62. Besviken och nedslagen – vården strular

Idag ramlade jag ner i ett hål igen…de mörka tankarna började gro igen…klumpen i halsen började kännas av…hopplöshetskänslorna likaså…vanmakten…alla dessa känslor som tidigare drev mig till avgrundens kant.

Jag var i morse på besök hos öppenpsykiatrin för att prata med en sjuksköterska och ha en liten uppföljning. Idag är det 3.5 månader sedan jag blev utskriven från psykiatirska akutavdelningen för självmordstankar.

Jag var i ett jättestort behov av att känna att jag fick stöd efter denna vistelse.

Ett par veckor efter utskrivningen fick jag träffa en läkare på öppenpsykiatrin som då skrev ut nya recept på Sertralin till mig. Han sade att det kommer att vara en telefonuppföljning av mig efter 3 veckors tid. Denna uppföljning uteblev och istället fick jag några veckor senare komma tillbaka till öppenpsykiatrin och träffa en sjuksköterska. Kände mig så besviken och lämnad vind för våg. Både vid träffen med läkaren och med sjuksköterskan så framhävde jag mitt önskemål om att få komma till Lerum där de ger vård för OCD. OCD kan också ge mörker inombords. Mörker som dödar.

Men jag fick aldrig träffa den där överläkaren som skulle kunna ge mig den där remissen. Så kom juli och semestern. Fick en ny tid innan sommaren till idag och jag var där idag igen och hoppades på att få höra något om min nya vårdplan.

Vad fick jag höra? Jo att mitt fall hade inte behandlats eller glömts bort. Jag minns inte vilket. Jag blev så jävla ledsen! Här har jag sökt akut hjälp för att jag ville ta livet av mig och så blir jag så här ignorerad!!!!!

Fick erbjudande att komma och prata med en sköterska där vid behov. Jag BEHÖVER inte detta! Jag har min psykolog som jag håller fast vid tills jag får komma till Lerum. Dessutom har jag mina vänner. Jag har dessutom gått hos sammanlagt 12-14 olika psykologer sedan 13 års ålder och jag orkar INTE gå och prata med ännu en ny. NU RÄCKER DET!!!!

Såg att jag idag missade ett samtal från öppenpsykiatrin som ringde när jag stod i duschen efter träningen. De skulle ringa och meddela när jag kan få träffa överläkaren. Börjar tappa hoppet! Känner mig så åsidosatt och bortglömd 🙁 De får ringa mig imorgon igen eller lämna ett jävla meddelande på telefonsvararen om det är en tid de vill meddela.

Bortglömd känner jag mig även av vårdenheten/gruppen som jobbar med Endokrin/hormoner och hela den biten. Jag gick på en intensiv utredning i ett år. Fick sedan remiss till Sahlgrenska där jag skulle påbörja min vård med hormoner. Den i princip enda kontakt jag haft med endokrinvården är de få läkarbesök jag blivit bokad till. 3-4 st under 2 år plus telefonåterkoppling på provsvar. Utöver detta har det inte varit ett smack. Ingen som har ringt mig och frågat hur jag mår eller hur det fungerar med medicinerna….mer än med ett halvårs mellanrum. Om nu självmordsstatistiken bland transpersoner är så hög och att medicinerna ruskar om i det mentala så tycker ju jag att det vore vara av yttersta vikt att följa upp patienterna på ett betydligt bättre sätt. Som en preventiv åtgärd! Men icke!

Resursbrist?

Den ENDA riktiga hjälp jag fick var när jag gick med i en patientutbildningsgrupp där vi fick koncentrerat med tid på oss att ställa frågor. Men där vädrade vi inte direkt hur vi själva mår i själen.

Jag är uppriktigt besviken på det stöd jag har fått av vården!

Det enda undantaget är det stöd jag fick av den helt fantastiska personalen på Avdelning 11 på Psykiatriska akutavdelningen på Kungälvs sjukhus!

Att ha detta släpandes omkring sig samtidigt som det finns risk att ett HBTQ-fientligt parti riskerar att komma till makten nu den 9:e september…hur kul känns det på en skala tror ni?

Idag är jag ledsen