med speglar i hemmet är justerade i vinklar så de ser bort från den plats jag befinner mig på.

Startar datorn efter denna ritual….

”Gnnnn…så måste jag ju kolla datorn ordentligt innan jag kan sätta igång med alla ändringar jag ska göra. Är Bluetooth avstängd? Ve och fasa om någon snappat min datoras Bluetooth address…då kan de göra saker…är Bluetooth avstängd? JA…check! Är Mobile Hotspot avstängd? Ja. Check! Är jag uppkopplad mot rätt nätverk? Ja. Check! Är VPN på? Ja! Check! Är alla processer som snurrar ok? Kolla med ett program. Check. Hur är det med antivirusprogrammen? OK? Ja. Check. OK…rensa gammalt internetskräp. Stäng ner browser igen. Starta om igen. Starta upp sidan….logga in. Är Bluetooth etc på alla andra enheter också avstängda? Bortkopplade från nätverket? Ifall de inte är OK så vill jag inte att de ska sniffa upp något när jag skriver. Använder trådade tangentbord för säkerhets skull…..pust pust….allt OK nu?

JA….ok då loggar jag in…fixar….iakttar allt hypernoga…klart. Så tar vi nästa….”

Så här håller jag på i kanske 3 timmar….med absolut maximal koncentration…och sen när jag är klar så går ofta tankarna…

”Aaaahhhhh SKÖNT. Nu är det över. Ångesten lättar….då jag har kontroll igen…ok…stänga ner allt? Japp! Check. Ok…dubbelkoll med alla gradiner etc. Allt fördraget? Japp!

Slappnar av och går ut i köket för att göra mig en kaffe och känner en skön avslappnng men en hiskelig trötthet…..så ser jag….ytterdörren!!!!

”fan fan fan….var jag frame vid ytterdörren och låste upp den nu eller före jag satte mig med datorn….mina tankar är ett enda kaos nu…känner på dörren…den är låst….men jag kan inte övertyga mig om att den var låst när jag satt med datorn…..HELVETE….nu kan ju någon kanske ha smugit in i min bostad och fotograferat mig när jag satt där….och fick mina koder. HELVETE. HELVETE!!!!……får börja om igen……”

Vid det här laget är jag otroligt nedstämd, trött, ledsen och vill bara skrika ut min ilska over allt och alla. Denna JÄVLA OCD äter upp mig bokstavligen. Tårar kommer…

Och det här…det är ingen ovanlig dag…så här är det ofta ofta….men fokus är just nu på IT men tidigare har det varit på HIV och andra sjukdommar. Så här har det hållit på sedan jag var yngre än 10 år.

Jag har läst att obehandlad OCD ofta leder till depression….och att endast 20% av all OCD går över av sig själv. 4 av 5 behöver hjälp. Jag väntar nu på att ÄNTLIGEN få komma till en instans där de ger vård för OCD…för ni kan ju säkert ana hur detta fullkomligen DÖDAR all livsglädje i en…..och när det blir för mycket av denna OCD….ja nu börjar även då självmordstankar komma in i bilden som en skön flykt från detta helvete. För åldern på min själ känns snarare mer som 80 än som 45. Orkar inte längre…

….och när denna OCD slår till som jag nyss beskrev…att äta är inte att tänka på. Magen är för spänd för att jag ska orka äta…ångesten för stark…smärtan för hög…rädslan för påträngande. Innan jag åkte in på psykakuten i april i årså var jag fast i detta mönster i ca 2 veckor…och jag åt på min höjd bara en liten liten skål med ris och kyckling…vid kanske 23-snåret på kvällen….

Könsdysfori, OCD, Depression plus nykter alkoholist! TJOHEJ vad livet är festligt!!!!!