64. Behöver träda fram ännu en gång…

Igår när jag hade varit och tränat i daglig ordning på gymmet på Ale Torg i Nödinge så ville jag köpa med mig hem lite Thaimat eftersom jag var alldeles för trött för att orka laga mat själv.

Jag beställde en av de vanliga som jag brukar beställa…en med ostronsås, basilika och bambuskott. Kyckling och ris till det. Den är god 🙂

När jag skulle ta mig till bilen 20 meter därifrån med hämtmaten i en liten vit påse så var det 4 unga personer som kom gåendes ut från pizzerian som ligger intill. De gick precis bakom mig.

När jag kom fram till min bil och skulle öppna bilen så hörde jag hur de började fnissa. Tittade åt deras håll och jag såg hur de stirrade på mig och verkade allmänt roade. Jag hade träningskläderna på och var svettig. Jag VET att jag har fått bröst pga hormonerna nu! De SYNS! JAG VET!

Men tydligen så är det inte bara de utan ännu fler som tycker jag verkar se rolig ut. Varför???

VET dessa människor hur det kändes i mig när jag sen satte mig i bilen och hade stängt dörren?

Det gjorde svinont och tårarna började komma fram. Men väldigt snabbt så kom ilskan den här gången och jag bestämde mig för att…”Nu är det dags igen! Nu ska jag ryta ifrån igen och berätta sanningen för alla som vill läsa. Hur verkligheten kan vara för en transperson!”

Så jag satte mig hemma efter duschen och skrev ett inlägg i en FaceBook-grupp som når ut till jättemånga människor i kommunen där jag bor och den når även ut till Kungälv och Göteborg.

VILKEN respons det har blivit! På mindre än ett dygn har över 250 personer klickat någon form av åsikt om den och drösvis med kommentarer har ramlat in….alla enbart positiva i sin energi.

Men varför behöver jag göra detta igen? Att ryta ifrån? Var det pga de 4 unga människorna? Inte enbart! De var bara en i raden av olika situationer.

Jag vet inte var jag ska börja. Men det som jag har blivit utsatt för utav andra som transperson är följande. Plats och tid är det ingen sortering efter utan jag bara listar de olika händelserna här:

  • En person tar skamgrepp på mig på insidan av låret (högt upp) när jag har kjol….HÅRT…så jag får blåmärken dagen efter.
  • Mitt dörrhandtag på ytterdörren smetas in med kroppsvätskor.
  • En person spottar på min ytterdörr.
  • Någon stängde av elen till min bostad.
  • Någon stjäl min post…tex så stals ett läppstift i ett litet paket som jag skulle fått när jag fyllde år.
  • Cigarettfimpar i min brevlåda.
  • Någon fimpar på min bil.
  • En grupp unga killar hånskrattar åt mig inne på gymmets omklädningsrum
  • Unga gapskrattar inne på ICA när de fick syn på mig
  • En kille som var på ICA med sin familj…han skrattar åt mig och pekar på mig
  • Jag blir bemött med hatfulla blickar lite här och var…måste hela tiden vara beredd på knytnävsslag eller spott mot ansiktet.
  • En stroppig snubbe med sin flickvän skrattar syrligt åt mig. Jag stirrar honom i ögonen till tystnad.
  • Okända spottar demonstrativt på marken efter mig
  • Personer tittar på mig och har en min som verkligen visar AVSMAK.
  • Jag hör hur ett par killar i omklädningsrummet på gymmet kallar mig för sjuk…de trodde inte att jag hörde.
  • Ett par, en kille och en tjej står och tittar på mig på gymmet och de har otroligt svårt att hålla sig för att skratta.
  • En ung tjej som tränar på en maskin fnittrar oerhört när hon ser mig. Jag blänger tillbaka och hon undviker min blick.
  • Människor verkar bli rädda för mig.
  • Ungdomsgäng storskrattar åt mig inne på ICA

etc…

Jag har varit med om så jävla mycket skit under nu 5.5 år där de första 4.5 var de värsta. VARJE DAG under 4.5 år var det någon form av traksserier. VARJE DAG! Sug på den ni!

Att jag har behövt ta hand om detta UTÖVER den massiva sorg jag har haft pga separationen från mitt livs kärlek….där jag var tvungen att göra mitt livs svåraste val…missbruket…depressionen…OCD:n….längtan efter att dö och försökte köra av motorvägen i januari…krashade till slut och blev inlagd på psykiatriska akuten i ett par veckor…allt har bara varit en enda stor röra av smärta och mörker och de senaste 5.5 åren har jag inte klarat av att ha ett fritidsintresse förutom träningen. Utöver detta har varje dag endast handlat om hur jag ska överleva den dagen.

Och nu….när jag upplever hur situationen i samhället är på väg att bli jobbigare igen…jag klarar helt enkelt inte av att hålla tyst!

Jag går därför till attack!