65. Framsteg hos psykologen idag! Imorgon föreläsning i Svenljunga!

Vilken intressant dag det har varit idag. Jag sov väldigt oroligt till att börja med och det var en massa konstiga drömmar. Måste berott på det att jag vågade träda fram igen och berättade för typ hela samhället där jag bor att jag haft missbruksproblem, försökt att ta livet av mig och legat inne på psyk. Hjärnan hade lite att bearbeta i lugn och ro 😉

Men jag står för det och jag är en människa med brister som kämpar på. Vill visa att det finns en jäkla massa smärta där bakom den där fasaden.

Arbetade fram till kl 14 och åkte därefter till psykologen i Alingsås jag gått hos i över 2 år nu. Den första halvtimman så berättade jag om hur sommaren har varit för vi hade inte setts på nästan 3 månader. Efter att jag hade berättat klart så sade hon att jag har ju gjort stora framsteg. Framsteg som jag själv inte tänkt på.

Bara det att jag har kunnat stanna upp i hemmet och känna efter över hur TRÖTT jag faktiskt har varit…plus att jag inte har känt en längtan efter att fly när jag varit ledig utan bara har viljat att vila. Inget mer. Efter detta så började vi med en sådan där jobbig övning igen. Att jag skulle ta fram min ilska. Den övningen är verkligen ASJOBBIG!!!

Denna gång handlade det om situationen som uppstod för 2 dagar sedan utanför gymmet där jag bor och 4 stycken fnissade åt mig. Ojojoj…den som sades under den sessionen…kommer jag aldrig att avslöja…men det är starka grejer.

Efteråt kändes det faktiskt mycket bättre och jag förstår nu på vilket sätt jag behöver ta tag i personer som trakasserar för att jag inte ska fara illa själv. Jag insåg idag hur jag ska kunna stå upp för mig själv. Nu är det till att öva på detta. TÄNK den dag då jag kan ställa mig ansikte mot ansikte med en sådan typ och bara konfrontera denna riktigt rejält. UNDERBART!!!

Efter Alingsås bar det av ner tillbaka till Nödinge igen för att handla lite mat och sedan träna på gymmet. Det var lite nervöst att traska på ICA öppet idag för jag visste ju inte om det var någon som ville reagera mot mig pga det jag skrev häromdagen. Inget hände.

På gymmet däremot så kändes det som om jag blev fullständigt lämnad ifred och några bara log…men det kändes som om det låg en omtänksamhet i luften. Blickar som nästan såg lite oroade ut. Inne i damernas omklädningsrum så var det lite mer folk den här gången och jag fick vara fullständigt ifred. Asså…vilken underbar känsla att få känna sig som en i mängden. Magiskt!

Imorgon är det dags för ännu en föreläsning…i Svenljunga. Kommer att dra liknande berättelse som jag gjorde i Kinna i början av augusti…men med lite mer utökat material. Är taggad till tusen!

Återkommer imorgon eller i övermorgon eller så…beroende på när jag orkar.

Tills dess…varma kramar till Dig från mig

<3

64. Behöver träda fram ännu en gång…

Igår när jag hade varit och tränat i daglig ordning på gymmet på Ale Torg i Nödinge så ville jag köpa med mig hem lite Thaimat eftersom jag var alldeles för trött för att orka laga mat själv.

Jag beställde en av de vanliga som jag brukar beställa…en med ostronsås, basilika och bambuskott. Kyckling och ris till det. Den är god 🙂

När jag skulle ta mig till bilen 20 meter därifrån med hämtmaten i en liten vit påse så var det 4 unga personer som kom gåendes ut från pizzerian som ligger intill. De gick precis bakom mig.

När jag kom fram till min bil och skulle öppna bilen så hörde jag hur de började fnissa. Tittade åt deras håll och jag såg hur de stirrade på mig och verkade allmänt roade. Jag hade träningskläderna på och var svettig. Jag VET att jag har fått bröst pga hormonerna nu! De SYNS! JAG VET!

Men tydligen så är det inte bara de utan ännu fler som tycker jag verkar se rolig ut. Varför???

VET dessa människor hur det kändes i mig när jag sen satte mig i bilen och hade stängt dörren?

Det gjorde svinont och tårarna började komma fram. Men väldigt snabbt så kom ilskan den här gången och jag bestämde mig för att…”Nu är det dags igen! Nu ska jag ryta ifrån igen och berätta sanningen för alla som vill läsa. Hur verkligheten kan vara för en transperson!”

Så jag satte mig hemma efter duschen och skrev ett inlägg i en FaceBook-grupp som når ut till jättemånga människor i kommunen där jag bor och den når även ut till Kungälv och Göteborg.

VILKEN respons det har blivit! På mindre än ett dygn har över 250 personer klickat någon form av åsikt om den och drösvis med kommentarer har ramlat in….alla enbart positiva i sin energi.

Men varför behöver jag göra detta igen? Att ryta ifrån? Var det pga de 4 unga människorna? Inte enbart! De var bara en i raden av olika situationer.

Jag vet inte var jag ska börja. Men det som jag har blivit utsatt för utav andra som transperson är följande. Plats och tid är det ingen sortering efter utan jag bara listar de olika händelserna här:

  • En person tar skamgrepp på mig på insidan av låret (högt upp) när jag har kjol….HÅRT…så jag får blåmärken dagen efter.
  • Mitt dörrhandtag på ytterdörren smetas in med kroppsvätskor.
  • En person spottar på min ytterdörr.
  • Någon stängde av elen till min bostad.
  • Någon stjäl min post…tex så stals ett läppstift i ett litet paket som jag skulle fått när jag fyllde år.
  • Cigarettfimpar i min brevlåda.
  • Någon fimpar på min bil.
  • En grupp unga killar hånskrattar åt mig inne på gymmets omklädningsrum
  • Unga gapskrattar inne på ICA när de fick syn på mig
  • En kille som var på ICA med sin familj…han skrattar åt mig och pekar på mig
  • Jag blir bemött med hatfulla blickar lite här och var…måste hela tiden vara beredd på knytnävsslag eller spott mot ansiktet.
  • En stroppig snubbe med sin flickvän skrattar syrligt åt mig. Jag stirrar honom i ögonen till tystnad.
  • Okända spottar demonstrativt på marken efter mig
  • Personer tittar på mig och har en min som verkligen visar AVSMAK.
  • Jag hör hur ett par killar i omklädningsrummet på gymmet kallar mig för sjuk…de trodde inte att jag hörde.
  • Ett par, en kille och en tjej står och tittar på mig på gymmet och de har otroligt svårt att hålla sig för att skratta.
  • En ung tjej som tränar på en maskin fnittrar oerhört när hon ser mig. Jag blänger tillbaka och hon undviker min blick.
  • Människor verkar bli rädda för mig.
  • Ungdomsgäng storskrattar åt mig inne på ICA

etc…

Jag har varit med om så jävla mycket skit under nu 5.5 år där de första 4.5 var de värsta. VARJE DAG under 4.5 år var det någon form av traksserier. VARJE DAG! Sug på den ni!

Att jag har behövt ta hand om detta UTÖVER den massiva sorg jag har haft pga separationen från mitt livs kärlek….där jag var tvungen att göra mitt livs svåraste val…missbruket…depressionen…OCD:n….längtan efter att dö och försökte köra av motorvägen i januari…krashade till slut och blev inlagd på psykiatriska akuten i ett par veckor…allt har bara varit en enda stor röra av smärta och mörker och de senaste 5.5 åren har jag inte klarat av att ha ett fritidsintresse förutom träningen. Utöver detta har varje dag endast handlat om hur jag ska överleva den dagen.

Och nu….när jag upplever hur situationen i samhället är på väg att bli jobbigare igen…jag klarar helt enkelt inte av att hålla tyst!

Jag går därför till attack!

63. Mentalt slutkörd men fysiken är snart på topp!

Idag har varit en enormt påfrestande dag. När jag är arg så har jag svårt att vara tyst och är gärna väldigt obekväm då med. Har lärt mig att INTE stryka folk medhårs när jag är arg. Har stängt inne ilska i 44 år ca och NU är det dags att låta den få flöda fram.

Ilska är en härlig känsla. Den ger kraft och liv! Den ger styrka! Den ger frihet!

Idag har det varit så intensiva diskussioner kring politik och ståndpunkterna har varit miltals ifrån varandra. Det har varit en hätsk stämning och stundtals höll det på att spåra ur. Men vi lyckades hyfsat bra att vara sakliga till viss grad…som varierade rätt duktigt…från tyckande till fakta.

Men detta att låta ilskan få vara närvarande och samtidigt prata och diskutera är en nyttig känsla. Det gör gott för själen. Att få vara fri i sina känslor.

Men slutklämmen av allt detta är att vi…tja…inte kom överrens mellan blocken utan var lika oense som före vi började tjöta med varandra. Kan tyckas kännas som bortkastad tid då det vi gjorde kanske inte är mer än en liten skvimpning i ett vattenglas i den olympiska 50-metersbassängen. Men det som var nyttigt var att jag fick tillfälle att analysera min egen ståndpunkt och varför. Jag lyssnade till vad mitt HJÄRTA tror på och väljer parti därefter. Jag väljer att INTE följa vad populismen säger utan vad mitt hjärta säger. Det är detta som vägleder mig i mina val…och att då frångå detta är att föra våld på mig själv. Så länge jag följer den sanna rösten i mitt hjärta så kan jag vara stolt över mig själv och mina val.

Utöver politik så hann jag även med att ringa Patientnämnden och framföra klagomål inom transpersonvården. Jag framförde även synpunkter på vad jag skulle önska förbättras. Kanske kunde jag där bidra till något positivt. Vi får se.

Det som har varit på Öppenpsyk ligger jag lågt med ett tag till att reagera över då det där bara har gått 3 månader sedan jag blev utskriven från psykiatriska i våras. Men det gör förbannat ont i själen att känna sig så bortglömd som jag kände mig igår.

På gymmet tidigare idag så var den fysiska formen otroligt bra. Jag kunde köra i ett intensivt tempo under 65 minuter på Crosstrainer med hyfsad hög belastning…och det kändes som om jag kunde fortsätta hela kvällen. DEN känslan är magisk när den väl inträffar.

Vill även berätta att detta med att äta en gång om dagen plus träna en gång om dagen börjar nu ge rejält synliga resultat över hela kroppen. Det svåraste området att få bort underhudsfettet på är runt genitalierna och ljumsken etc. Nåja…det kommer det med. Bara att vara ihärdig. Vilken LYCKA att jag älskar att träna för att må bra. Det är sådan enorm skillnad på att träna för att må bra och sin egen hälsa och att träna för att prestera på tävlingar. För mig så förtog tävlingar till slut glädjen med idrotten. Därav mitt val under min tid i Halmstad att hoppa av elitgruppen…plus att jag inte längre begrep riktigt VARFÖR jag plågar mig framåt med all intensiv träning i ur och skur. Jag startade där och då att sluta fly från mig själv!

Kvinnligheten och könsdysforin då? Hur har detta varit idag? Känslan av kvinnlighet har varit högst närvarande idag och jag har känt mig mer HEL som kvinna. En känsla som jag är ödmjukt tacksam över. Kom på mig igår kväll med att fundera över operationer och jag kände så starkt att jag verkligen VILL! Men…jag vågar ännu inte börja längta för jag vet ju inte om jag blir nekad eller tillåten av sjukhuset och de ansvariga där. Men BLIR jag tillåten att få göra operationerna….ojojoj…den dagen kommer jag att sväva på moln. Då kommer jag att kunna starta med de sista mentala förberedelserna i den här resan.

Kramar på er alla

Må kärleken övervinna alla hinder och att hatet blir överöst med kärlek och värme och omvandlas till varmare känslor <3

62. Besviken och nedslagen – vården strular

Idag ramlade jag ner i ett hål igen…de mörka tankarna började gro igen…klumpen i halsen började kännas av…hopplöshetskänslorna likaså…vanmakten…alla dessa känslor som tidigare drev mig till avgrundens kant.

Jag var i morse på besök hos öppenpsykiatrin för att prata med en sjuksköterska och ha en liten uppföljning. Idag är det 3.5 månader sedan jag blev utskriven från psykiatirska akutavdelningen för självmordstankar.

Jag var i ett jättestort behov av att känna att jag fick stöd efter denna vistelse.

Ett par veckor efter utskrivningen fick jag träffa en läkare på öppenpsykiatrin som då skrev ut nya recept på Sertralin till mig. Han sade att det kommer att vara en telefonuppföljning av mig efter 3 veckors tid. Denna uppföljning uteblev och istället fick jag några veckor senare komma tillbaka till öppenpsykiatrin och träffa en sjuksköterska. Kände mig så besviken och lämnad vind för våg. Både vid träffen med läkaren och med sjuksköterskan så framhävde jag mitt önskemål om att få komma till Lerum där de ger vård för OCD. OCD kan också ge mörker inombords. Mörker som dödar.

Men jag fick aldrig träffa den där överläkaren som skulle kunna ge mig den där remissen. Så kom juli och semestern. Fick en ny tid innan sommaren till idag och jag var där idag igen och hoppades på att få höra något om min nya vårdplan.

Vad fick jag höra? Jo att mitt fall hade inte behandlats eller glömts bort. Jag minns inte vilket. Jag blev så jävla ledsen! Här har jag sökt akut hjälp för att jag ville ta livet av mig och så blir jag så här ignorerad!!!!!

Fick erbjudande att komma och prata med en sköterska där vid behov. Jag BEHÖVER inte detta! Jag har min psykolog som jag håller fast vid tills jag får komma till Lerum. Dessutom har jag mina vänner. Jag har dessutom gått hos sammanlagt 12-14 olika psykologer sedan 13 års ålder och jag orkar INTE gå och prata med ännu en ny. NU RÄCKER DET!!!!

Såg att jag idag missade ett samtal från öppenpsykiatrin som ringde när jag stod i duschen efter träningen. De skulle ringa och meddela när jag kan få träffa överläkaren. Börjar tappa hoppet! Känner mig så åsidosatt och bortglömd 🙁 De får ringa mig imorgon igen eller lämna ett jävla meddelande på telefonsvararen om det är en tid de vill meddela.

Bortglömd känner jag mig även av vårdenheten/gruppen som jobbar med Endokrin/hormoner och hela den biten. Jag gick på en intensiv utredning i ett år. Fick sedan remiss till Sahlgrenska där jag skulle påbörja min vård med hormoner. Den i princip enda kontakt jag haft med endokrinvården är de få läkarbesök jag blivit bokad till. 3-4 st under 2 år plus telefonåterkoppling på provsvar. Utöver detta har det inte varit ett smack. Ingen som har ringt mig och frågat hur jag mår eller hur det fungerar med medicinerna….mer än med ett halvårs mellanrum. Om nu självmordsstatistiken bland transpersoner är så hög och att medicinerna ruskar om i det mentala så tycker ju jag att det vore vara av yttersta vikt att följa upp patienterna på ett betydligt bättre sätt. Som en preventiv åtgärd! Men icke!

Resursbrist?

Den ENDA riktiga hjälp jag fick var när jag gick med i en patientutbildningsgrupp där vi fick koncentrerat med tid på oss att ställa frågor. Men där vädrade vi inte direkt hur vi själva mår i själen.

Jag är uppriktigt besviken på det stöd jag har fått av vården!

Det enda undantaget är det stöd jag fick av den helt fantastiska personalen på Avdelning 11 på Psykiatriska akutavdelningen på Kungälvs sjukhus!

Att ha detta släpandes omkring sig samtidigt som det finns risk att ett HBTQ-fientligt parti riskerar att komma till makten nu den 9:e september…hur kul känns det på en skala tror ni?

Idag är jag ledsen

61. Fy fan vilken jobbig dag!

Hej igen. Det börjar bli en del inlägg nu. Tror det är runt 75 nu totalt. 76 med detta.

Kontraktet när jag skulle skriva var minst ett inlägg i veckan under 3 månader. Jag har på 2 månader skrivit 76…dvs MER än ett per dag. Det har å andra sidan också funnits en uppsjö av smärtor där inne som jag har behövt skriva om. Så även idag.

Könsdysfori…att läsa om transpersoner som blir mordhotade i sin egen hemstad…att läsa om hur folk hatar och är elaka…får mig att titta på mig själv med väldigt kritiska ögon och undra om jag någonsin kan passa in. Jag vet att det alltid kommer att finnas dessa idioter där ute och de finns oavsett för vem. ALLA har alltid MINST en idiot att kämpa emot. Men jag blir lite modfälld av allt som surrar nu på nätet och på nyheterna.

OCD! Denna JÄVLA plåga som jag haft sedan jag var yngre än 10 år. Psykologen säger att denna OCD troligen är ett resultat av att jag lärde mig under uppväxten att stänga inne alla känslor och spela en roll. Det har funnits i mig så länge nu att jag inte längre kan skilja på vad som är JAG och vad som är OCD. Idag var jag fast i dessa jävla tvångshandlingar pga tvångstankar….under 6 timmar. Jag var helt slut efteråt och mådde så otroligt dåligt. Jag fann ingen annan utväg än att bege mig till gymmet och köra ett HÅRT pass. Jag lyckades köra 70 minuter på crosstrainer och svetten bara dröp om mig. men det var en underbar terapi att bara stå på maskinen…med medryckande musik i lurarna och nagla fast blicken på en prick lång bortanför gymmet…såg ut genom fönstrena och fäste blicken långt bort. Då var det som om resten av gymmet försvann. Magisk känsla när sinnet fokuserar på ingenting och kroppen jobbar på.

Depression! I och med OCD:n idag så kom lite mörker tillbaka. Jag märkte hur enkelt jag skulle kunna drämma rakt in i en vägavskiljare och krascha med bilen….men jag valde att inte göra det för jag TROR på framtiden lite mer nu. Men jag är vaksam. Skulle jag falla in i depression igen så kan mörkret komma tillbaka fortare än kvickt. Då vet jag vart jag åker! Kungälv sjukhus!

Alkoholism! Detta är väl egentligen den enda bit som jag känner är lättare att hantera. Träningen och alla mål jag har med operationer etc gör att avhållsamhet från alkoholen är rätt enkel att motivera mig till.

Så…Könsdysfori, OCD, Depression och Alkoholism. Jag tycker det räcker nu.

Jag skulle åkt till öppenpsykiatrin idag men när OCD-anfallet var över så hade jag ingen ork alls kvar i själen och kroppen. Jag lämnade återbud och tränade istället. Det var en vidrig känsla idag efter anfallet. Helvete vad tom en är på livslust efter ett sådant anfall.

Tanken är att jag ska börja jobba imorgon. Jag ska ta mig till jobbet…men kommer nog göra en KORT dag. Jag måste få vila ut. OCD:n har knäckt mig idag.

Tårar är snart på väg känner jag. En efterreaktion på dagens pest.

60. Blandade känslor idag. Mordhot mot transpersoner

Idag har jag varit lite ur balans. Igår kunde jag läsa att ett sällskap med transpersoner skulle gå och äta en lunch i en paus mellan de olika seminarierna (under EuroPride här i Göteborg) de var på (så tolkade jag texten i nyheterna). De valde då att gå till en restaurang/krog (tidningen kallade den för krog) för en bit mat.

Jag tror mig veta vilken restaurang det handlar om och har informerat mina vänner om detta på FaceBook. Om det är på denna plats som jag tänker att det är så är det ingen restaurang jag har varit på och för detta är jag själaglad idag! En sådan svinig restaurang förtjänar inga kunder! Jag hoppas att den går i konkurs! Varför?

Om det är sant det som skrivs så blev sällskapet först mordhotade av ett gäng fega kräk inne på restaurangen och sade att personer som de förtjänar en kula i huvudet. Nästa dag så valde även restaurangen att porta dessa transpersoner. SNYGGT! Först blir de mordhotade som minoritet och därefter när de är i ett jävligt utsatt läge så väljer restaurangen att porta dem…smäll nummer 2!

Jag vet inte vad det är för fega ynkryggar som både hotar och som jobbar på restaurangen. Kanske är det ägaren som inte har någon ryggrad utan hakar på hatet…den enklaste vägen. I hela denna situation har vi ett PRAKTEXEMPLAR på ryggradslösa amöbor som inte vågar vara sanna mot sig själva. De är fega kräk som väljer att använda hat. FY FAN för sådana som dem! Jag är nästan frestad att gå dit och pröva. Om jag blir portad så skulle jag gladeligen spotta i marken mot deras fötter och säga att nu polisanmäler jag er och gå därifrån. Skulle säga att de är fega kräk som inte vågar stå upp mot hatet i samhället. Eller är de transfober själva?

ÅÅÅHHH jag KOKAR!!!!

Hursomhelst…idag har varit en jobbig dag även ur andra aspekter. Jag blir vansinnig på den där jävla OCD:n. Dessa tvångstankar som föder en oro,,,som blir till en ångest då dessa tankar lätt får fäste och de blir till en ytterst sannolik verklighet. Detta skapar en megaångest och jag har inte orkat härda ut rädslan som uppstår utan försatt mig i tvångshandlingar. Detta har tagit ca 6 timmar av min tid idag…6 timmar som jag hade hoppats kunna lägga på något trevligare. Men men…är ledig imorgon så jag får väl vänta med att lägga mig. Men det gör mig ledsen 🙁

Jag är tydligen inne i en skör period nu där tvångstankarna lätt får grepp om mig.

Men något positivt har hänt idag dock. Jag var och tränade på gymmet igen. Körde Crosstrainer i vanlig ordning. Började med 15 minuter lagom tempo för att få upp värmen och sedan följde 35 minuter riktigt hårt tempo. Underbart att känna hur kroppen svarar fint…plus att spegeln nu visar hur hela min kropp börjar bli slankare. Det går inte i raketfart men det går åt rätt håll! Nu måste jag bara vara vaksam på så att jag inte hamnar i träningsanorexia igen (som en hälsocoach trodde på Högskolan när jag pluggade i Halmstad). Jag har lätt för att gå in så frenetiskt och intensivt i något som jag känner ger mig mersmak.

Så det är inte bara alkohol jag har missbrukat. Nej nej…har missbrukat många olika saker….men den enda drogen jag tagit var alkohol. TACK OCH LOV att jag aldrig har börjat med rökning! Skulle inte palla med att ha även detta att slåss mot.

Nåväl…jag lever…jag ska träffa en sjuksköterska imorgon på Öppenpsykiatrin och jag hoppas på framsteg i vårdplanen nu. Kungälvs sjukhus vet jag finns där om de mörka tankarna kommer tillbaka. Men just nu känns de väldigt avlägsna jämfört med för bara 3 månader sedan.

På tisdag så börjar jag jobba och om sanningen ska fram så är jag rätt nervös. Jag vet inte om min ork kommer att kännas så trygg som jag idag upplever den vara. Men vi får se.

Men oavsett hur många som hatar där ute så tänker jag inte vika en millimeter från den stig jag har valt att följa. Den stig som jag äntligen funnit efter 5 år av helvete!

59. EuroPride-paraden idag – En dag full med värme!

Åååhhh!!! Vilken underbar dag!

Ni ANAR inte hur mycket denna dag betydde för mig!

Tidigare år har jag gått tillsammans med andra vänner under FPES flagg. FPES står för Full Personality Expression Sweden.

I år gick jag med mina kollegor under Volvo Cars flagg! Det var första gången i företagets historia som det går med i en Pride-parad. STORT att det sker just nu! Men SOM vi har jobbat för att få till detta. Vi har varit ett helt team som jobbat som riktiga eldsjälar under en lång tid. Jag har varit tvungen att ligga lågt till stora delar i detta jobb pga min hälsa…men har försökt hjälpa till där jag kunnat och orkat.

Jag vet inte exakt hur många vi var i vår grupp från Volvo Cars men jag misstänker uppemot 200 stycken om inte fler. De flesta hade klart lysande orangea t-shirts med en företagslogga på. Jag hade lyckats kränga på mig rätt bylsiga kläder men som skrek ut starka färger. Kände mig så fin idag.

Vi samlades vid kl 13 idag inne vid Kungsparken och det var så underbart att se alla dessa kollegor, där jag kände en hel del men även helt nya ansikten dök upp. Det kom även fram till mig massor av människor som ville krama mig! GUD vilken värme!

Himlen var gråmulen och vinden var rätt intensiv men ändock inte stark nog så det blev krångligt med banderoller etc. Vinden var mestadels perfekt för att få de olika flaggorna att vaja ståtligt i vinden.

Inför avmarsch så samlades alla på Heden omkring ytorna där de brukar arrangera skridskorink vintertid. Jag hörde siffror om att det var ungefär 20 000 deltagare i paraden och desto fler åskådare vid sidan av.

Jag hade med mig mina 2 egna flaggor sedan tidigare. Jag lånade ut regnbågsflaggan och bar själv flaggan som representerar transpersoner. Usch…tycker aldrig om mig själv på bild när någon annan tar…men jag lägger upp denna för att visa mina färger idag.

Vädret var ostadigt hela tiden men det hindrade inte oss från att leva loss. Vi hade en egen Volvobil i täten med högtalare på taket och massor med folk som dansade både framför och bakom bilen. Det fanns framför oss ett gäng från Malmö som lirade trummor och de HÖRDES! Himmel!

På Heden innan start så stod vi i princip mitt emellan två trumslagargrupper som till slut verkade tävla mot varandra om vilka som kunde skapa de skönaste rytmerna…en i taget. Det var riktigt underbart att stå mitt i all denna rytm.

Regnet kom ungefär mitt på banan när vi gick men det gjorde inget. Det var lika underbart ändå.

Väl framme på Avenyn så såg vi ända upp till Götaplatsen och där var det en megastor scen som blinkade med superstarka strålkastare. När vi var ca 300 meter från scenen så kändes basen från musiken i kroppen och det var ett jäkla tryck!

Tyvärr hade jag för långa stänger på flaggorna för att komma in på scenområdet…men det gjorde inget. Det hördes bra nog ändå där jag stod…nästan lite mer skonsamt för öronen än alldeles vid scenen.

 

Stod där tillsammans med en kollega från EMC-teamet där jag jobbar.

Men regnet ökade i styrka så jag sade till kollegan att jag åker hem nu. Vi tog farväl och ses sen nästa vecka på jobbet.

Känslan jag hade när jag gick i paraden var

”Här kommer vi från Volvo cars med synlig banderoll och allt plus en sprillans ny bil. Massor med kollegor gick framför och bakom mig. Och mitt bland alla dessa kollegor så gick JAG som Milla…en transperson…och vi visade gemensamt utåt att vi tycker om mångfald…vi respekterar varandra…vi är ett team. Det kändes så skönt att få visa alla som stod vid sidan av att jag är en i gänget på detta företag!”

Just DEN känslan är ovärderlig för mig! TACK alla ni som gjorde detta möjligt för mig!!!!! Ni är underbara!

På vägen hem så kunde jag inte bestämma mig om jag skulle träna först eller ej…så det fick bli ett pass 🙂 40 minuter hårt tempo på crosstrainer och make-up-färgen rann inte ner i ansiktet! PUST 🙂

Men i duschen hemma så var det väldigt rött ett tag i duschen. Tvättade håret tre gånger…sedan inpackning och avslutade med balsam.

Imorgon kommer att bli en skön dag. Jag ska börja jobba först på tisdag. Men på måndag ska jag träffa en sjuksköterska på öppenpsykiatrin i Älvängen. Jag hoppas att jag nu får träffa den där överläkaren så jag kan få den där jäkla remissen till stället i Lerum som vårdar för OCD.

En till sak jag minns så väl från idag. Idag innan vi skulle gå iväg i paraden så hade det varit två olika kollegor som först frågade om vad den ljusblå-vit-rosa flaggan står för och jag sade Transpersoner. Då sade de att men detta är du väl snart borta från. De syftade till att jag nu inte är trans längre utan är kvinna. SÅ ser de på mig! Vilken underbar känsla det är för mig att få höra dessa ord. De ser mig inte ens som transperson längre…utan som en kvinna…som Milla. Jag svävar på små rosa moln just nu.

Därför tycker jag det nu är en bra idé att sluta skriva för idag.

KRAM på dig <3

 

58. En summering av EuroPride fram till och med fredag

Jag försöker mig nu på en summering av dagarna som gått och jag känner mig lite besviken över att min ork har svikit mig såpass mycket som den har gjprt under de här dagarna. Jag hade viljat gå på föreläsningar och lyssna på olika personers syn på olika saker. Gissa hur många föredrag jag har orkat att gå på? Inte ett endaste 🙁

Men jag fick mig en underbar pratstund igår med en annan kvinna som gör liknande resa som jag. En så otroligt varm kvinna som utstrålade något magiskt. Hon verkade så lycklig. Hennes historia rymmer mycket smärta men en sak blev jag helt jättevarm av att få höra. Hon var innan det yttre identitetsskiftet gift med en kvinna….och nu när hon lever som kvinna på heltid…är hon fortfarande gift med samma kvinna! Detta gjorde att mitt hjärta smalt!

Detta har även dragit ner mig då jag själv kände mig så villkorligt älskad och sedan dumpad på tippen när jag inte orkade spela rollen ”Micke” längre.

Men dagens höjdpunkter idag var när jag träffade en god vän från jobbet i tältet och sedan när två barn kom förbi…kan de ha varit 10-12 år? Men himmel vilket trevligt samtal jag fick med den ena av tjejerna. Vi pratade om hur det är på deras skola och där finns det en FtM transperson och denna får stöd av familj och vänner och lärare. Så otroligt värmande att höra! Det var så naturligt för henne att prata om detta och den nya yngre generationen ser detta med våra olikheter som något helt naturligt! Underbart!

Trist att notera är att i år så verkar det vara mindre antal utställande föreningar och organisationer etc. Kanske känns det bara så pga att vi nu är på en större yta? Men himmel! Allt detta matos som sveper förbi tältet där en står. SNACKA om att bli prövad! Men jag har hållit fast vid min princip med ett mål mat om dagen plus träning. Har jag bestämt mig så kan jag tyvärr bli lite VÄL hård mot mig själv ibland. Detta är något jag har lärt mig att göra under uppväxten. På gott och ont.

Imorgon är det dags för paraden och jag tänkte göra mig EXTRA färggrann imorgon. Ni får se bilder senare imorgon eller på söndag. Men i år tar jag ett steg längre mitt sätt att uttrycka mig med färger än vad jag hittills har vågat. I år så JÄVLAR! 🙂

Men denna satans Jimmie Åkesson (SD)! Vad ÄR det människan håller på och säger! Nu ger han sig in och kritiserar detta med identitetsbyte. Varför i HELVETE ska han in där och rota? Vi utgör ju max 0.1-0.3% av befolkningen. VAD vinner han på att hacka ner på denna grupp? Jag skulle vilja skälla ut människan tills han blev en blöt fläck på marken. Lägg din negativa energi på dig själv istället! Men för att göra det är du antagligen tyvärr alltför självupptagen så du inte kommer på tanken ens.

Jag säger bara det. OM de inom politiken börjar ge sig in i sjukvården och försöker lägga krokben för oss transpersoner. DÅ kommer jag att polisanmäla och DO-anmäla regeringen för hets mot folkgrupp och jag kommer dra det till EU-domstolen om det behövs. För DÄR vet min vrede inga gränser. Men jag behöver antagligen en jäkla massa pengar för att lyckas med detta. Nåja…vi får se om den dagen kommer. MORR!

Men hur har det känts i övrigt idag då? Det har känts hyfsat bra! Jag har insett från i förrgår hur bra det kändes att föreläsa. Jag har hittat mitt kall. Detta ihop med teknik inom elektromagnetism tror jag är en perfekt kombination för mig.

JO….måste berätta! Idag kom det fram en person och berättade att hon följer min blogg. Hon tyckte att den är så himla viktig och bra…att den ger stöd och tröst. Vidare så har tydligen redaktören nu börjat att lyfta fram denna blogg inom regionen med över 20 000 anställda (om jag snappade siffran rätt idag av en representant). Jag kan inte med ord beskriva hur värmande detta känns. Jag känner att jag äntligen har kommit dithän att jag faktiskt kan göra skillnad! Att jag kan påverka andra människor till att vilja reflektera och kanske förändra själva. GUD så underbart det känns!

…och så var det detta med de små fjärilarna jag hade i magen häromdagen….de är kvar och lurar…de har landat lite för stunden för jag vågar inte dra på de växlarna ännu. Kommer vara avvaktande ett bra tag…och låta den dörren vara stängd tills jag får mer tydliga signaler. Detta för att skydda mig själv. Jag blev så jävla bränd från mitt 15-åriga förhållande att det inte är sant. Har inte läkt ännu…och det har nu gått 5.5 år!

En annan kul sak…jag är ju lite tekniktokig också så i förrgår upptäckte jag att min Bluetooth-uppkopplade-högtalare lät helt miserabelt. Tänkte att ett högtalarmembran hade brustit. Chansade att jag kunde fixa det själv (hade garanti kvar) och öppnade upp burken.

 

När jag hade undersökt den så insåg jag att det inte var något membran som var sönder/sprucket utan det var luft som letade sig fram i skumma öppningar som gjorde att ljudet blev knas. Med silvertejp (svart dock) på väl valda ställen så blev ljudet perfekt igen 🙂 Wihoooo!

Men jag har varit vemodig idag…utöver alla de andra känslorna. Jag tror att jag är så trött i själen efter allt jag gått igenom att jag nog behöver ett år till på mig att återhämta mig till en nivå där jag kan anse mig själv känna mig hyfsat återställd. För det var DJUPT jag föll och jag slog i botten HÅRT. Och så detta med att behöva stänga dörren för fjärilarna igen….vågar vågar VÅGAR inte hoppas. Är livrädd för att falla ner igen. Bättre att ha denna dörr stängd och sen får den andra personen banka rejält på dörren så jag VET och då vågar jag öppna dörren. Så får det bli! Sorgligt men nödvändigt! Men jag VÄGRAR gå igenom samma smärtor igen som jag nu behövt ha 5.5 år att läka från.

Men jag är trots allt på väg att resa mig! Jag är nu på G igen! Den där pingvinen igen…kommer du ihåg?

 

 

Ett snabbinlägg

Den här veckan har jag känt mig i bättre stämning. Jag brukar göra det under Pride-veckorna. Det är som om en gemenam glöd kopplas ihop från att ha varit små olika öar till att bli till en hel kontinent. Denna kontinent utstrålar en sådan energi att jag känner mig så trygg…även trygg i miljöer som jag annars inte skulle känna mig trygg i.

Underbart!

Idag ska jag äta brunch inne på jobbet och möta en kvinna där som vill intervjua mig om hur gårdagen gick. Föredraget som jag bedrev under Volvo Cars flagg.

Jag måste säga att föredraget gick över förväntan. Jag kände mig så taggad…och ändå så känslosam.

Lokalen var fantastisk…värdarna underbara och publiken magisk. Allt var så avslappnat…och att nu kunna prata om den smärta som till slut fick mig till att vilja ta livet av mig…är för mig…inget annat än en välsignelse!

Jag kommer att skriva mer senare idag…ska in till jobbet en stund och sedan vidare till Regnbågsparken via Nordhemskliniken för lite Antabus.

Vi höres <3 <3 <3

 

57. Europride – tisdag 14/8

Idag var det då andra dagen med Europride i Göteborg. Flaggningen startade tidigare…redan den 6/8.

Jag är medlem i FPES (Full Personality Expression) och stod ett litet 2-timmarspass idag i tältet vi har. Det regnade dock småspik och det glesade ut folkmängden en del. Ett STORT plus dock jämfört med förra året är att detta året är Regnbågstorget placerat ovanpå sten/asfalt (Kungstorget intill Saluhallen) och inte grus som förra året (Bältesspännarparken). I regn så blir det ju inte gegga detta året! Perfekt!

Skylten vi har med ett blått ”T” mot vit bakgrund är oslagbar i att bryta igenom vimlet i folkmassor. Den SYNS!

Vi slapp regnet stundtals och då var det som om folk bara dök upp från ingenstans. En känsla jag fick idag var att det var väldigt avslappnat och vänligt i luften. En god vän kom även förbi och gav mig en varm kram…det värmde rejält <3

 

Denna dagen så mötte jag i princip endast människor som upplever detta med trans som en icke-fråga. Även en tjej från Tyskland pratade vi med och hon var lika öppensinnad hon med. Det var hennes första dag idag i sverige för den här gången 🙂 Frågade henne om hon visste något om levandssituationen för transpersoner i Tyskland men den frågan var hon inte insatt i. Helt förståeligt.

Det är ju även samtidigt Kulturkalaset här i Göteborg så två stora event samtidigt. Det lär bli mycket folk mot helgen om vädret bara kan bjuda på lite uppehåll.

En maffig scen med rejäl ljudkapacitet med två tjejer som ger järnet…och tyvärr bara en handfull åskådare. Men så var det en tidig tisdag eftermiddag då många kommit tillbaka till jobbet efter semestern.

Det börjar bli klafsigt i Bältesspännarparken…där tält kopplat till Kulturkalaset håller till. Om det bara kunde titta fram lite sol 🙂

 

En tidsmodern toaskylt! Härligt att se!!!

 

Men mer då? Idag hände en sak som jag verkligen inte var beredd på. När jag stod i tältet hos FPES så kom det fram en kvinna som sade hej och gav mig en varm kram. Har haft henne som vän på FaceBook under minst ett par år…och vi småpratade lite.

Men där och då. Jag blev helt omskakad. Vad händer inom mig? När jag såg in i hennes ögon och läste hennes ansikte…så skedde något inom mig som jag inte trodde skulle vara möjligt än på några år minst.

Det sa bara BOOOM och WAM och POW….och värme kom strömmande upp expolsionsartat i mig. En känslomässig värme…en ömhetsvärme.

Jag blev så omtumlad att jag i bilen på vägen hem var tvungen att sitta ett tag i bilen innan jag kunde starta. Var yr i huvudet. Vad händer???

Givetvis blev jag överlycklig över att känna dessa känslor…men jag blev samtidigt rädd. Rädd för att bli skadad igen….så skadad som jag blev under de tidigare åren. Men jag är överlycklig idag över att få bekräftat en gång för alla: Min tid med mitt X och mina känslor kopplade mot mitt X….är avklarade nu. Avklarade, begravda och sinnesro över dem.

Kvar är bara rädslan att bearbeta. Rädslan av att våga släppa taget igen…våga öppna upp mitt inre och släppa in värme.

Idag så blev jag oerhört varm och full av liv…och samtidigt rädd. Men jag tror att detta är en naturlig reaktion efter all skit som jag tagit mig igenom. Och jag vet att det sämsta jag kan göra är att INTE prata om det. Jag VET att jag kommer att läka mig själv. Jag är ju på helt rätt spår nu.

* Nykter i över ett år och jag älskar känslan av nykterhet.

* Förhoppningsvis snart träffa kirurgen på Sahlgrenska för konsultationer och sedan om allt går väl, operationsanmälan

* Energin på jobbet börjar leta sig tillbaka

* Träningen går utomordentligt bra! Klarade idag av 60 minuter på crosstrainer…och igår 70 minuter. Har nu återhämtat mig i princip fullt efter kraschen på psyket i april.

* Bostaden är underbar och jag stortrivs i den.

* Börjar känna en längtan efter att utvecklas ännu mer

Men…jag inbillar mig inget. Jag är skör…och orken är skör…men om jag tar allt i små små steg, en dag i taget…så kommer jag att nå fram.

Imorgon…ska hålla föredrag kl 17.45 i Stadsbibiloteket – Hörsalen, Göteborg. Föredraget blir på engelska då det är Europride.

Jag hoppas på MÅNGA åhörare imorgon. Ju fler desto bättre 🙂

Materialet är klart och jag är helnöjd.

Kram