17. Slutet

”Vi måste gå skilda vägar!” …orden ekade inom mig och for fram likt vassa knivar och skar sönder själen så den blödde med svart blod.

Vad hade jag just gjort? Jag hade sagt något som jag aldrig trodde jag skulle behöva säga. Inte tillsammans med den här underbara kvinna som jag verkligen var beredd att dö för.

Jag var förkrossad!

Väl hemma i bostaden så berättade vi för hennes barn och vi började gråta i köket när vi satt runt köks-ön i det fina kök som vi hade jobbat så hårt med några år tidigare. Jag satt bara och kände mig som en dimma…en knappt synlig dimma. Vad skulle hända nu?

Vi hade även redan berättat för de vänner som bogserade oss hem.

Jag ville bara döööö den här dagen. Jag hade aldrig haft så ont i själen som denna dag (men det skulle komma att bli ofantligt mycket värre framöver) och jag såg hur min sambo satt som ett tomt skal och kämpade med tårarna. Hon har alltid haft svårare att visa tårar än jag och när hon nu visade tårar på detta sätt så var det riktigt riktigt jobbigt även för henne. Detta gjorde så oerhört ont i mig att se. Jag hatade att ha skadat henne på detta sätt. Men innerst innerst inne fanns en svag svag röst som viskade till mig. ”Du följer nu ditt hjärta…även om det känns som att du släpper henne för att du känner dig värdelös”. VILKET jävla hjärta? Jag hade ju inget kvar längre. Det dog den här dagen.

Vad händer nu då? Jag är nu helt förbluffad över hur vi hanterade det…men vi slog båda på en fasad och fortsatte att leva ihop som om inget hade hänt. Vi handlade mat tillsammans, skötte städningen tillsammans, såg på TV ihop…och höll om varandra….jag var helt förvirrad….men det kändes bra för jag slapp ta till mig verkligheten. Den fick liksom vänta.

Ett av barnen sade en gång: ”Jag är helt förvirrad….ni har brutit upp men beter er som om inget har hänt…”

Jag vet inte om detta var bra eller dåligt men vi båda insåg att det inte skulle göra saken enklare genom att bråka och försöka göra livet svårt för den andre. Jag älskade henne ju över allt annat!

Vi kom överrens om att jag skulle börja söka efter ett nytt hem och bo kvar tills jag funnit något nytt. Problemlösaren i mig kom igång på nytt och jag fick ny fart. Jag tittade först på hyresmarknaden och insåg att där var det nästan hopplöst att hitta något. Nåja, ställde mig i kö på en sådan där sajt för att hyra lägenhet. Det visade sig sen att det skulle vara betydligt mer lyckosamt att söka via sidor där man köper bostäder, tex bostadsrätter. Sökte efter dels radhus och bostadsrätter…och det fanns ju en del att välja på. Jag hade redan bestämt oss för att jag skulle bli utlöst från bostaden då vi ägde 50% var…så handpenning skulle jag kunna fixa. Men priserna…jag ställde in budgeten på ett lån som jag visste att jag skulle klara av ensam även om räntorna skenade uppåt. (Det tackar jag mig själv för idag).

Men det var något med alla bostäder jag såg som inte kändes bra. Jag ville ju liksom inte bara FLY in i ett ruckel. Ville ha ett hem också.

Det dök då upp att jag kanske kunde köpa en bostadsrätt via ett par bekanta som ägde en ihop men som inte bodde där. Jag hade redan varit i den bostaden och jag visste att den skulle jag kunna trivas i. Men det var inte den enklaste saken att få detta gjort. Vi körde utan mäklare. Vi kom överens om en prissumma och jag fick lånelöfte från banken. Nu skulle alla papper skrivas och jag hade inte en aning om vad som skulle skrivas. Tack och lov så har jag en underbar vän som jobbar som mäklare och jag fick väldigt mycket hjälp från henne. TACK min underbara vän! Om du läser detta så vet du att det är du <3

Nu var det dock ett litet prblem kvar. I bostaden som jag nyss hade köpt bodde det 2 unga killar. Jag hade sagt till säljaren att det får de sköta. Jag vill bara ha en bostad med nycklarna. Fick ett samtal om några dagar där jag fick höra ”Du vet väl att det bor 2 killar i din bostad nu? Du får ta hand om det annars får du de på köpet…” Ungefär så lät det. Jag blev förkrossad. Jag ORKAR INTE LÄNGRE! Började gråta. Jag ORKAR INTE!!! JAG GER UPP! Jag var helt slutkörd efter allt som jag behövde fixa på egen hand.

Ringde mitt ex och berättade med gråten i halsen. Hon tog tag i det och pratade med den som hade rint upp mig. De kände varandra. Det blev en jävla cirkus. De två killarna blev mer eller mindre utkörda och deras mamma skrev till mig och bad mig ge dem 1 månad till att kunna hitta nytt. Jag höll på att knäckas. Jag skrev till henne ett långt brev där jag förklarade allt. Hon tackade för att jag hade lyssnat. Jag var så trött på hela skiten och jag ORKADE inte kräva av killarna att de skulle städa bostaden när de lämnade den. Jag sade bara ”Ni behöver inte städa någonting…jag fixar det…”. Ville bara få lugn och ro.

Jag var inte i stånd att ta en enda strid nu. Jag ville bara få lugn och ro och få något nytt hem. Mitt X höll numera på och tjatade på mig att jag skulle lämna hemmet för hon ville kunna börja på nytt igen. Kände mig bara jagad. Oönskad.

Hemma så hade vi bestämt att berätta för barnen om varför vi skulle separera. Först nu var vi redo…eller snarare mitt X. Jag hade varit redo från dag 1, men hållit det gömt i 15 år av respekt för hennes önskan. Jag berättade att jag känner mig som född i fel kropp och vill leva ett liv som en kvinna. Hur togs detta emot?

UNDERBARA barn!

”VA! Var det inte mer än så?! Jag trodde det var något betydligt värre!” GISSA om jag mös vid den reaktionen. DÄR FICK DU! Kände jag mot mitt X…men samtidigt så visste jag att hennes vilja är inget jag kan styra över och hon attraheras helt enkelt inte av den del av mig som är Milla. Bara att se verkligheten och ta ett val…som jag nu gjort.

När våra närmaste gemensamma vänner fick veta så berättade de för sina barn. ”Har ni hört om Mikael?” och de reagerade direkt och frågade ”Har han fått CANCER?”. När de berättade hur det låg till så blev deras reaktion likadan som mitt X:s barn. ”Jasså?! Inget annat?”

Det var oerhört skönt och oerhört värmande för mig att få höra dessa reaktioner.

Mitt X fick från sitt ena barn höra ”Mamma, måste du separera från Mikael….han kommer ju bli helt ensam nu….”

ÅÅÅHHH Underbara du! Du är BÄST! Jag älskar dig!

Men tiden gick obönhörligt framåt och jag var mitt uppe även i byte av arbetsgivare. Under hösten 2012 så hade jag börjat bli lite jagad av en gammal kollega som nu var på Volvo Cars. Han ville ha över mig och bad mig att söka jobb där. Så nu var jag redan klar för jobb på Volvo Cars efter en del turer med intervjuer etc. Jag behövde verkligen få ett fullständigt miljöombyte.

Osäker framtid i vatten som jag inte ens vet om ifall jag kan simma i, nytt jobb, ny bostad…ALLT på en och samma gång. Jag körde på som en galning. Pressade mig till det yttersta. Jag SKA fixa det här! Jag bara SKA det!

Där hemma så blev vi mer och mer att bli som två kompisar och jag hade stängt av känslorna för att göra livet uthärdligt.

I början av Mars 2013 fick jag så nycklarna till mitt nya hem. Jag hade redan planen klar. INNAN jag så flyttar in ens en GAFFEL så ska jag renovera väggar och tak. Jag flängde runt och letade färg till väggar och tak, valde tapeter, beställde nya möbler…allt i ett rasande tempo…och mitt X som var villig att få ut mig ur hemmet ville hjälpa till så det blev gjort. Jag överraskade henne med att vara extremt effektiv i besluten. Butikerna avverkades i rasande fart. Jag orkade inget annat. Jag bara körde på. Bära eller brista.

Vi bjöd upp föräldrarna och vi bodde alla 4 i radhuset och renoverade på dagarna den nya bostaden. Efter några intensiva dagar var vi klara med all tapetsering och målning av väggar och tak. Föräldrarna åkte hem….och jag lade mig på kvällen och visste att: imorgon flyttar jag!

Morgonen kom och jag grät. Så det är över nu? Våra 15 år är nu till ända?

Stod med nycklarna i min hand….satt på trappan i hallen….grät….det gjorde så förbannat ONT ONT ONT!!!! Det var en mardröm!!! Jag DUGER inte som den jag ÄR utan bara som den jag anpassat efter omvärlden. Jag duger bara som Micke. Det är i Micke som jag hade allt mitt värde. I en person som inte var jag fullt ut.

Vi sade hej då och jag tog mig till min nya bostad. Parkerade bilen på grusparkeringen utanför…gick innanför entrédörren till den gemensamma trappuppgången i huset byggt på 50-talet. Gick 2 våningar upp och låste upp dörren och kom in i bostaden. Möttes av berg av flyttkartonger som jag fått hjälp med att forsla över. De låg staplade i köket, vardagsrummet och sovrummet. Sängen var redan uppmonterad och soffan i vardagsrummet likaså plus köksbordet och stolarna. Garderoberna som fanns där sedan tidigare var kvar i sovrummet. Jag hade basen klar.

Stängde dörren och låste.

Det var alldeles tyst.

Trycket inombords ökade lavinartat. Tårarna sprängde fram. Jag föll ihop på golvet. Klarade inte längre av att stänga ute verkligheten. Den kom ifatt…..och jag föll och föll och föll…långt ner i ett djupt mörkt hål där det fanns bara mörker. Tryckande mörker…stressande mörker….

Jag kände mig så oönskad, så utkörd, så värdelös, så ful, så ….så….

NU började det verkligt VIDRIGA helvetet. Allt annat fram tills nu skulle visa sig ha varit en fis i rymden.

Från denna dag så skulle jag komma att gråta intensivt i varje dag under minst 2 år.

16. Mitt livs svåraste beslut!

Det började närma sig jul och jag hade känslomässig panik inombords. Vad skulle jag ta mig till? Jag var helt vilsen. Mitt livs kärlek älskar tydligen bara den som är Micke. Men Micke är inte jag….jag är även Milla. Milla berättade jag om redan från starten i vårt förhållande. Duger jag inte längre? Har jag aldrig varit fullständigt accepterad och älskad? Har jag bara varit älskad för den som var Micke?

Jag hade så ont i bröstkorgen nu och tårarna kom ofta ofta.

FAN!!! HELVETE! VARFÖR KUNDE INTE DU TA BESLUTET????

Jag satt i min 1-rummare och tittade mig omkring. Där var FULLT med kläder, skor och smink. Allt som jag köpt på mig i ett desperat försök att få komma närmare kvinnan i mig. Samtidigt så visste jag att OM jag skulle tillbaka till vårt förhållande så var jag tvungen att slänga allt detta för detta skulle hon aldrig acceptera att jag släpade med hem.

VAD skulle jag ta mig till?

Problemlösaren kom igång igen.

Men vänta nu…jag behöver ju inte svara på stört när jag kommer hem…och jag kan ju hyra ett förvaringsutrymme på en sådan där uthyrningsfirma. Smart tänkte jag!

Så jag hyrde det minsta utrymmet och i omgångar körde jag ner till Göteborg och passerade detta ställe och lämpade av en del av lasten. Bit för bit så flyttade jag allt jag hade handlat på mig och förvarade det där. Den sista biten fraktade jag ner med min absolut sista resa ner till Göteborg…som vi kommer till senare.

Kände mig mer trygg nu för nu hade jag utrymme att andas igen och kunde ta beslut med ett mindre stressat sinne.

Så som alla andra gånger när jag skulle åka ner till Göteborg så var jag glad och längtade efter min sambo. Jag åkte numera oftast som Milla och jag åkte inom ett ställe i Göteborg och bytte om till Micke innan jag åkte vidare hem. SÅ stark var längtan efter Milla nu. Ibland bytte jag om ute i mörka skogen.

När jag kom hem vid sista nedresan innan årsskiftet 2012/2013 så kände jag att det var något som inte stämde. Vi var som två individer som levde under samma tak och den värme som jag längtat efter fanns inte där.

Vi hade bokat in oss på ett SPA-hotell över nyårshelgen och jag såg verkligen fram emot detta. I grund och botten så HOPPADES jag på ett mirakel den här helgen. Två nätter på ett underbart hotell med 3-rätters middag på kvällarna och med dans, plus SPA två dagar på raken och vi hade ett fint rum med stooora fönster ut mot havet. Jag betalade nog en 5000:- för detta. Men det var det värt för jag älskade henne så otroligt mycket.

Men jag kände mig otillräcklig. HUR ska jag lyckas få allt att fungera igen? Detta var ett problem som min problemlösningsförmåga inte kunde hitta en lösning på. Jag var utom mig av sorg. Jag VILLE inte tänka på valet jag var tvungen att ta. Det var ett vidrigt val att behöva ta. FAN FAN FAN!!!!!

Dagen kom och vi skulle åka ut till hotellet som låg några mil bort.

Jag var Micke där och då. Gjorde ALLT för att vara Micke så mycket det bara gick. Men jag hade mina rakade ben…som INTE var uppskattat….men hur skulle jag göra? Jag HATADE mina håriga ben…kände mig som fel liksom….Så jag kände mig aldrig helt som Micke…men Milla fick allt flytta på sig nu tänkte jag.

Vi kom fram på söndagen den 30/12 2012 runt ca kl 14-15. Det var ett grådisigt väder. Första dagen var vi ensamma…och den dagen var så tärande. Jag upplevde att jag aldrig nådde fram till henne och jag upplevde att jag hade inom mig en begynnande vägg som började byggas upp. Ville riva den…hatade den! Samtidigt så var det NÅGOT därinne….djupt djupt därinne som pratade till mig. Inte med ord utan med känslor. Jag fattade aldrig vad det var för känslor för det var kaos inom mig. Men jag förstår nu, idag, vad det var för röst. Det var Milla som ropade efter hjälp.

Vi njöt av de varma baden och den goda maten som fanns att köpa i SPA:t. Jag trivdes väldigt mycket i en jacuzzi som fanns utomhus. Det var skönt att sitta i det varma vattnet och känna svalkan  mot mitt ansikte. Jag försökte att inte tänka på något alls. Försökte att nå fram till min sambo genom mjuka beröringar. Hon höll mig på känslomässig distans. Jag mådde inte alls bra. Bet ihop.

Kvällen förlöpte rätt lugnt…mat, lite häng vid baren för oss båda och vi försökte båda hålla uppe en trevlig fasad. Det var ju nyårshelg trots allt.

Så kom nyårsafton och vi åt frukost. Jag svor åt mig själv för att jag inte stoppade med alkoholen lite tidigare. Ville känna mig pigg idag ju. JÄVLA ALKIS svor jag tyst åt mig själv. Kände mig så misslyckad och jag skämdes något oerhört.

Vi hade bestämt träff senare på dagen med ett par vänner och skulle fira kvällen ihop. Jag var uppslupen och försökte lura mig själv att tro att det skulle bli bra alltihopa och glömde av verkligheten och försvann in i hotell-mys-bubblan där inga problem finns just nu. Verkligheten kan liksom vänta tänkte jag.

Kvällen kom, vi åt mat och hade det riktigt trevligt. Alla ansträngde sig för att vara förlåtande och glada och försökte glömma problemen för kvällen.

Jag som är en människa som styrs mycket av känslor gick upp i denna stund och glömde av sorgerna…drack återigen för mycket. Inte så mycket att jag blev full på ett synligt sätt (tror jag)….

Kvällen blev natt och min sambo hade dragit sig tillbaka till rummet med en väninna och jag var kvar ute i vimlet med en vän. Hade dåligt samvete över att jag inte var med min sambo. Men jag ville ju vara ute bland alla glada människor.

Men vid ca kl 01 så gick jag tillbaka till rummet. Där inne så satt min sambo och hennes väninna. Fick frågan ”varför är du så full?” av väninnan. Jag blev arg och fräste ifrån med ”jag är inte så full!” ….missbrukarens första steg – förnekelse.

Jag lade mig och min sambo lade sig…vi sov i separata sängar. Jag låg och fipplade med telefonen och bytte PIN-kod för att låsa upp telefonen.

Vaknade nästa dag och mådde skit. Igen. Kände mig så värdelös. Försökte låsa upp telefonen och försökte med den gamla vanliga koden. Den fungerade inte. Vad i h-e tänkte jag. Sen mindes jag….ja just ja…jag ändrade ju koden inatt. Men vilken kod då? Mindes inte. Skämdes. Jag försökte och försökte och började bli utelåst av telefonens säkerhetssystem. Sen efter ett par timmar kom jag på den genom att jag lyckades minnas ett rörelsemönster över tangenterna. Skämdes ännu mer över mig själv.

”Varför var du så otrevlig igår?” sade min sambo. ”Vadå…jag var väl inte otrevlig?” svarade jag irriterad tillbaka. Nu mådde jag verkligen jättedåligt. Jag skämdes så mycket…ville inte vara elak mot någon ju!

Vi åt frukost som inte smakade gott alls. Jag var gråtfärdig. HJÄLP MIG!

Vi gick till rummet och skulle packa ihop alla våra grejer. Checkade ut och började traska mot bilen…den som jag pendlat i under ca 13 månader. Den var sliten. Silvermetallic.

När vi satt i bilen i fullständig tystnad så ville bilfanskapet inte starta. Jag kände bara ångesten skölja över mig. JAG ORKAR INTE MED DETTA NU!

Jag försökte och försökte med olika knep att starta den, både de jag kunde själv och via telefonsupport av en vän. Inget hjälpte. Våra gemensamma vänner kom ut med sin bil så de kunde bogsera oss hem. Vi satt i bilen och väntade tills de skulle komma. Det var en grå dag. Jag hade värsta klumpen i bröstet. Min sambo var tyst. Jag var tyst.

Vännerna kom och vi kopplade på bogserlina och började sen resan hemåt i sakta mak. Vännerna i bilen framför och jag och min sambo i bilen bakom.

Tyst, fullständigt tyst var det där vi satt. Jag satt och koncentrerade mig på att styra bilen och hålla linan spänd mellan oss och bilen framför.

Men i mitt inre. Jag kände mig så värdelös. ”jag är så sunkig…misslyckas hela tiden med att göra min sambo glad…är en alkis…är en sådan där transjävel (jag var elak mot mig själv) som ser ut som en fågelskrämma….men jag är ju MILLA….men hur ska jag kunna…och det liv vi lever…jag är så trasig…duger inte åt henne…känner mig så dålig…värdelös…nej jag orkar inte…” klumpen i halsen var massiv…

”Vi måste gå skilda vägar!” sade jag och jag insåg att detta var dödsstöten. VAD HADE JAG NYSS SAGT???!!!

Jag började gråta floder (gråter även nu när jag skriver detta). Min sambo blev först tyst ett tag och sedan började även hon att gråta. Jag kände att  NEEEEJJJ…nu skadar jag den kvinna jag älskar mest av allt….det var HEMSKT!!!!

VARFÖR!!!!! VARFÖR kan jag inte få vara hel någon JÄVLA FÖRBANNAD GÅNG!

…orkar inte skriva mer nu….

Kram

 

Tårar idag

Att ta mig tillbaka till det förflutna igår fick mig att gråta hejdlöst igår när jag slog på en filmsnutt med sång som jag så mycket förknippar med henne och mig. Det jag berättade var egentligen en bråkdel av all den smärta som fanns där och då…men ville inte skriva om mer detaljer av hänsyn till olika inblandade.

Igår hade jag en sådan panik inom mig. Kände hur jag behövde AKUT prata med någon…men kom aldrig att få mig att ringa någon. Det finns tyvärr ingen självklar att ringa för min del. Jag känner att det finns risk för att jag stör. Då avstår jag hellre…har lärt mig att inte störa andra.

Idag vaknade jag och var supertung och jättetom i själen. Jag låg i  sängen och försökte hitta livslust till att gå upp. Hittade den inte. Låg kvar i säkert en timma innan jag tvingade upp mig. Då kom tårarna…de forsade fram. Himmel vad ont det gjorde.

Kände hur livet saknade mening. Tomhet överallt. För VAD har jag att leva funderade jag över. Ska jag någonsin få lov att må bra? Jag vet inte.

Idag känns det som att inget spelar någon roll längre. Jag försöker bara överleva dagen…igen…och verkligen BÄVAR för det som nu är på G runt omkring….semester….

Semester skrämmer fullständigt SKITEN ur mig!

Kram

15. Vilsen och rädd

Jag gick runt som i ett mörker, i dvala, utan att leva. Jag var död. Mina ben rörde visserligen på sig men jag var död.

Välja mellan Micke och få stanna kvar med mitt livs kärlek eller välja Milla och KANSKE hitta hem i det som jag TRODDE var sanningen inom mig.

Jag kände bara död inom mig.

Dränkte denna känsla med rikligt med alkohol den kvällen, samma dag som jag fick det där SMS:et. Jag ville inte leva längre. Kan inte den här mardrömssituationen bara ta slut någon gång och allt bli bra?

Men inom mig finns någon jäkla slavdrivare som hela hela hela tiden pressar mig framåt till att försöka finna en lösning på problemen som dyker upp. Så även nu. Jag tänkte att jag måste hitta en psykolog som är inriktad på HBTQ-personer och som förstår mig.

Jag minns inte hur jag hittade henne men hon fanns på Södermalm i Stockholm. Jag besökte henne dels som Micke och även som Milla. Att vara där som Milla kändes bra.

Hon var enormt skicklig den här psykologen. 800:- för 50 minuter. Pust. Gick hos henne under 4-5 samtal.

Redan vid träff nr 3 tror jag det var så ställde hon frågan:

”Om du här och nu för alltid skulle behöva säga hej då till Mikael….skulle du sakna honom då?”

Jag fann svaret väldigt snabbt –  NEJ!

Så ställde hon en till fråga:

”Om du här och nu för alltid skulle behöva säga hej då till Milla….skulle du sakna henne då?”

Jag funderade, funderade, funderade…..och då slog det mig….där har jag ju svaret! Jag kan helt enkelt inte skiljas från Milla annat än att jag mår dåligt.

OK….insåg jag….det här var ju riktigt jobbigt. Så jobbigt att jag inte ville lyssna på det. Jag var rädd och ensam i mörkret. HUR ska jag veta vilket val jag VÅGAR göra? Jag vet vad jag trodde var rätt för mig…men skulle jag våga tro på det och ta steget?

Så i ren problemlösningsanda så började jag att än mer intensivt gå ut som Milla när tillfälle gavs. Jag hade redan hunnit vara ute många gånger på olika ställen runt om i stan…sen min första dag ute på Drottninggatan. Främst Gamla stan och ett jazz-hak var mitt favoritställe. Jättetrevligt. Hade rabatt på stället pga att jag bara var jag, Milla <3

Där minns jag hur en kille kom utstormande när jag skulle gå hem vid kl 21 (ville inte åka tunnelbana ensam för sent som Milla). Han stormade ut efter mig och ropade högt:

”Inte ska du väl GÅ nu???? Kom tillbaka! Du är ju den enda färgklicken på det här stället!!!”

Behöver jag berätta hur otroligt varm jag blev i själen och hjärtat av denna kommentar? Jag gick tillbaka in och anslöt till honom och hans vänner som var en mixad blandning av tjejer och killar i olika åldrar. Jag hade en jättetrevlig kväll den kvällen.

Jag gav mig ut mer och mer som Milla, blev modigare och modigare…åkte in med buss och tunnelbana och åkte hem med tunnelbana och promenerade längs ödsliga cykelvägar i tomma industriområden. Jag mötte olika gäng vid de olika tunnelbanestationerna och vid Fittja station så stod där flera grupperingar. Jag gick rätt emellan dem och ingen lyfte ett finger.

Varifrån jag fick denna våghalsighet vet jag inte men jag misstänker att alkoholen gjorde mig mer våghalsig plus att jag bestämde mig för att inte vara rädd. Om någon ville skada mig så må vara hänt…tänkte jag. Jag liksom sket i alltihopa numera.

Den här nu helt förändrade livssituationen kom att börja förändra mig. Jag hade börjat ge upp hoppet om min sambo och mig. Jag bara flödade fritt i min existens. Insåg att detta var nu omöjligt att stoppa.

Så här gick tiden och det började snart bli jul och jag skulle åka hem för lite julledighet innan jag skulle upp och göra de sista veckorna av uppdraget, som nu hade fått ett slutdatum.

Jag var vilsen
Jag var rädd
Jag visste ingenting om någonting

Men jag visste en sak: att jag älskade henne mer än allt annat trots det falnande hoppet

Jag visste även att jag hade nu öppnat en dörr till Milla som var helt omöjlig att stänga. Fullständigt omöjlig att stänga!

Allt detta gjorde fruktansvärt ont i mig och jag var nu på god väg in i en dysterhet och mörkhet i själen som skulle bli väldigt väldigt långvarig.

14. Ett brev till Dig

Vi träffades strax före år 2000 och du kastade om min värld fullständigt. Du tände en glöd i mitt hjärta, en stark längtan efter att vårda och ge omsorg i både regn och solsken.

Du fick mig att börja leva inombords, du fick mig att börja känna mig hel.

Men jag ville inte ljuga för dig så därför valde jag att berätta för dig om hur jag kände inom mig kring min egen identitet och vilka känslor och tankar jag hade kring detta. Jag vet inte hur jag fick modet att våga berätta för det fanns ju en rätt stor sannolikhet att du skulle lämna mig.

Jag berättade och när jag såg dina reaktioner så blev jag så rädd i mitt hjärta och började gråta där och då….skrek ut i luften ”vad fan är det för FEL på mig?” och ville slita mitt hår. Jag ville känna mig NORMAL! Jag grät mycket den dagen. Hade sedan ont i magen i ett par veckor tills jag märkte att du ville fortsätta ändå tillsammans med mig.

Du sade att jag får absolut inte visa mina tjejkläder eller smink för dina barn. Jag lovade detta och detta löfte höll jag!

Jag älskar dig så mycket för den storhet du visade i din vilja att vilja försöka förstå mig, möta mig…istället för att stöta bort mig. Jag älskar den sidan hos dig. Älskar den fortfarande än idag.

Du var inne i en jobbig fas efter en separation och behövde lite enskildhet. Jag var desperat längtande efter ömhet, värme och närhet. Du visste inte om vilka problem jag hade börjat få med alkoholen pga att jag inte längre orkade möta smärtan inom mig. Jag hade försökt med ca 8-11 olika psykologer innan jag träffade dig. Ingen verkade hjälpa. Ingen förstod mig. Ingen förstod att det var OCD jag hade (och har). Vidare så hade du inte sett hur illa min OCD var.

När jag flyttade ihop med dig så hade jag lovat mig själv att aldrig mer konsumera det där jag skäms för och jag skulle skärpa mig med alkoholen. Vad jag inte visste då var att jag ljög så in i h-e både mot mig själv och mot dig. Jag var ju förlorad i det inre mörkret och behövde ju professionell hjälp redan då.

Men du, du fick min värld att vibrera i starka färger. Dina barn var underbara och väldigt livliga. Ni var en livlig familj, vilket jag upplevde som en skön kontrast mot vad jag var van vid hemifrån. Men jag hade så jobbigt med att försöka anpassa mig i detta.

Jag gjorde verkligen mitt yttersta i att försöka känna av hela bilden hemma hos oss och anpassa mig så jag passade in i gänget. Men både du och jag märkte ju väldigt fort att jag hade svårt för detta med höga ljud och livlig atmosfär. Jag försökte verkligen så det glödde inombords. Men jag var helt enkelt oförmögen att finna friden inombords. Kände mig så misslyckad…och du blev irriterad på mig och klagade. Jag blev ännu mer ledsen.

Älskade dig så otroligt mycket och det var så otroligt smärtsamt inom mig när du påstod att jag hade tappat intresset för dig rent sexuellt. Så var det absolut inte. Jag ville så gärna…så du anar inte…men den trötthet jag kände inombords var så förtärande och nedbrytande att jag helt enkelt inte klarade av det.

Det vi gick igenom tillsammans var riktigt jobbigt. Men jag älskade dig varenda sekund, älskade dig förbehållslöst och jag ville bara att du skulle vara du.

Med smärta i hjärtat så kände jag att jag inte riktigt räckte till. Vi kom in i en fas där jag grundlurade mig själv till att tro att detta skulle vara bra det vi nu började göra. Jag trodde att detta skulle föra oss närmare varandra. Vi var i denna fas säkert 8-9 år och nu i efterhand så vet jag att detta ökade kilen mellan oss mer och mer och att jag i mitt inre bröts ner mer och mer.

Men jag älskade dig varje sekund fortfarande.

Det gjorde ONT!

Jag fick uppdraget uppe i Södertälje och skulle jobba borta flera dagar i veckan. Jag kände att jag behövde fly, men ville inte fly från din kärlek.

Uppe i Stockholm där jag bodde i ett sjaskigt industriområde så led min själ. Mitt hjärta blödde. Jag grät väldigt mycket.

På söndagar när jag skulle åka upp till Stockholm i min gamla bil så forsade tårarna fram. Bröstet värkte. Jag ville bara få bort smärtan. Men plikten kallade….den där JÄVLA SATANS FÖRBANNADE plikten!

En söndag minns jag att jag åkte när ni precis skulle börja grilla. Den dagen var vidrig för mig.

Jag har fått höra av en bekant att du led av att jag var uppe i Stockholm. Varför sade du inget?

Du förde aldrig på tal om att komma upp och hälsa på mig. Inte en endaste gång. Under 14 månader. Det gjorde så ont i mig. Inte en endaste gång var du på besök. Varför?

Hela jag värkte av en längtan efter att vinna tillbaka din värme. Men du hade kallnat. Så upplevde jag det. Jag hade svikit dig för många gånger med mina tomma löften om att bättra mig med alkoholen och det där andra. Du anar inte hur mycket jag hatade mig själv för att jag hade detta missbruk. Men då var jag blind som de flesta andra missbrukare. Jag var helt enkelt fast i en sjukdom som heter alkoholism.

Men som jag uppfattade det så var det där och då inte detta som var den största anledningen till att det kom att hända det som sedan hände. Eller så var det detta som blev den officiella orsaken eller det som fick bägaren att rinna över.

Fokuset kom att landa på att jag mer och mer började förändra mig själv till att bli mer och mer feminin.

Rakade benen, plockade ögonbrynen, använde brun-utan-sol, hade rätt mycket tjejkläder. Men jag gjorde inte detta för att vara elak. Detta var ju JAG längst inne. JAG som inte orkade gömma mig längre.

Jag älskade dig gränslöst mycket fortfarande.

Så kom den dagen som jag minns så väl. Du skickade ett SMS. Det var ett hemskt SMS. Det sade att jag nu var tvungen att välja mellan Milla eller Micke. Du kände att Milla tog Micke ifrån dig och att jag nu var tvungen att välja.

Skulle jag välja den jag lärt mig spela genom livet, Micke, och få vara tillsammans med dig i din kärlek…..eller skulle jag välja Milla och följa den väg som jag TRODDE var den som var sann mot mig själv.

Sedan den dagen hände något i mig. Du dödade något i mig. Kan inte riktigt förklara vad det var men jag känner det än idag nu 6 år senare.

Så från sensommaren 2012 började jag att vandra i ett mörker där jag desperat sökte efter svar. Skulle jag hitta svaren? Jag visste inte. Men min själ grät och mitt hjärta blödde ymnigt.

Jag började hata livet där och då…på allvar

Mellanlandning

Idag är sinnet tungt. Själen smärtar, tårar kommer lite då och då…att skriva om det förflutna är tungt…men det läker.

2012 är jag framme i vid mitt berättande…2018 nu…6-7 TUNGA år ligger nu framför mig att skriva om.

En del saker lämnar jag utanför bloggen av hänsyn till andra personer.

Lyssnar rätt mycket på Petra Marklunds låt ”Händerna mot himlen”. Den texten är så befriande på något sätt. Dyster och underbar.

Skriver mer ikväll tror jag.

kram på er

//Milla

13. Första promenaden ute i dagsljus mitt i stan!

Gissa om jag var nervös den dagen…men OERHÖRT målmedveten. Jag bara SKULLE göra det. Inget kunde stoppa mig nu. Inom mig fanns en kraft så stark att jag tog vilka risker som helst bara jag fick testa att gå utomhus i dagsljus bland alla andra mitt inne i stan. Inte på någon klubb, inte i skydd av mörkret…nej…jag ville ha det äkta nu! Äkta för MIG!

Jag sket fullständigt i alla löften jag tidigare gett om att aldrig gå ut som Milla även om det är på en ort där ingen känner igen mig och omöjligt kan koppla mig till min sambo. Jag är fri att styra över mitt liv kände jag då det dessutom var toksäkert att ingen skulle koppla mig till min sambo.

Jag hade köpt en del billiga peruker på postorder så den gamla fågelskrämman till peruk jag haft tidigare fick vila.

Jag duschade, rakade bort allt hår på benen och andra synliga ställen. Rakade mig ytterst noggrannt.

Sminkade mig på det bästa sätt som jag då kunde.

Gjorde mig mer och mer klar…och nervositeten steg gradvis.

Efter ca 2 pirrande timmar var jag redo. Stod innanför den låsta dörren till min 1-rummare. Skulle jag våga öppna dörren? Det var jättenervöst. Pirrandet var på topp. Öppnade upp dörren….tog ett kliv ut….klev in igen och stängde dörren. Hjärtat bankade maximalt. Ingen alkohol som tar bort rädslan. Adrenalinet pumpade på i mina ådror.

”KOM IGEN” manade jag på mig själv. Vad kan hända? GÖR DET skrek jag inombords på mig själv. Bara gör det….tänk inte så mycket!

Jag tog ett halvt andetag, klev ut, stängde dörren efter mig och klapprade fram i den knäpptysrta korridoren. Tänk om jag möter några?

Valde att ta hissen ner. Tryckte upp hissen till 4:e våningen och stod och väntade där i trapphuset med fejk-marmortrappa.

Hissen kom upp och dörren öppnades och två yngre killar klev ut. De gick in i korridoren till där alla rummen finns och innan dörren till korridoren stängdes helt så hörde jag hur de brast ut i gapskratt.

Den sved…men jag var så fokuserad på uppgiften att inget kunde stoppa mig.

Jag tog mig ner till garaget som man nådde via några korridorer via tunga skyddsrumsdörrar….garaget var tomt. Satte mig i bilen och andades ut. Skönt även att ingen gett sig på bilen denna natten (den blev vandaliserad och urinerad på av pundare några gånger…men inte värre än att det gick att laga).

Startade bilen och åkte in till centrala Stockholm. Parkerade på en gata i närheten av Drottninggatan. Kollade sminket, peruken, solglasögonen. Solglasögonen var trygga att ha. Kunde känna mig mindre blottad då.

Tog ett djupt andetag och gav mig ut.

Nu var jag beredd till tusan på påhopp både verbalt och fysiskt. Var beredd på att folk skulle håna mig, skratta i grupp, peka finger, spotta efter mig.

Innan jag kom till Drottninggatan så fick jag en busvissling av en latino-kille  och han sade ”Bella Donna” eller något i den stilen. Jag kände att detta var helt klart bättre än att bli hånskrattad åt.

Lite stärkt men nervös så IN I H-E kom jag ner på Drottninggatan. FULLT med folk klockan 13 en lördagseftermiddag med fint väder. Där var alla dessa människor….och så JAG…som Milla (på den tiden kallade jag mig dock Rebecka…men kallar mig Milla rakt igenom för enkelhetens skull). Jag kände mig hur naken och exponerad som helst…och kunde inte gömma mig. Här ÄR jag.

Blicken var sökandes och på högspänn efter potentiella hot. Vände mig aldrig om och kollade ryggen för jag tänkte att ”OK, om någon vill slå ner mig eller sticka mig med kniv i ryggen….gör det bara…jag tar chansen…jag har rätt att existera här och nu”.

Jag gick 100 meter, 200, 300….INGEN reagerade. Knappt någon som flinade. Men många tittade men på ett mer neutralt sätt. VAD VAR DETTA?

Jag blev helt mållös. VA…var det så HÄR enkelt att vara ute? Just där och då när jag fick denna ingivelse så kom det att öppnas upp en dörr som skulle att börja förvandla mig som människa till både det inre och det yttre. Milla hade släppts lös och Micke fick anpassa sig. Nu hade en förvandlingsprocess satts igång…och den kände jag med en gång gick inte att kväva. Inte den här gången. Aldrig!

Men en sak hade jag inte räknat med. Att jag skulle bli så grundlurad över hur enkelt jag trodde det skulle vara att bli Milla och bli accepterad av omgivningen. Där och då reflekterade jag inte över att jag gick på en väldigt tättrafikerad gågata mitt inne i centrala Stockholm där olikheter är betydligt mer vanligt förekommande än den lilla ort jag då bodde på nära Göteborg.

Men Milla hade släppts fri…och det skulle komma att börja hända saker.

Nedan en bild på hur jag såg ut denna dag då jag gav mig ut (på ett ungefär). Jag minns inte vilken av perukerna jag använde (se även bild högre upp), men jag har använt båda vid olika tillfällen.

 

12. Helvetet

Jag bodde nu på två ställen. Hemma och uppe i utkanten av Storstockholm i ett industriområde.

Relativt kort efter starten i november 2011 kom det att bli att jag var på plats uppe i Södertälje 4 dagar i veckan, måndag till torsdag.

Veckorna såg ut så här.

Måndag: jobbade uppe i Södertälje och drack på kvällen.
Tisdag: jobbade uppe i Södertälje och drack på kvällen.
Onsdag: jobbade uppe i Södertälje och drack på kvällen.
Torsdag: jobbade uppe i Södertälje och åkte hem till Gbg vid kl 17. Kom fram mitt i natten.
Fredag: Jobbade på hemmaplan…..dödstrött på kvällen
Lördag: Jag och min sambo hade en hel dag tillsammans….trött även nu
Söndag: Åkte upp mot Stockholm på eftermiddagen. Drack på kvällen

Alla dagar uppe i Stockholm så var det även vissa dagar utan alkohol och jag försökte träna, som blev löpning längs asfaltsvägar och Crosstrainer på ett gym i närheten. Efter jobbet så var det sociala livet helt stendött. Det fanns ingen att umgås med, ingen att prata med. Där jag bodde var det helt öde. Bara 5 tyska hissmontörer var där men de höll sig alltid för sig själva.

När jag drack på kvällarna så längtade jag efter att få vara kvinna. Jag drack för att fly från den plats jag befann mig på. Jag drack för att fly från det mörker och smärta som fanns på insidan.

Jag beställde hem massor med kläder på nätet, kvinnokläder. Kappor, stövlar, byxor….den där webb-butiken hade en extremt bra kund ett tag.

Pendlandet då…jag åkte med bil…en gammal bil som fick tugga sig igenom 6000 mil på 14 månader. Pendlandet var ensamt, öde och sorgset. Jag åt längs de olika hamburgersyltorna som finns längs med E4:an. Satt alltid i bilen med släckt ljus i kupén när jag åt. I tystnad. Har provat de alla syltorna.

Medan jag var där borta så levde min sambo sitt liv i Göteborg. Vi blev som två små öar som började flyta ifrån varandra.

Varje gång jag åkte upp på söndagar så grät jag floder i dörren när jag gick. Grät i bilen….det gjorde så otroligt ONT! Jag kände hur gärna jag ville vinna hennes värme tillbaka…men det kändes som om det var för sent.

Uppe i Södertälje så jobbade jag tokintensivt och slet som ett djur.  Dels för att leverera men också för att glömma och dels för att få värme och uppskattning på något jävla vis. Jag gjorde ett jäkla stort och bra jobb där och flängde som en iller hela tiden. Jag drack aldrig mer än jag klarade för att kunna vara alert på jobbet dagen efter. Hade fortfarande viss kontroll.

Vissa helger så stannade jag kvar uppe i Stockholm då jag kände hur jag var alldeles för trött för att åka till Göteborg. De helgerna var ÄNNU jobbigare än att åka till Göteborg. Ensamheten, ångesten, tvångstankar, drickandet….FY FAN vad vidrigt det var.

Jag vet inte heller hur många förpackningar Stay-Ups jag köpte i olika Lindexbutiker. Jag köpte dessa för att komma närmare kvinnan i mig. Men så fort jag kommit hem till 1-rummaren så blev de till vanliga tomma paket som inte gav mig något. Rummet blev till slut FULLT med prylar. Prylar jag köpte för att må bättre. Tomrummet ekade.. Alkohol igen…blev lugnare i sinnet…känslorna suddades bort…inbillade mig att jag mådde bra. Men fortsatte att plikttroget prestera på toppnivå….drev på mig själv så oerhört.

Men så kom en dag då jag bestämde mig för att PROVA!

Jag bestämde mig för att VÅGA bege mig ut i dagsljus mitt i Stockholm, mitt på dagen en lördag. Nykter! Ville ha koll, känna mig trygg med egen bil så jag kunde fly fort om det behövdes.

Mer om detta i nästa inlägg.

Det jag inte såg där och då var hur min flykt från all smärta höll på att gå över i ett betydligt mer allvarligt tillstånd. Alkoholism.

Drack rätt måttligt fortfarande men det skulle komma att bli rejält mycket värre.

Men där och då…jag befann mig i en situation som jag betraktade som ett själsligt helvete…men tvingade mig att stanna kvar i det. Plikttrogenheten var FÖR stark i mig.

Nedan en bild jag tog en vintervårdag där uppe i Stockholm…berusad som oftast efter jobbet…

11. Att leva med längtan men inte kunna falla för den

Jag hade nyss flyttat in i ett radhus där hon bodde med sina barn, som hade hunnit komma upp i den yngre tonåren. De var helt fantastiska barn med mycket liv och väldigt starka åsikter…som även jag hade i deras ålder.

Jag minns hur det var vid olika situationer där vi ibland vidrörde ämnet transpersoner och jag upplevde att barnen hade en väldigt öppen syn på det hela. Trots detta så valde jag att dölja precis allt jag kunde för dem av respekt för löftet jag givit.

Men det var en jobbig känsla när jag kände hur jag fick förneka mitt inre lite då och då.

Vissa helger då jag VISSTE till 100% att inga av barnen skulle vara hemma från tex fredag till lördag (sov över hos kompisar tex) och jag hade berättat för min sambo att nu vill jag klä mig som kvinna när ingen är hemma. Hon gick med på detta men jag kunde ju se hur hon slets hit och dit inombords av att se mig i dessa kläder. Jag kände mig som ett spektakel. Kände mig halvt önskvärd, halvt icke önskvärd.

Jag såg på henne att hon inte kunde känna en attraktion till mig när jag var klädd i tjejkläder. Detta gjorde ont. Dels kände jag mig elak som gjorde detta mot henne tänkte jag…dels så gjorde det ont då jag insåg att det fanns en del inom mig som aldrig kunde bli älskad. Hur skulle jag kunna bli hel? Jag förstod hennes reaktioner och jag försökte vara öppen med när jag bytte om…och frågade om det var OK att jag gjorde det….och sen att det bara blev knas…..hon försökte och jag försökte…men det fanns en kil där som nu hade kommit in mellan oss….en oönskad kil som inte gick att tvätta bort….då den var en del av mig som människa.

Tro mig när jag säger att vi försökte verkligen allt möjligt för att vårt liv tillsammans skulle bli så bra som möjligt.

Vi gick på olika fester ihop, fester där det är maskerad och det är fri klädsel bara en inte kom i den lilla festblåsan eller jeans och skjorta eller vanliga kostymklädslar. Det var fester där jag såg andra i gasmasker, vissa såg ut som en rymdvarelse…en annan som en mörk skugga….ja det var hej vild blandning.

Dit gick jag klädd som tjej och vi brukade samlas före på olika förfester. Jag minns hur okända tjejer kom fram och gav mig smicker för hur söt de tyckte jag var….jag blev ju glad men i spegeln så såg jag bara en fågelskrämma som är ute på permission.

Men på dessa permissioner så hände något inom mig som var helt makalöst underbart! Jag kände hur jag LEVDE inombords. Det var som om själen fick i sig en drog av något som ger upprymdhetskänslor….men gjorde mig samtidigt så nervös över att röra på mig för jag upplevde mig så observerad och iakttagen av alla runt omkring. Men vilket PIRR det var i kroppen på dessa fester.

Där och då var jag väldigt lycklig och levde väldigt mycket och starkt!

Väl hemma igen så kände jag att jag nu måste smyga med detta och lägga på fasaden Micke (så hette jag förr). Med en gång infann sig en gråhet inom mig och jag ville så gärna leva men jag kände att jag bara transporterade mig. Transporterade mig från helg till helg samtidigt som jag ansträngde mig å det yttersta för att glömma Milla och ge all min kärlek till min sambo.

Det här pågick under flera år….i 15 år för att vara exakt…och med tiden blev min desperation över att försöka vinna min sambos hjärta starkare och starkare. Det finns väldigt starka saker som jag har varit med om som jag egentligen gjorde för att göra min sambo nöjd så hon ville ha mig kvar. Men jag tänker lämna detta utanför denna blogg…detta är alldeles för privat för att skriva om.

Nu när jag ser i backspegeln över hur livet vi hade var då, så inser jag att jag blev tokförälskad i henne, blev kär och till slut älskade jag henne. Älskade henne över allt annat. Älskade henne så mycket att jag var beredd att försaka mig själv för att få behålla hennes kärlek. Min trygghet, mitt liv.

Detta gjorde att jag jobbade extremt hårt för att trycka tillbaka Milla och jag insåg inte då hur mycket mitt liv där och då skadade både mig och henne. Jag tror att vi idag har lagt detta bakom oss…men det var oerhört frätande inombords över att känna att jag behövde vara Micke medans jag ville vara Milla…men levde ihop med mitt livs kärlek….och så mitt i allt detta fanns alkoholen och det där andra missbruket som jag skämdes för så jävla mycket!  Missbruket som där och då var min ENDA kanal till att kunna få uppleva hur det skulle vara att vara kvinna. Jag kände mig ärligt talat jävligt sunkig.

Situationen var ohållbar.

Efter ca 10 år tillsammans så förde min sambo på tal om vi skulle bli särbo, så fick jag lugnet som jag sökte och hon kunde slappna av i hemmet. Jag kände ju då att särbo är början på slutet och jag var livrädd för detta, så jag ville inte haka på. Dessutom undrade jag hur in i tusan jag skulle få råd att göra det?

De följande åren var väldigt jobbiga…grät mycket, kände mig förtvivlad. Kände hur något hade dött mellan oss…mitt inre verkligen LED för jag älskade henne så mycket men hade panik inombords då jag upplevde att jag tynade bort mer och mer i hennes hjärta. De åren drev jag mig till saker som skadade mig oerhört och jag har än idag inte återhämtat mig.

Så kom 2011 och jag jobbade som konsult inom elektromagnetism. Jag fick en förfrågan om jag kunde tänka mig att åka till Östersund och vara med i ett EMC-labb där och träffa andra från ett företag i Södertäljetrakten. Jag åkte upp och var där 2 dagar…åkte sedan med nattåget till Södertälje där jag var med på ett möte med flera deltagare. De beskrev uppdraget de behövde hjälp med och ett krav var att jag skulle vara på plats pga uppdragets art.

Där kände jag att något hände i mig. Jag VILL ta detta uppdrag för jag behöver fly. FLY! Men jag visste inte VAD jag behövde fly ifrån!

Jag åkte tillbaka ner till Göteborg och pratade med chefen på vägen ner….vi kom överrens om att jag tar jobbet och nästa vecka åkte jag upp med en stor resväska. Min sambo var OK med att jag hakade på detta uppdrag som uppskattades skulle ta ca 2-3 månader.

Jag kom att inkvarteras på ett ställe i Slagsta, på andra sidan motorvägen av Fittja centrum, med närhet till Botkyrka och Hallunda. Jag bodde i ett grått livlöst industriområde i en gammal gymnasieskola som var ombyggd till lägenhetshotell, med ett garage som hade inbrott av pundare och attackerade bilar och med en bensinmack som enda öppna ställe efter kl 20.

Mina få fönster i min 1-rummare vette ut mot en kolsvart bakgård på ett tak och jag såg baksidan av en massa neonskyltar och genom avgasdiset från E4:an intill, såg jag på håll bara massiva höghuskomplex. Fösterrutorna i rummet hade sådant där galler i sig och det kändes som en anstalt.

Jag blev inte där i 2-3 månader. Jag blev kvar där i nästan ett och ett halvt år! 14 månader för att vara exakt. Där uppe fick jag utstå så enormt mycket smärta och dessa 14 månader kom att bli de då jobbigaste i hela mitt liv…