56. Nu ryter jag ifrån!

Jag blir så ursinnigt förbannad…nej…jag upplöses snart i atomer över den hetta som vreden inom mig skapar…när jag läser och känner av tendensen i vårt samhälle idag.

HAT! HAT! HAT!

Missnöjet gror och partier som har rötter i Nazismen…den ideologi som massmördade judar, handikappade, homosexuella etc…en ideologi som syftade till att skapa en ren ras. Denna ideologi ska INTE jämföras med socialismen där tex Lenin mördade en massa han med…för ideologin socialism är god i sin grundtanke…men den utövades på ett felaktigt sätt av en människa…en fundamentalist.

Nazismen. Judarna blev ju fokus för Hitler och hans anhängare och alla de som föll för hans på den tiden brinnade tal. Han kom i en tid då samhället var högst mottaglig för denna typ av ledare och han duperade människor så otroligt skickligt. Fick missnöjet att riktas mot utsatta grupper som ansågs vara farliga. Judar var en sådan grupp. Att sedan miljontals mördades i gaskamrar pga ideologin att ha en ren ras är inget annat än utrotning och förintelse. Det har inget att göra med att bygga ett samhälle som är till för alla.

Vad händer idag? Nazismen får fäste i allt finare rum i maktens korridorer. De går inte runt med kängor och slätrakade huvuden numera…de har inte järnrör…utan de bär kostymer. De har ett ENORMT tålamod på att långsamt vinkla olika samhällsfrågor så att de med fantastiskt skicklig retorik försöker få den stora massan att faktiskt tro att det de säger är sant. De lyckas förbannat bra med detta!

Men varför lyckas de så bra med detta?

Det beror på DIG som lyssnar och tar åt dig av det de säger och faktiskt håller med. Håller med om vad? Har du ens funderat på den där frasen som du hörde SD uttala och du omedelbart stämde in och sade ”BRA!!! YES!”

Vet DU ens varför DU sade så? Var det för att du har en ilska inom dig som vill ge igen? Ha hämnd? Slå tillbaka?

VAD vill du slå tillbaka på? Vad vill du ha hämnd över? Har du funderat på det? Vad är du så arg över?

Jag ska säga vad jag tror. Jag tror att du är rädd för att titta in i dig själv för du är alldeles för lat för det. Det är obekvämt! Det är ju mycket enklare att vara arg och skylla problemen på andra. Speciellt de där som avviker så mycket…usch och fy för dem! Jag slår vad om att du väldigt ogärna stannar upp och försöker reflektera över vad är det som kanske DU har för brist inom dig….och sannolikheten är väl nästan obefintlig att du skulle VILJA göra något åt denna brist inne i dig? Istället är det enklare att hata andra. Vara arg på andra.

Vet du vad jag tycker om dig om det är på detta sätt? Du är patetisk rakt igenom!

Du som röstar tex på SD…VET du vad du röstar på? Vet du vilken ideologi som du hjälper fram i samhället om du kanske bara röstar på detta parti för en endaste sakfråga. Se till helheten pucko!

Att rösta på ett parti som är uttalat emot HBTQIA+ …emot mångfald hos mäniskor…emot så mycket….men försvanskar sin riktiga agenda genom att använda väldigt smart retorik. Ett parti som försöker få dig att hata muslimer! Muslimer är människor de med! VÅGA SE!!! Du får skilja på fundamentalister och muslimer. Fundamentalister finns inom kristendomen också!!!

Jag lyssnar inte på vad SD säger. Jag behöver inte. Jag VET var de har sina rötter. Mitt hjärta hatar dessa rötter. Punkt! Om jag kunde så skulle jag förinta dessa rötter in i minsta atom. De har inte på denna jord att göra. PUNKT!

…och JA! Jag står för varenda stavelse i denna text!

 

 

55. En skör tillvaro – hur hantera den? + ska vara på regnbågstorget imorgon :-)

Idag har jag ännu en gång fått utstå 5 timmar med tvångshandlingar då tvångstankarna och ångesten har varit alltför realistiska och närvarande så jag har inte kunnat tänka rationellt.

Och efter att ha varit i maximal fokus och koncentration i 5 timmar så blir en helt slut. Att då få komma iväg till gymmet och träna ett 70 minuter långt pass på Crosstrainer…så att jag blir lika svett som om jag hade ställt mig under en dusch. Jag skojar inte…kläderna verkligen droppade av svett…

Att i detta tillstånd känna sig pressad av att behöva ha 100% koll på allt vad jag gör för att tvångstankarna inte ska få grepp om mig igen…är jobbigt. Då vill jag bara vara ifred.

Hemma igen och nyduschad…och tvångstankarna börjar gro igen…men jag försöker med logik mota dem. Det är en pina att ha det så här. Det finns starkare mediciner att få för detta…men då jag har ett missbruksproblem bakom mig så vågar inte JAG ta dessa starkare mediciner. Jag VET hur lätt jag kan fastna i något om det ger mig känslan av frihet…om så bara för stunden.

Jag har nu under mer än 13 månader tagit striden VARJE jäkla dag. Tagit striden MOT det enkla, MOT det bekväma…MOT flykten. Jag har med en dåres envishet vägrat att ge upp. Jag har bitit mig fast vid den väg som jag tror ska läka mig. Även om jag inte sett något resultat så har jag tvingat mig själv att följa denna stig.

Det har varit jobbigt…jättejobbigt. Jag har nästan kollapsat av alla vårdbesök jag sprang på under 8-9 månaders tid. Men jag gjorde det! Jag gick på vårdbesöken! Tvingade mig! En timme i taget har det varit många dagar. Ibland en minut i taget.

Det tog mig ca ett ÅR i nykterhet innan mina problem med slem i halsen började faktiskt att avta kraftigt! Jag ser nu ett hopp om att kunna slippa detta besvär. Men ett år tog det innan jag märkte av denna förbättring.

Jag längtar inte längre efter ett förhållande. Jag vill inte ha sex! Är inte ens längre  intresserad av att tillfredsställa mig själv!  Jag trivs med att leva i celibat. Det jag vill ha först av allt är värme, trygghet och känna gemenskap.

Sedan kanske det blir kärlek. Men sex…ja du…det får allt vänta. Jag förstörde mig så förbannat mycket inom sex fram till 2013 att jag inte orkar skriva om det här. Det är en så mörk historia. Men jag gjorde det för att försöka hålla kvar kärleken. Ett destruktivt spel! Ett mörkt spel!

Så idag…jag är skör…och försöker leta mig fram en dag i taget. Jag har nu upptäckt hur träningslivet har tagit fart igen och denna gången gör jag det för att jag mår bra av det…INTE för att springa på en viss tid. Jag kommer aldrig mer ta tid på mig under ett lopp! Hatar detta!

Men idag…efter träningen och duschen…såg mig i spegeln. Vad såg jag där? JO….jag såg kvinnliga former, en midja som börjar träda fram efter all förbränning jag kör med…plus bröst…plus lår. Jag känner mig så HEMMA i det jag ser i spegelbilden nu. Det som är mellan benen ska bara BORT!

Får inte förivra mig i detta nu…men jag känner hur en grund är på väg att etablera sig under mig. En grund som jag inte haft i hela mitt liv. Är så rädd att ramla ner igen. Därför känns det så skört…för jag njuter så av de fina stunderna och vill inte tillbaka ner i träsket igen.

Men jag vet nu vart jag kan fly om jag vill ta livet av mig igen. DET känns tryggt! Då LOVAR jag dig att jag åker in dit igen…till sjukhuset. För jag VET hur jag kan må…hur mycket ljusare tillvaron kan vara.

Och mest stolt av allt är jag över att det är JAG som har tagit varenda steg i den här resan. Det är JAG som har vågat att ta besluten! Det är JAG som har vågat att säga NEJ till det som inte gör mig gott och vågat säga JA till det som läker. Det är även JAG som har tagit mig igenom missbruket ett steg i taget…upplevt mörkret, märkt av förfallet….och skaffat mig insikter och kunskap i hur det är att leva mitt i ett missbruk. Det är JAG som orkat härda ut och försöka finna svaren hos 12-14 olika psykologer/terapeuter genom livet.

När jag reflekterar bakåt på allt detta så är det rätt mycket idag som tappar i värde. Jag vet nu vad som är värdefullt för mig och det är detta som jag väljer att fokusera på. Jag har hellre några få riktigt goda vänner än massor av kompisar!

Imorgon ska jag in till Regnbågstorget på Kungstorget vid Saluhallen inne i Göteborg. Ska stå i ett tält som tillhör FPES och ska stå där mellan kl 13-15. Vi brukar ha en skylt med vit bakgrund och ett blått ”T” på. Kanske den är med i år också.

Vill du komma förbi och säga hej så är du så välkommen 🙂

<3

54. En tung ödmjukhet och ett vemod har lagt sig över mig

Jag vet inte vad som har hänt igår som fick mig att må rätt vemodigt som jag gjort idag, Kanske kan det vara det som jag fick uppleva idag inne i Nordstan när jag var ute och gick. Eller så var det känslorna från intervjun igår med hon från polisen.

 

Idag var det ingen som spottade efter mig…som jag tror att en gjorde igår på Drottningtorget. Men jag vet inte säkert…hade ryggen till och kände inget stänk.

Idag så var det två killar bakom mig där jag hörde den ena säga ”är det en kille?” och den andra sade ”…är en tjej” ….gissa om jag mös av detta. Men de såg ju bara min ryggtavla. Troligen har jag börjat få former som är än mer kvinnliga.

Passerade även förbi ett skyltfönster med en kritvit docka med ljusblå bikini på. Tittade ner på mig själv och önskade att snoppen var borta. Det börjar kännas djupare och djupare nu min önskan. TROTS att jag vet att komplikationslistan med en SRS-operation (ingrepp i könsorganen) är jobbig. Statistiken är inte så där jättekul. Det är vanligt med infektioner och sneda urinrörsmynningar så en eller flera efteroperationer behövs. ca 50% av alla som gör operationen får någon form av problem med urinröret. Men jag är redo att ta riskerna.

Jag känner hur min själ liksom har lugnat ner sig. Den har blivit lugnare. Den är djupt fokuserad på att komma fram till målet ”operationsanmälan = OK”!

Jag har ALLA papper klara med det rent juridiska, nytt personnummer, har ett livslångt tillstånd från Socialstyrelsen om att få göra SRS-operationer, Mitt namn är nu helt bytt så endast kvinnliga namn återstår. Nytt pass, nytt körkort….och träningen kämpar jag på med plus 1 mål om dagen. Får se hur länge jag orkar med detta. Går bra så länge jag är ledig…men jag tror jag ska greja detta även på jobbet. Jag SKA gå ner i vikt! Så ÄR det bara!

Alkoholmissbruket gjorde sig påmint idag också. Jag kände hur jag fortfarande riskerar att vackla om Antabusen tas bort. Jag inser själv att jag behöver ett år till i denna vård. Men jag märker ju dock en UPPENBAR skillnad i stabilitet i själen och alkoholdemonerna idag jämfört med för ett år sedan. Skillnaden är ENORM!

Men jag är ödmjuk! Jag var nästan på väg att supa bort mitt liv ju.

Sedan var jag nära att köra av motorvägen i vintras…ville såååå gärna komma bort från smärtan…ville fly…ville dö….

Har även insett att det är ingen idé längre att prestera för att visa mig duktig. Jag VET att jag är kompetent och jobbar på att försöka förstå att jag är omtyckt för den jag ÄR och INTE för det jag presterar.

Äntligen har jag även kunnat lyfta upp och vädra ut alla skrymslen under stenarna inom familjen. DET har tagit på orken att försöka börja ställa mig upp och ta plats och berätta rakt och öppet om hur jag har haft det, känt det…både bra och jobbiga känslor. Detta har öppnat upp för en underbar relationsuppbyggnad inom familjen. Jag är sååå tacksam för detta. MEN vilken energi det har tagit av mig.

Under samtalet med hon från polisen så kom jag ur balans lite…eller snarare…fick mig in i ett reflekterande tillstånd.

VAD har jag tagit mig igenom? Jag ser det inte själv…för jag har varit så otroligt fokuserad på att ENDAST leva en dag i taget. När dagen är över så flyr jag in i drömmarnas rike och när jag vaknar så är det en ny dag och den nya dagen är det enda som har gällt. Gårdagen är passerad. Fokuset har varit stenhårt på hur ska jag kunna må bättre idag? Morgondagen har inte funnits. På det här sättet var mitt liv i princip i 6 år med start från när jag började jobba i Södertälje. Riktigt intensivt på detta sätt blev det 1/1-2013 och lite mer än 5 år framåt.

Jag pratade vid ett tillfälle med en redaktör på 1177.se och fick frågan ”Vad har du för hobbies?”

Jag tänkte efter och insåg rätt snabbt en väldigt nedslående sak: Jag HAR inga….eller…har inte haft några på 5 år. Jag har inte klarat av att resa, jag har inte orkat att engegarea mig i någon sysselsättning…jag har bara kämpat för att överleva…i lite mer än 5 år…ca 2000 dagar för det var då jag kraschade på psykiatriska akutavdelningen på Kungälvs sjukhus. Det var där och då det tog STOPP i mig. Där och då orkade jag inte ta mig fram en millimeter till. Det var DÖ eller bli omhändertagen som gällde då. Så illa var det.

Så idag…när jag nu gått på Sertralin för depression i ca 3 månader så känner jag hur det är ljusare inom mig…medicinerna hjälper…och jag är evigt tacksam att jag vågade ta emot denna hjälp när 12-14 olika psykologer sedan 14-årsåldern inte har lyckats…men jag är fortfarande skör…orken är långtifrån tillbaka. Men det finns äntligen HOPP!

Träningen gör ju även sitt till…plus att det fungerar så bra med föreläsningarna.

…och att jag har LYCKATS att ta mig till jobbet och kämpat på och inte gett upp där…fasen…det är för mig obegripligt att jag orkat.

Det jag har tagit mig igenom…när jag försöker sväva upp en bit i luften och se bortom en dag i taget….se helheten…se alla 2000 dagar…det är DÅ jag känner mig så tung av ödmjukhet och även ett stort vemod sänker sig över mig.

<3

Intervjun gick bra!

PUST igen!

Är nu hemma efter att ha först varit på Nordhemskliniken för den obligatoriska Antabus-dosen. Därefter leta sig in till Nordstans P-hus. Det är en utmaning idag kan jag lova med alla vägarbeten och avstängningar som är till höger och vänster…och av någon anledning så fick jag alltid en snigel framför mig 🙂

Vi skulle mötas på Trädgårdsföreningen utanför Alfons Åbergs kulturhus kl 12.30. Hon från polisen och jag. Hon är supertrevlig!!!

Vi letade upp en bänk under ett stort lågt träd och började prata. Det var mer än ett  år sedan vi sist sågs och hon ville veta vad som hade hänt under denna tid.

HIMMEL vad det har hänt saker insåg jag idag. Jag begriper inte hur jag har lyckats att ta mig framåt. Men till slut så gjorde jag ju inte det utan föll ihop och hamnade på psyket i 2 veckor. Strax började det regna och vi tog skydd inne på ett par stolar inne i en byggnad full med växter. Vet inte vad det var för byggnad…men lommigt var det 🙂

När jag berättade om det jag varit med om den här gången så kände jag hur påverkad jag blev. Jag bled trött och tyst…insåg vad jag gått igenom och insåg att jag bara kan BE för att återfå mina styrkor. BE för att det är OK för omgivningen att jag tar en dag i taget utan några som helst krav…annat än att försöka må bättre. Det är så det känns just nu.

Men givetvis idag så var det även trångsynta typer som ojade sig över mig. Men de berörde mig inte för jag insåg att jag har ett nytt sätt att se på dem med min själ. Jag blir förbannad på dem och tänker ”VAD är ditt PROBLEM? Du är patetisk om du inte klarar av att se mig utan att börja bete dig som en barnrumpa!”

Så idag var det inte en endaste som fick grepp om mig. Jag börjar bli starkare på djupet och utåt…inte bara en påklistrad styrka.

Efter besöket inne i stan så insåg jag hur makalöst trött jag blev av att bara vara bland alla människor…trots att det var GLEST för att vara inne i Göteborg en fredag eftermiddag. Jag undrar vad som har hänt i mig? Är så skör…men samtidigt mycket starkare.

Nåväl, jag köpte med mig lite extra god mat att äta ikväll och for sedan till gymmet.

Så här var min fejja innan träning…och JA…jag torkade bort ALL smink innan jag körde igång hahaha….skulle vara en syn annars. Se ut som han i The Crow (1:a filmen med Brandon Lee).

OCH! Efter lite mer än ett år så har jag nu skrotat lösnaglarna. Det har ju varit fullständigt omöjligt att utföra vissa sysslor utan en jäkla massa extrapill! Så nu är jag betydligt mer obehindrad. Bara detta att smidigt kunna hålla i en liten skruv med fingrarna i ett lite trångt utrymme är en utmaning med långa naglar.

Det blev 61 minuter på Crosstrainer och svett som en dränkt katt blev jag. Men det är underbart skönt att träna!

Jag har även nu i över en månad hållit mig på kaloriunderskott (ätit ett mål om dagen) kombinerat med intensiv träning. Det har gett resultat!

Så nu hemma igen har jag bestämt mig för att öppna upp paketet jag köpte för en vecka sedan. En sådan där platta där en kan använda en tryckkänslig platta och penna för att editera och justera bilder på datorn och även försöka vara kreativ. Jag har verkligen VILJAT öppna detta paket tidigare…men jag har varit så fast i OCD:n plus träningen att jag helt enkelt varit för trött för att ta tag i det. Men IDAG finns det hopp!

Men detta att skapa med händerna…det gillar jag! Jag är ju BETYDLIGT bättre på att bygga grejer än att måla/rita…men jag vill ge mig in i detta område.

I helgen tänker jag även jobba med att färdigställa presentationsmaterial inför min dragning på EuroPride i Göteborg.

FÖRRESTEN! Inne i Nordstan idag så vajade regnbågsflaggorna överallt. Stora fina flaggor. Det var en värmande syn!

Nästa vecka kommer jag vara betydligt mer inne i stan då jag vill vara med där det händer. Tar semester för att kunna deltaga på seminarier etc…plus att medverka i tältet hos FPES de stunder jag känner att jag orkar. Att binda upp mig på ett schema är något jag just nu helt enkelt inte mäktar med. Jag blir superstressad av att ha en tid att passa. Går och jagar upp mig inför denna tidpunkt flera dagar i förväg. Så var jag inte heller förr…Hmmm…har fått mig en REJÄL smäll i själen känns det som.

KRAM på dig <3

 

Intervju med polisen Gbg imorgon :-)

Imorgon blir det roligt. Ska träffa en kvinna igen från polisen. Hon jobbar som journalist inom polisen och vi träffades för över ett år sedan…då jag fortfarande var inne i alkoholmissbruk.

Nu, över ett år senare, så ska vi ses igen. Det kommer bli jättekul att få ses igen. Undrar om hon ser någon skillnad på mig från då. Jag hoppas det!

Förra gången så lästes artikeln av poliser över hela landet, ca 4500 stycken läste den…och responsen var tydligen enorm. Samarbetet som jag försöker få till med polisen går väldans trögt, men detta beror mycket på att de behöver prioritera annat då deras resurser antagligen är knappa som de är idag.

Men jag har en fot inne och det känns jättebra!

Det ska blåsa halv storm imorgon har jag hört från en granne och det kan bli värsta hårrufs-bilder då hahaha 🙂

Stay tuned 🙂

PUST! Födelsedag och föredrag!

PUST! Nu är dagen snart till ända. Födelsedag och allt. Blev 46 idag. Men bara för att jag fyller år så är det ingen garanti för att dagen blir superbra.

 

Jag ägnade 4 timmar på förmiddagen åt tvångshandlingar då ångesten och tvånget var för starkt. Fick sen skynda på att uppdatera presentationsmaterialet en bit. Sedan fixa till mig och skynda iväg till Kinna där jag skulle hålla föredrag.

Men jag har nu märkt en sak. Detta med att hålla föredrag. Jag börjar bli så trygg i det. Jag slappnar av och förbereder mina grejer…pratar med de som ska lyssna, och bara njuter av att vara i en dialog med nya spännande människor!

Vi hade i sista minuten fått byta lokal så vi var nu i Kinnas huvudbibliotek och lokalen var i en hörna längre in i lokalerna. Det andra stället var tydligen alldeles för varmt!

Det var en liten skara åhörare. Ca 15 stycken. Men då blev det än mer intimt…fick ögonkontakt med alla och jag körde igång strax efter kl 17. 17.06 tror jag klockan var 🙂 (detta med mitt fokus på detaljer…blir lite jobbigt ibland)

Jag är extra varm i hjärtat av att en god vän var med och lyssnade <3 KRAAAAM! Jag älskar dig gumman <3

Men den här gången så kände jag att det bara bubblade inom mig med saker jag ville prata om. Orden tog aldrig slut. Den ena minnesbilden efter den andra kom upp i mitt inre.

Det som var allra skönast att känna var att jag nu kan prata om ALLA dessa minnen utan att bli ledsen efteråt. En milstolpe!

Försökte blanda lite humor mitt i allt det mörka jag faktiskt tog upp. Det är ingen munter historia jag i detalj berättar om. Tvångstankar, ångest, tvångshandlingar, förstöra mig själv, mentalt helvete, alkoholism, självmordstankar, inläggning på psyket etc etc…

Men idag kändes det inom mig lika enkelt att prata om detta som att prata om EMC! DET hade jag aldrig väntat mig skulle komma!

Efteråt när jag var klar…fick skynda på de sista minuterna eftersom biblioteket skulle stänga kl 18.00…då kom det fram en av de som lyssnade och denna personen var röd i ansiktet och hade gråtit och berättade att föredraget var jättebra! Det är i stunder som dessa som jag blir ödmjuk inför vad jag tagit mig igenom! Jag ska lära mig den här gången att INTE förringa det jag varit med om utan ha vördnad för detta. Det är jag skyldig mig själv!

Så idag var en bra födelsedag och jag känner att jag gjorde något betydelsefullt idag <3

Och efter seminariet fick jag dessa jättefina gåvor. Gissa om tygpåsen kommer till användning 🙂

         

KRAM

Positiva vibbar plus skarpt läge imorgon!

Jag har nu generalrepeterat föredraget jag ska hålla imorgon på Mark Pride kl 17. Det kommer att bli ett väldigt intimt framförande. Jag tror det går bra. Men det blir nära inpå, naket, utelämnande…och syftet är att BERÖRA! Skaka om!

Detta känns så viktigt för mig att få prata om hur livet kan vara som en transperson…att vi är vanliga människor vi med…bara att vi har blivit fångade i fel kropp från födseln…och försöker hitta ett sätt att leva i harmoni vi med.

Det kommer att bli spännande att se vad reaktionerna blir.

Var och tränade idag…igen. Har tränat nu i snart 40 dagar på raken och jag kör väldigt mycket kondition. Känslan när jag kör på crosstrainern, hjärtat bultar på i 175 slag i minuten, andhämtningen är snabb för att syresätta musklerna i den takt som kroppen behöver…känner hur kroppen svarar fint…ingen smärta någonstans. Men det känns att det är riktigt ansträngande. Att då känna att NU tränar jag kondition! NU förbättrar jag konditionen ett snäpp till. Jag kan inte rå för det…men den känslan är magiskt underbar och det är detta som driver mig till att köra ännu ett pass och ännu ett.

Och min kropp har börjart vänja sig vid att äta färre gånger per dag…och min kropp mår hur bra som helst av detta. Jag känner mig piggare.

Ett STORT plus är även att självmordsrtankarna har varit på behörigt avstånd nu i ett par veckor. SKÖÖÖÖÖNT!

Jag tror att det är helheten av fysiskt välmående, bättre socialt mående och fler faktorer därtill…som gör att jag nu kan hoppas på en uppgång. OCH att Milla är på framfart! IGEN! Jag ger mig aldrig!

Den här sommaren till exempel, så har jag inte upplevt att det har varit en plåga att vara hemma. Det har varit riktigt skönt faktiskt. Det har varit jobb i några dagar varje vecka och vila några dagar, lite spritt och varierat…inte efter ett strikt schema. Jag har tagit en dag i taget i sommar och jobbat när jag orkat och ledig när jag behövt. Det är semestertider och jag har kommit överrens med chefen att detta är OK att göra. Är ändå nästan helt ensam på kontoret nu i Juli så det spelar ju ingen större roll om jag är ensam på kontoret en tisdag eller torsdag.

Så den här sommaren har varit ett träningsläger och tyvärr lite väl mycket tvångstankar. Men jag har ridit ut stormen.

Så nu ser jag fram emot morgondagens utmaningar och det ska bli skitroligt 🙂

53. Kommer få träffa kirurgen för bedömning!!!

Jag träffade ju läkaren på Endokrin på Sahlgrenska nu i fredags. Det är en underbar läkare som verkligen kan PRATA med en patient, som har värme och som bryr sig…och som är duktig! Det är sällsynt med sådana läkare.

När jag träffade henne så frågade hon mig hur jag mår. Det fanns något i rösten som fick mig att känna att hon BRYR sig om mig. Jag svarade att det är rätt ok. Sedan berättade jag hur jag upplevt mig lämnad vind för våg under tiden jag gått på hormoner. Jag har bara träffat läkarna några få gånger och Lundströmmottagningen har inte gjort någon direkt uppföljning. Inte heller har det varit någon som har hört av sig till mig från vården och berättat vilka steg jag behöver tänka på, förbereda mig för, fundera över. Jag har bara konsumerat hormoner och dagarna har tickat på. Jag har behållt ett stenhårt fokus på nykterheten och träningen och kosten…det som JAG kan påverka. Men jag har saknat stödet från vården.

Här är jag klart besviken över hur jag har blivit uppföljd av vården.

Så läkaren sade att hon ska fixa så jag får mer kontakt med en koordinator på avdelningen. Ja ja…jag får se. Detta har jag fått höra förr av en annan läkare så vi får se. Är luttrad vid det här laget.

Vidare frågade läkaren mig om hur jag ställer mig till operationer. Jag kan inte erkänna annat än att jag fortfarande behöver komma i hamn till 100% med den frågan. Men jag sade att jag behöver få en bedömning så att jag vet om jag ens FÅR operera mig för kirurgen. Får jag inte ens operera mig så är det onödigt att jag går och ställer in mig på detta och sen blir helt knäckt av att jag inte får. Men om jag FÅR så kan jag på ett helt annat sätt sätta mig in i frågan och börja landa på en plats där jag känner mig trygg och redo.

Jag tror att detta resonemang gick hem även hos läkaren.

Men hon sade vidare: ”men du verkar så skör. Vi brukar vilja att patienterna är i ett bra skick både fysiskt och psykiskt.”

Då blev jag tom igen…kände hopplösheten komma smygande. Läkaren hade nyss frågat vilka mediciner jag har och då nämnde jag ju Sertralin…den för depression…och hon reagerade direkt och frågade om jag varit inlagd på sjukhus. Svarade sanningsenligt och hon undrade om det var för självmordstankar. ”Tydligen rätt vanligt bland transpersoner” tänkte jag. ”Ja” sade jag…”självmordsTANKAR”.

Men på hennes kommentar om att jag bör vara i bättre form rent mentalt så sade jag: ”Men hur ser ni på riskerna med den mentala hälsan om patienten nekas operation istället för beviljas?”

Då svarade hon att de givetvis kommer att väga in allt detta och att en omfattande dialog kommer att hållas med mig. ”Vi vill ju hjälpa dig…inte stjälpa!” sade hon. Hon yttrade även att det är ytterst sällan som de NEKAR en patient operation.

Vidare frågade hon: ”Vill du ha en bedömning och se om det kan bli operationsanmälan?”

”Ja!” svarade jag.

”Men då ska vi hjälpa dig med detta!” svarade hon tillbaka.

I och med detta var egentligen mötet med läkaren över. Fick mätt blodtrycket också och i det småstressade tillståndet så låg det förvånande lågt… 120/82.

Jag minns hur det låg när jag drack som mest. 147/94 ungefär.

En morgon på psykakuten precis när jag blivit väckt så hade jag 108/68.

Så jag kände mig nöjd rent fysiskt. Efter mötet med läkaren lämnade jag några blodprover och pratade där med en supertrevlig sköterska. Hon tyckte att jag skulle passa att arbeta med människor på det sättet som jag pratade med henne. Det var värmande att höra. För jobba med människor är något som jag värderar högt.

Lämnade därefter sjukhuset för min vanliga dos antabus på Nordhemskliniken och sedan iväg till jobbet för att jobba resten av dagen.

Idag nu när allt har lagt sig så känner jag mig hoppfull. Den tokintensiva träningen jag har bedrivit sedan jag kom igång igen efter psykakuten har börjart ge rejält synliga resultat. De senaste 35 dagarna har jag ätit i princip ett mål mat om dagen och tränat ett konditionspass om dagen. Jag har levt på kaloriunderskott. Så detta med mitt BMI är det jag jobbar med stenhårt nu…PLUS att jag mår TOPPEN av att äta så här mycket mindre. Min kropp är piggare och jag känner mig fräschare.

Jag känner mig tryggare i mig själv som Milla för varje månad som går. När jag var på IKEA häromdagen och tittade på gardiner så var det i stort sett ingen som reagerade konstigt. Några nyfikna blickar men jag upplevde mig fullständigt accepterad. DET är en skön känsla kan jag lova er. Om du någonsin har upplevt dig icke accepterad för den DU är så vet du vad jag pratar om.

En tanke som slog mig var hur jag reagerade över en familj jag såg. Tjejen var…typ…som många andra. Hennes kille var lite mer åt en punkare/goth och med tatueringar och en kolsvart lite mer konstnärlig frilla. Det var en dotter med och hon var också…ja…som många andra. Men det underbara var att se hur dessa tre trivdes så ihop och att de alla var så olika varandra. De såg så öppna ut och de verkade omfamna precis alla olikheter som finns.

Jag kom att tycka om dem där och då med en gång utan att ens ha pratat med dem. Jag vill se MYCKET fler människor som de! De var så vackra ihop!

Nu går jag lite i väntans tider inför onsdag, den 8/8…för då ska jag hålla föredrag i Mark Pride. Jag har föredraget klart. Det är ett starkt material.

Vidare har jag skickat in materialet som jag ska dra för HR på jobbet i en stooor sal. Det är lika starkt det med…men kommer att ha ett annat upplägg och ett annat tempo. Jag får se hur reaktionerna blir den här gången. Men tack vare allt skrivande jag nu gjort och alla år med bearbetning, terapisamtal…och alla TÅRAR under åren har gjort att jag har fått en rejäl distans till det som gjort så ont och kan idag prata om det utan att börja gråta själv. DET känns skönt.

Så den här veckan och nästa blir intensiva! Jag ser fram emot detta!

Idag så körde jag även ett crosstrainerpass på gymmet i daglig ordning…men den här gången gick det underbart bra! Jag orkade köra 1 timma i högt tempo…försatte mig i ett meditativt tillstånd…blev ett med musiken, rytmen, andningen, musklerna, rörelserna…jag var i symbios med mig själv under denna timma. En helt fantastisk känsla. Jag minns tillbaka till hur den fysiska formen var när jag höll på som mest…fick en aning av den känslan idag…mmmmmm.

Med andra ord har livet idag varit rätt bra. En ovanlig känsla än så länge…men jag jobbar stenhårt för att den ska bli vanligare och vanligare.

 

52. Känner tomhet och rädsla inför mötet med läkaren på endokrin imorgon den 3/8 2018

Imorgon bitti ska jag träffa läkaren på Endokrinavdelningen igen. Nu har det gått ett år sedan jag påbörjade behandling med östrogenplåster och testosteronblockerare. Det har inte hänt så mycket som jag hoppats på. Brösttillväxten har ju varit OK…men formerna i ansiktet stör mig…likaså storleken på min bröstkorg…trots att det snart är bara ben under huden. Känner mig så STOR.

Vidare är jag orolig för HUR jag kommer att bli bemött av omgivningen även efter en operation. De ser ju inte vad jag har mellan benen utan jag blir ju bedömd mycket utifrån ansiktsformerna och röstläget. Röstläget går ju att träna med…på samma sätt som sångartister tränar med sin röst.

Men den där spensligheten som jag ser hos nästan alla kvinnor saknar ju jag. En spenslighet som finns hos ALLA kvinnor oberoende av kroppsform. Jag har under så lång tid tränat så mycket att jag fått en rejäl muskelmassa som inte försvinner bara sådär…men jag försöker att leva på kaloriunderskott och träna, träna, träna kondition. Äter en måltid om dagen och tränar. Jag kör så här så länge som jag orkar med.

BMI,…Body Mass Index är (vikten i kg) / (längden i meter i kvadrat). Ett extremt trubbigt instrument. Detta tar ingen som helst hänsyn till sammansättningen muskelsmassa vs kroppsfett.

Det är BMI de går efter för att ge OK eller Ej OK inför operation. Är BMI över 30 så är det NEJ! Även om jag har BMI på 23 så kan min kropp bestå mestadels av fett och väldigt lite muskler…och med BMI på 28-29 så kan jag vara muskulös och med mindre fett. Hur knasigt som helst ju!

Jag orkar inte hoppas. Jag är beredd på nederlag, besvikelse…det är så mycket hittills i livet som har skitit sig. Är van nu. Låt det komma bara. Slå på mig en gång till. Jag kan gråta lite mer…det gör inget….

Låter jag uppgiven? Det är jag.!Jag har tappat tryggheten i hormonvården. Under detta året som har gått så är det INGEN inom hormonvården som aktivt har försökt kolla med mig hur jag mår. Det var i samband med självmordsförsöket som jag fick prata lite…men egentligen först då! Om det inte hade varit för all den underbara personal på Nordhemskliniken så hade jag gått under.

Jag trivs inte i den manliga rollen…och jag trivs inte med min kropp som den är nu…den fungerar ju inte heller. Kan inte duscha i något omklädningsrum. Känner mig som två kroppar och en själ. Hatar denna känsla. Jag är skör. Trött. Om jag får bakslag igen inom endokrinvården så vet jag inte hur väl jag står rustad för att klara av att hantera det. Skönt att veta att psykiatriska akutmottagningen på Kungälv sjukhus finns där för mig. Det har de sagt. De har sagt att om jag får tillbaka självmordstankarna så ska jag åka dit igen.

Jag är rädd inför morgondagen. Alla är på semester…åker dit ensam…får möta allt ensam. Detta känns för första gången riktigt jobbigt för mig. Tyvärr är jag så otroligt dålig på att be om hjälp. Jag har ju haft inpräntat i mig sedan barnsben att jag ska fixa det här på EGEN hand! Men det här klarar jag inte av på egen hand.

Efter sjukhuset så åker jag till jobbet och spenderar dagen där. Efteråt blir det ett träningspass igen för att rensa ut energier ur systemet. Det brukar lätta det som är…för stunden…men det är bättre än inget alls.

Så vi får se imorgon vad som sker.

 

51. Idag är jag lättad – OCD:n har sovit idag

Idag har jag känt mig fri. Idag har jag känt mig nära livet. Idag har jag kunnat andas och njuta av dofter och färger. Idag har jag njutit av att laga mat hemma. Träningen var magiskt skön och jag var pigg som tusan…kände en frid på crosstrainern….kände mig inte stressad över att behöva åka hem för att göra tvångshandlingar för att stilla en ångest.

För mig var det en dag i absolut frihet! Om du inte har lidit av OCD på den grövre nivån  så är det svårt att förklara lättnaden som inträffar när den lugnar ner sig såpass mycket att den inte märks av…även om jag försöker känna efter. De dagar är MAGISKA!

Vid dessa stunder så sjussas jag upp i skyarna och njuter…men är samtidigt oerhört rädd för att ramla ner igen…för jag vet att i perioder som denna, då jag har varit helt utslagen och knappt orkar någonting…då kommer den tillbaka lättare och den slår mycket hårdare.

Mitt generella mående och OCD:n frekvens och intensitet hänger ihop.

Idag på gymmet när jag såg mig i spegeln inne på toan i omklädningsrummet så såg jag hur SMAL jag har blivit om midjan jämfört med förr. Detta gav mig en känsla av att jag börjar tycka om mig lite mer. Men jag ska inte låta mig luras den här gången. Förr när jag tränade som en iller så kände jag ett välbehag efter alla träningspass…och helst efter de som gett blodsmak i munnen….men bakom den där lyckokänslan fanns det stora mörkret som jag ville bli sams med. Det var längtan efter Milla bland annat som låg där.

Så jag inbillar mig inte nu att träningen skulle kunna få bort min längtan efter Milla. Den här gången SKA Milla ta plats och i stunder då jag tvivlar på mig själv så tvingar jag Milla att stanna kvar. Eftersom jag VET i vilken kompassriktning jag VILL att mitt liv pekar åt. Jag följer kompassen likt den orienterare jag en gång var.

Nu börjar det även dra ihop sig till seminarie den 8:e och jag har materialet klart till 75%. Ska slipa på det och jag vet vad jag vill ha med extra…fasen…det kommer att bli bra!

Den energi jag har känt idag bådar gott. Jag orkade till och med öppna upp denna bok på jobbet och försökte läsa lite. Nu låter detta kanske lite nördigt…men jag GILLAR ju teknik 🙂

Det är ett stort steg för mig nu när jag känner att det lockade att läsa och att det var helt OK att läsa…ja faktiskt roligt att läsa. 8 månader har det tagit att återfå en liten liten bit av energin…den positiva energin.

EN dag i taget
EN sak i taget
Det viktigaste först
ALLTID

Detta har varit mina regler nu i 13 månader. De FUNKAR!

<3